Valresultatet är ren mängdlära

Valanalysen är hur enkel som helst och kan se ut så här, byggd på mängdlära: Det finns tre morötter. Kurt-Örjan har en morot. Hur många morötter behöver du för att ha fler morötter än Kurt-Örjan?

Eller så kan man använda träklossar med påtryckta A, B och C som exempel. Du kan inte regera om du enbart är en träkloss. Det lilla hög av sågspån bredvid som utgör resterna av de partier som kommit i kläm och är på väg att försvinna utgör inte en träkloss. Du behöver två av tre träklossar för att regera.

Igen – det handlar om mängdlära.  

I min eftervalsanalys i artikeln “M gör samma misstag som Svenska kyrkan” publicerad i Dagens Samhälle 2014 skrev jag bland annat: ”Var uppmärksamma på hur Sverigedemokraterna mognar och blir allt mer trovärdiga. Om inte Moderaterna tar utmaningen på allvar är risken stor att väljarförlusten fortsätter i nästa val. Frågor som lag och ordning, försvar och småföretagandets villkor får inte överlåtas till andra. Om så sker har Moderaterna förlorat sitt existensberättigande.”

År 2018 är det precis vad som inträffat. Sverigedemokraterna har byggt upp tillräcklig trovärdighet för att bli vad som idag tydligt är Sveriges tredje största parti, hack i häl på Moderaterna.

Fråga efter fråga har glidit ut från moderat ägande till att domineras av SD. När Folkpartiet kapat ordet liberal och SD tar över ordet konservativ återstår ingen ideologisk plattform för Moderaterna på sikt.

Chansen eller risken att Moderaterna ska pasokifieras, plötsligt försvinna när de uppfattas som efter sin tid, är liten. Men man kan fråga sig vilka som har högst medelålder – en PRO-förening, Svenska Kyrkans julotta eller en moderat kommunfullmäktigegrupp? Precis som SAP åldras Moderaterna samtidigt som de uppvisar en låg tillväxt.

Göran Persson hävdar konsekvent att det är i kommunerna som politiken skapas och föds. Han har rätt.

Svenska partier byggs från kommunerna och uppåt. Vi fokuserar oftast på rikspolitiken men ett partis styrka grundläggs på det kommunala planet. Där har man inflytande, man skolar framtida rikspolitiker och det ger ekonomisk och organisatorisk styrka att driva valrörelser.

Kommunerna är också viktiga för det politiska förtroendet då merparten av den offentliga service vi möter i vårt dagliga liv levereras av kommunerna. Det gör att Moderaterna och andra partier som gjort sämre val på kommunal nivå går in i nästa val både ekonomiskt och organisatoriskt svagare. Valmaskineriet bygger på partiernas verksamhet och förmåga att mobilisera ute i kommunerna.

Om Sverigedemokraterna klarar av att fylla hundratals nya kommunala uppdrag och gör bra ifrån sig där kommer det vara ett strategiskt hot för Moderaterna.

När valets efterarbete väl är avklarat ska vi inte bli förvånade om en revolt inom Moderaterna kommer krypande. Fredrik Reinfeldt, och dennes ställföreträdare Anna Kinberg Batra, byggde sin ställning på stödet från de i partiet tunga och inflytelserika kommunalråden.

Om alltför många moderata oppositionsråd eller tidigare kommunalråd plötsligt finner sig utkastade i ett arbetsliv där de inte är eftertraktade kommer missnöjet

Ulf Kristersson kan stävja detta med mer politik av klassiskt moderat snitt – skatter, företagande, försvar, äganderätt, ordning och reda. Valets slutspurt visade på ett gensvar i dessa frågor hos valmanskåren.

Om vi å andra sidan får fyra år till av den tidigare gruppledaren i riksdagen, Jessica Polfjärds, tillkännagivanden, kombinerat med något som liknar en ny decemberöverenskommelse kommer Moderaterna vara ett parti på runt 11-12 procent i valet 2022.

Samtidigt som Miljöpartiet med nöd och näppe klarade sig kvar i riksdagen ser Liberalerna ut att bli nästa parti som mals ner, marginaliseras ytterligare och som en följd av detta får kämpa för att klara fyraprocentspärren framöver.

Kristdemokraternas uppgörelse mellan de konservativa och missionsförbundsnaivismen visade sig bli ett tillfrisknande i elfte timmen. Tack vare den lyckades de byta plats med Liberalerna i frågesportprogrammet ”Vem åker ut 2022”. Särskilt problematiskt blir det om L hamnar i skuggan och blir ett stödparti utan inflytande – lite som gamla VPK var för Palmes SAP.

Låt oss så titta på Sverigedemokraterna. Som statsvetare tittar jag på en liten mätare för att se hur stabilt ett parti är.

Socialdemokratiska väljare röstar på S i kommun-, landstings- och riksdagsval. Partiet har helt enkelt många kärnväljare och röstetalen skiljer sig inte mycket åt i de tre valen.

Sverigedemokraterna uppvisade i tidigare val ett betydande gap mellan kommunvalet och riksdagsvalet. Missnöjespartier är ofta ensidiga – de är starka antingen i ett kommunval eller i riksdagsvalet beroende på vad folk är missnöjda med. Utifrån den analysmodellen var SD i valen 2010 och 2014 per definition ett missnöjesparti, men 2018 har detta gap minskat till några få procentenheter. Det gör att SD idag har kärnväljare som inte längre ser dem som ett enfrågeparti och rent missnöjesparti – utan som ett reellt politiskt alternativ.

Sverigedemokraternas största hot återfinns internt. De måste hålla ihop arga moderater och besvikna LO-medlemmar som tröttnat på Socialdemokraterna. Troligtvis undslapp partiet en pyrrhus-seger, vilket ett valresultat på 25 procent hade varit. Då hade nämligen de interna spänningarna direkt flutit upp till ytan.

SD har nu getts en respit som kan användas för att fortsätta bygga partiorganisationens långsiktiga styrka och stabilitet.

SAP står å sin sida inför ett antal riktiga utmaningar. För mig som utomstående betraktare verkar partiet inrymma två helt olika bilder av vad socialdemokratin är.

Jag är själv född i ett samhälle Bergslagen, med en Brantingstaty på andra sidan gatan. Jag förstår socialdemokratisk elementa där solidaritet, i dess traditionella mening, aldrig har handlat om ge arbetsföra fri livslång försörjning på andras bekostnad.

Dessa elementa har varit en del av den socialdemokratiska identiteten, det moraliska övertaget som lade grunden för och säkrade regeringsmakten för snart hundra år sedan. Det handlar helt enkelt om att man arbetar hårt och gör rätt för sig, vilket ger en biljett till det sociala förmånspaketet som är frukten av arbete.

Men på senare tid har socialdemokratin istället gett intrycket av att verka i motsatt riktning. Utifrån den behöver du inte arbeta utan du kan istället få bidrag så att du klarar dig ändå. Och att i det sammanhanget inte arbeta eller göra något är lika hedervärt.

Stefan Löfven använde i slutet av valrörelsen vad som bäst kan beskrivas som en politisk retorik som mer byggde på att få bidrag än att arbeta och göra rätt för sig. Men det håller inte långsiktigt.

Socialdemokraterna kan inte samtidigt vara ett parti för folk som betalar hög skatt och går till jobbet, och de som lever av skattepengar och inte går till ett jobb och inte möter några krav. Solidariteten fungerar till en viss gräns – en sådan dualistisk politik kräver att folk inte ser till sitt eget bästa, vilket inte fungerar på sikt.

Det som gav störst påverkan och effekt under valrörelsen var Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning under galgen till en mer traditionell retorik och grundsatser som inte använts på femton eller tjugo år. Det gav en känsla av att om bara man fick chansen skulle det gå att städa upp i de tio senaste årens missgrepp.

Moderaterna och Socialdemokraterna har båda fått respit genom att intala folk att problemen är temporära och att de har en plan för hur dessa ska hanteras och lösas. Man har förmågan att hantera vardagskriminalitet och bilbränder, vända utvecklingen i skolan, strama upp migrationspolitiken och låta den bygga på ordning och reda och hantera köerna och övriga problem i sjukvården.

Kort sagt, bara man får lite arbetsro kommer det att ordna upp sig.

Samtidigt har både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hamnat i ett läge där de inte kan ignoreras samtidigt som de står utanför en regeringsbildning, med påföljande ansvar. Det gör det möjligt för dem att ställa krav och få sakpolitisk inflytande samtidigt som de slipper bära hundhuvudet för impopulära beslut.

För Moderaterna och Socialdemokraterna tickar således klockan – men i ett sämre parlamentariskt läge där man inte kan låtsas som att SD och/eller V inte finns – samtidigt som man måste lösa reella problem på kort tid. En svårlöst ekvation. Inte minst om man tar med risken för en kommande lågkonjunktur i bilden.

Min lågstadielärare på Malmaskolan hette Ruth Englund. Det räcker med att använda de kunskaper som hon gav oss i årskurs tre för att förstå följande. Det är matematiskt omöjligt för en regering att att få en budget godkänd i riksdagen om det inte samtidigt kommer en ny decemberöverenskommelse eller allianser och politiska kompromisser som vi inte sett förut, och vars beska eftersmak sannolikt får många väljare att sätta i halsen.

Vad kokar då allt detta ned till?

Frågan blir vad som händer om ett till två år när folk inser att det inte finns någon stor politisk plan och problemen som skulle lösas istället permanentats och blivit en del av vår vardag, samtidigt som en svag regering hankar sig fram i riksdagen.

Hur kommer opinionsläget förändras då?

Jan Kallberg
disputerad statsvetare, verksam i USA