Valet av Göran Persson är ett fattigdomsbevis

Valet av Göran Persson som ordförande i Swedbank är ett mycket politiskt korrekt val. Och ingen ska underskatta de politiska dimensionerna i en svensk storbank med folkhemsrötter. Men ändå är det ytterst ett fattigdomsbevis att storägarna inte lyckats hitta en ordförande med både hög trovärdighet och framför allt mera djupgående kompetens från den finansiella verkligheten.

Jag kan erkänna direkt att jag aldrig har varit särskilt imponerad av Göran Perssons i sina publika gärningar, som finansminister, statminister, ordförande i Sveaskog eller allmän siare.

Så här skrev jag om Göran Persson för ett år sedan.

Låt vara att jag är ungefär lika oimponerad av Swedbanks tidigare ordförande Anders Sundström liksom Lars Idermark. Gemensamt för både Anders Sundström och Göran Persson är att de är duktiga maktspelare, som vet hur en politisk slipsten ska dras och varför (man slipar vissa saker). Anders Sundström spelade ju som vd i Folksam till sig makten i Swedbank genom att ta över Sparbanksstiftelsernas pantsatta aktier när det blåste snålt under 2009. Andra tidigare tänkbara kandidater från det politiska häradet, som de tidigare finansministrarna Anders Borg och Pär Nuder har ju hamnat offside vid frispel i fel match.

Göran Persson är också van att ta plats. Och visst kan hans politiska tyngd och tidigare oberoende från Swedbank spela en viktig roll för att hantera de myndigheter som nu ska granska och högst sannolikt sanktionera Swedbank för dess baltiska tvätteriverksamhet. Och en mot storbankerna redan undfallande myndighet som Finansinspektionen lär nog också få veta sin hierarkiska position. Detsamma gäller det tandlösa fåret i ulvakläder, svenska Ekobrottsmyndigheten.

Svårare lär det bli för Göran Persson att blidka de mera hårdslående amerikanska myndigheterna, som federala US Department of Justice, Securities and Exchange Comission  (SEC) och inte minst New York State Department of Justice.

Och visserligen är penningtvätthärvan och den förtroendekris som det har skapat runt Swedbank det mest allvarliga banken har att hantera på kort sikt. Men minst lika viktigt är att kunna rekrytera en ny vd, liksom även att få ihop ett fungerande styrelselag. Uppgifterna om att förre statssekreteraren på finansdepartementet, under Perssons tid vid rodret på 90-talet, och nuvarande Folksam-chefen Jens Henriksson är huvudkandidat till vd-posten ska väl inte förkastas. Henriksson har kvalifikationerna, men är som representant för en av huvudägarna i Swedbank i högsta grad delaktig i bankens förtroendeproblematik. Intrycket av ankdamm blir högst påtagligt.

De långsiktiga utmaningarna för Swedbank och de andra storbankerna handlar om mer än att återställa ett sargat förtroende. Svenska banker är visserligen mycket lönsamma, inte minst satt i relation till sina europeiska konkurrenter, men även hög lönsamhet kan skyla över mer långsiktiga och strukturella problem.

För denna överlönsamhet stavas, i synnerhet vad gäller Swedbank, helt och hållet bolån. Där har bankerna lyckats med konstycket att öka bolånemarginalen från 0,2 procent 2008, när Swedbank hängde tungt på repen, till dryga 1,5 procent idag, samtidigt som utlåningsvolymen fördubblats. Men inom i stort sett alla andra områden är lönsamheten väsentligt nedpressad till europeiskt medioker nivå.

För med digitaliseringen riskerar bankernas möjlighet att ta betalt för basala tjänster att pressas ned mot noll, såsom fallet varit vad gäller courtage för aktiehandel. Vad gäller bolånen så talar det mesta för att såväl utlåningstillväxten som marginalerna kommer att pressas, från såväl ökad konkurrens och sannolikt även på regulatorisk nivå.  En annan guldkalv som fått se lönsamheten sjunka är kapitalförvaltningen, med flaggskeppet Robur. Även här råder en strukturell marginalpress och hotet från passiva lågkostnadsfonder kan inte underskattas.

Det finns också aktörer som gärna vill in på dessa marknader och har mycket muskler och en väsentligt mindre kostnadsmassa att dra runt än bankerna.

Mycket av bankernas strategiska problematik handlar om hur de ska hantera sin nu omfattande kontorsrörelse. Denna drar mycket stora kostnader, men är samtidigt det som fortfarande skapar stor kundlojalitet (fråga de fristående sparbankerna). Fortsatta nedläggningar av kontor sänker kostnaderna men lär fortsätta driva ”kommodifieringen” av bankernas tjänsteutbud. Konststycket för bankerna är att skapa verkligt värde för såväl kunder, ägare, som inte minst samhället i stort – och där är man inte idag.