Varför angriper Fridolin framgångsrika skolor?

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) är arg. Nästan så arg att han likt lilla My stampar med foten i marken och sprutar etter. Skälet till hans ilska är att Internationella Engelska Skolan går med vinst och att aktieägarna får 30 procent av vinsten i form av utdelning. Den slutsats som kan dras är att Fridolins mål är att skolor ska vara så dåliga att de inte lockar elever. Då uppstår nämligen ingen vinst och lille Gustav blir glad igen.

Internationella Engelska Skolan kan inte beskrivas som annat än en succé. Den drar ständigt till sig nya elever, förmodligen på grund av att de och deras föräldrar föredrar konceptet ordning och reda framför det som präglar många kommunala skolor; kaos och brist på respekt. Brist på respekt för lärare, för kunskap och för kamrater. 

För de föräldrar som hoppas på att deras barn så småningom ska gå vidare till akademiska studier finns också uppenbara fördelar. I jämförelse med kommunala skolor och andra friskolor leder Internationella Engelska Skolan stort i de nationella proven gällande matematik, svenska och engelska (se diagram ovan).

Därmed verkar det inte vara alltför fantasifullt att dra slutsatsen att ordning och reda faktiskt skapar förutsättningar för goda resultat. Och lockar fler elever, vilket i sin tur bidrar till än mer ökad attraktionskraft. Det är också här vi ser en av grundorsakerna till vinstutvecklingen. I fjol ökade det samlade elevantalet med runt 1 600 barn till 21 383.

Nu kan man tycka att en utbildningsminister borde intressera sig för hur denna framgångssaga har skapats. Vad är det som skiljer Internationella Engelska Skolan från kommunala skolor och andra friskolor? Hur kan vi lyfta de andra till samma nivå?

På samma sätt kan man tycka att utbildningsministern borde vara glad över att skolan går så bra att av vinsten kommer 106,3 miljoner kronor att återinvesteras i verksamheten. Men icke. Att 30 procent (45,7 miljoner) av en vinst på 152 miljoner går till aktieägarna gör ont. 

Uppenbarligen så ont att tankeverksamheten fördunklas.

–Det är provocerande. De skattepengar som går in i en skola ska förstås gå till att eleverna får den bästa möjliga utbildningen. De investeringar vi gör i att stärka jämlikheten i skolan ska märkas för eleverna, inte aktieägarna, säger Gustav Fridolin till TT.

Vad menar Gustav Fridolin? Pengarna ska "gå till att eleverna får den bästa möjliga utbildningen"? Jamen, det är ju precis det som har skett. Resultaten i den förhatliga Internationella Engelska Skolan ligger ju skyhögt över motsvarande i den kommunala skolan. "De investeringar vi gör i att stärka jämlikheten i skolan ska märkas för eleverna"? Jamen, siffrorna i diagrammet ovan talar ju för sig själva.

Det är möjligt att jag har fel, men jag tror att Gustav Fridolin är ganska ensam i att inte förstå att 60 procent med högsta betyg i matematik är mer jämlikt än 35 procent, att 72 procent med högsta betyg i svenska är mer jämlikt än 51 procent och, till slut, att 97 procent med högsta betyg i engelska är mer jämlikt än 69 procent.

Den enda förklaring jag kan se till Gustav Fridolins resonemang är att avskyn mot vinster i välfärden är större än det sunda förnuftet. Det är inte rimligt att låta den frågan gå före det faktum att en skola faktiskt presterar bra och därmed förbereder sina elever för framtida akademiska studier.

Om vi dessutom ska se det ur ett makroekonomiskt perspektiv är det i mina ögon svårt att provoceras av en aktieutdelning på 30 procent av vinsten (vilket inte på något sätt är anmärkningsvärt högt, de flesta börsbolag delar ut i spannet 30-45 procent) ställt mot det faktum att samhället får välutbildade människor. Det är ju just det som politikerna hävdar är nyckeln till Sveriges framgång. Varför då motverka det och komma med ilskna tirader mot människor som i och för sig tjänar pengar på det, men ändå bidrar stort till samhället inom områden där stat och kommun har fallerat.

–Ack, om du blott visste med hur lite visdom världen styres, hävdas kanslern Axel Oxenstierna – det största politiska snillet i svensk historia – ha sagt till sin son. Nu ska det erkännas att en jämförelse mellan Gustav Fridolin och Axel Oxenstierna kanske kan betraktas som lite lätt orättvis, men det går inte att komma ifrån att det minsta man som medborgare har rätt att kräva av politiker är en minimal dos sunt förnuft. Tyvärr ser jag få tecken på det i Gustav Fridolins tankevärld.