Varför låter vi bilarna brinna?

Häromdagen såg jag en krossad bilruta i kvarteret där vi bor. På väg mot tunnelbanan, efter att ha lämnat barnen på dagis, upptäckte jag den. En ny, säkert dyr, BMW med krossad sidoruta, fullt med glassplitter på marken. Det kanske låter löjligt, men jag blev chockad.

Vi har bott i vår älskade, lugna, prydliga stadsdel i Stockholms innerstad i 12 år. Den där krossade bilrutan är det enda tecken jag sett på brottslighet under alla dess år. Inga inbrott, inga stölder, inga gängslagsmål och naturligtvis inga bilbränder eller skjutningar.

För så ser vardagen ut för de flesta av oss, även i storstäderna. Naturligtvis är det tryggt i kvarteret, givetvis begås inga brott i närheten, självklart kan man parkera bilen på gatan utan att undra om den står kvar nästa dag.

För andra är brott och våld en del av vardagen. De barn som växer upp i någon av storstädernas utsatta förorter kan inte vara säkra på att det är tryggt att gå hem från skolan. Deras föräldrar kan mycket väl få sina bilar uppeldade, deras äldre syskon vet att andra ungdomar blivit skjutna i området. Och att den ambulans som då kom utsattes för stenkastning.

Inget av detta är nytt. Vi i de trygga områdena läser om det varje helg, när vi smuttar på våra espressos i de nyrenoverade köken. Vi skakar på huvudet och muttrar att det är förjävligt, för det är det ju. Men vi vänjer oss. Alla vi som inte bor i utsatta områden vet att sådant sker och – kanske framförallt – att det inte sker där vi bor.

För det är ju en absurd tanke. Att bilar regelbundet skulle brinna på Kungsholmen. Att skjutningar skulle vara vardag i Vasastan. Att ambulanser som försöker komma fram till Östermalmstorg skulle utsättas för stenkastning.

Det finns lika cyniska som uppenbara skäl till att de utsatta förorternas invånare lever med en otrygghet som aldrig skulle accepteras i de prydliga innerstadskvarteren. Socialt kapital. Röststyrka. Kontakter. Förmåga att få sin vilja igenom.

Den politiker som skulle låta bilbränder och stenkastning bli vardag på Kungsholmen skulle inte bli långvarig på sin post. Men i områden där det sociala kapitalet är mindre, andelen svensktalande lägre och de boende med kontakter i media och politik färre kan det hända.

Och debatten handlar om allt utom just de där barnens väg hem från skolan. Om hur det egentligen exakt ligger till med antalet bilbränder (”är de verkligen fler än förra året?”). Om hur polisen agerar (”var det inte polisinsatsen som provocerade fram upploppen?”). Om invandringspolitik (”är det inte rasistiskt att peka ut just dessa områden som brottsutsatta?”).

Jodå, jag förstår att problemen är oerhört svåra att lösa. Att kriminalitet och gängvåld är komplexa fenomen, att alla europeiska länder har samma typ av problem i sina utsatta förorter.

Men att detta inte är en av de absolut största frågorna i svensk politisk debatt är faktiskt oanständigt. Visst får upplopp och bilbränningar stor uppmärksamhet, naturligtvis är det så. Men de stora politiska debatterna handlar om annat. Om vinster i välfärden, om klimatmål, om jämställdhet, om bilden av Sverige utomlands.

Frågan om de brinnande bilarna handlar inte om brottslingarnas bakgrund, om polisens arbetsmetoder eller om statistik. Den handlar om alla de helt vanliga, laglydiga, hårt arbetande människor som bor i de utsatta områdena. Varför har inget politiskt parti gjort deras sak till sin?

Precis som min familj och våra grannar vill de lämna barnen på dagis eller skola, åka till jobbet, handla mat, tvätta bilen, gå på bio eller krogen ibland. De har samma behov som alla andra, trots att otrygghet och brott blivit vardag på ett sätt som ingen borde behöva acceptera.

Jag vill inte överdriva, inte bidra till bilden av förorten som laglös krigszon. Men Sverige kan bättre än såhär.

I det Sverige de flesta av oss är stolta över, som vi älskar när omvärlden berömmer, har vi faktiskt högre krav än att bilarna bara ska brinna ibland. Där är det inte en rimlig ursäkt att stenkastning bara äger rum då och då, eller att brott minsann begås vid Stureplan också.

Problemen stannar heller inte i förorten. Ett land som accepterar brottslighet och upplopp i utsatta förorter visar att lag och ordning inte är så viktigt. Sådant spelar roll. Det sänker allas våra förväntningar på grundläggande trygghet, det väcker frågor om vad samhällskontraktet är värt, om vad vi egentligen får för våra höga skatter. Det är ett sluttande plan.

Jag önskar att alla fick bli lika chockade över att se en krossad bilruta som jag blev i vårt kvarter häromdagen. Men för många har det blivit en ganska vanlig syn. Hur blev det så? Varför tillåts det ske? Varför låter vi bilarna brinna?