Valfrihet under tvång

När PPM lanserades med buller och bång så var det en revolution inom pensionssystemet. Det sände svallvågor till andra marknader och Sverige kom att ses som en föregångare till att skapa en möjlighet för individen att fritt påverka delar av sitt pensionssparande.

Argumenten gick ut på att PPM som myndighet skulle erbjuda en plattform av alla världens fonder från vilken spararen skulle kunna välja helt fritt och med kraftigt rabatterade avgifter.

En dröm gick i uppfyllelse för hela svenska folket som säkert väntat på detta genombrott. Vem vill inte ha hundratals fonder att välja mellan för pengar som man inte får ut förrän på ålderns höst. Vem vill ha fredagsmys när man istället kan öppna en flaska Rioja och samla sig över det orangea kuvertet och skicka in sitt senaste fondbyte. Nu är det PPM-mys.

Givetvis blev det inte så utan när man spolar fram rubrikerna så handlar de om ”pensionsskojare”, ”oseriös PPM-rådgivning”, ”PPM-djungel” och massa topplistor.

Hela PPM systemet är en pensionsversion av Dantes ”Den gudomliga komedin” i vilken inget av straffen är särskilt trevliga. Det handlar om grader i helvetet.

I dagarna gick finansmarknadsminister Per Bolund ut med en lösning där spararna som inte väljer något inom ett intervall om sju år ska tvingas in i statens alternativ. Detta justeras efter hur gammal man är så att man hamnar i rätt ”generationsfack”.

Staten har bestämt att finansmarknaderna utvecklas utefter PPM:s kunders åldersdemografi. Marknaderna är enligt denna definition således helt förutsägbara och det handlar bara om en fördelning mellan räntor och aktier som ska gälla för en specifik ålderskategori. Detta är konsekvensen av statlig intervention. Allt blir fel. Man kan inte skapa kollektiva förvaltningslösningar. Det handlar inte om fackliga avtal, det handlar om komplexa marknader och hur dessa utvecklas har inget att göra med om Kerstin i Ösmo är 45 år gammal eller 30 år gammal.

Nu kan man argumentera att kunden faktiskt har valfrihet. Det stämmer. Kunden kan som mest välja fem fonder i sin PPM. Fem fonder av flera hundra fonder. Det är som att gå in i en stormarknad och vara begränsad till fem matvaror per köp. Detta står i direkt motsats till finansiell teori och skolböckerna i hur man ska bygga vettiga portföljer.

Nu har faktiskt PPM en liten tjänst som ska hjälpa dig att välja fonder. I denna tjänst har PPM redan valt ut fem fonder i varje kategori om man väljer en balanserad risk. I detta exempel tycker PPM att du ska ha 8 procent i japanska aktier. Sedan visar de fem fonder som är billigast inom japanska aktier. Samtliga av de billigaste fonderna har presterat sämre än kategorin. Samtliga. Avgifter är inte det samma som avkastning. Så PPM låter dig välja mellan fem undermåliga fonder med låg avgift. Hurra! Vilket leder oss in till avgifterna inom PPM.

PPM har kraftigt reducerade avgifter vilket gör att spararen får en attraktiv avgift. Denna avgiftsrabatt är procentuell och har då medfört att många fondbolag höjer sina avgifter för att kunna betala den procentuella rabatten men samtidigt kan behålla sin marginal. Annars går inte ekvationen ihop för många fondbolag och för flera fondbolag blir det ekonomiskt ohållbart att vara med i PPM. Ofta är det fondbolag som är små men har bra idéer som skulle kunna skapa värde för spararna som blir helt borttryckta till förmån för de stora drakarna som kan dumpa priserna och sälja på detta. Slutsats: alla kan inte vara med och alla får inte vara med.

För att kunna attrahera pengar till fonder inom PPM har många fondbolag anlitat telefonförsäljare eller annan marknadsföringshjälp för detta ändamål. I många fall har marknadsföringen inneburit att sparare har känt sig ”lurade”. Frågan är vem som lurar vem?

Har staten genom PPM byggt ett system som möjliggör detta? Då har ju PPM lurat spararna utan att ta ansvar för det. Om det nu finns hundratals fonder att välja mellan och PPM inte vill ge råd kring detta så är det inte i teorin fel att någon annan vill hjälpa kunderna. Här kan faktiskt PPM arbeta med PPM-rådgivarna och ställa krav gentemot dessa så att en PPM-rådgivare, via telefon eller fysiskt, kan hävda att man är certifierad och klarar PPM:s krav avseende rådgivning för detta ändamål. Detta löser många problem och skapar dessutom en konkurrens som kommer gynna kunderna. Då skulle vi ha sluppit många av de rubriker som florerat under åren kring att kunder känner sig lurade.

Alternativet är att PPM själva bygger upp en organisation som aktivt selekterar eller ger råd kring PPM fonder eller hur man sätter ihop dessa. Givetvis vill man inte det då det skulle innebära en enorm kapitalinvestering; så man tar det säkra före det osäkra och föreslår istället via finansdepartementet att vid vart sjunde år av ”väljafonddvala” så hamnar man hos staten.

Om detta är utvecklingen framåt så kan man lika gärna skrota hela PPM som system. Ingen skulle bry sig men många kunder skulle i den bästa av alla världar av PPM gå miste om en god pension.

André L Havas