Vad vill Advokatsamfundet dölja?

I dag torsdag eftermiddag håller en av de riktigt tunga institutionerna i juristsverige, Advokatsamfundet, årsmöte, eller mer korrekt fullmäktigemöte.

Där kulminerar en för samfundet ovanligt lång och hård strid om vem av de båda föreslagna kandidaterna Lena Frånstedt Lofalk och Christer Danielsson som ska ta över ordförandeklubban efter avgående Bengt Ivarsson.
 
Det är en fråga av vikt för betydligt fler än de advokater som har möjlighet att vara på plats idag i Näringslivets hus på Östermalm i Stockholm. Tyvärr har Realtid förhindrats att rapportera från fullmäktigemötet.
 
På Realtid har vi följt den allt hetare ordförandestriden under hela våren, och skildrat den i en serie artiklar. Dessa artiklar har väckt stort intresse hos våra läsare, och upplevts som relevanta. Det kan vi se både genom de läsarreaktioner, tips och kommentarer som kommit oss och vår reporter Miriam Istner-Byman tillhanda, och i den läsarstatistik som gång efter annan placerat dessa artiklar högst upp på vår mest lästa-lista.
 
För Realtid, som är en branschtidning för bland andra affärsjurister och de advokater som arbetar med affärsjuridik och annan kvalificerad juridisk rådgivning kopplad till näringslivet och finansbranschen, är det en självklarhet att vi vill kunna rapporterna på plats från årsmötet, eftersom det bara är en handfull av Samfundets över 5 600 medlemmar som själva kommer vara på plats.
 
Advokatsamfundet är inte en vanlig intresseförening eller branschorganisation, vilken som helst. Så här presenterar sig samfundet på dess egen sajt:
 
“Advokatsamfundet är reglerat i rättegångsbalken och samfundets stadgar fastställs av regeringen. Bara den som är ledamot av samfundet får använda titeln advokat. Samfundet är en privaträttslig sammanslutning, där landets alla advokater ingår.

Sveriges advokatsamfund har, enligt stadgarna, till ändamål att vidmakthålla en etiskt och professionellt hög kvalitet inom advokatkåren, följa rättsutvecklingen och verka för att samfundets erfarenhet kommer denna till godo, tillvarata advokaternas allmänna yrkesintressen samt verka för sammanhållning och samförstånd mellan advokaterna.”
 
Till saken hör också följande beskrivning av samfundets uppgifter, återigen hämtad från dess sajt.
 
“Advokatsamfundet anlitas i stor utsträckning som remissorgan och avger yttranden över i princip alla förslag till central lagstiftning. Samfundet uppfyller också vissa offentliga uppgifter. Genom regleringen i rättegångsbalken tilldelas samfundet förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning, framför allt i fråga om den disciplinära verksamheten.”
 
Samfundet är en märklig hybrid som inte finns i något annat land, såvitt jag känner till. Det är alltså en privaträttslig organisation som givits förvaltningsrättsliga befogenheter över en av lagstiftaren skyddad titel. Den normala ordningen (exempelvis i Norge eller England) är att ett statligt organ beviljar advokattiteln och att advokaterna sedan organiserar sig själva i en yrkesorganisation, motsvarande den ordning som råder för exempelvis auktoriserade revisorer (Revisorsinspektionen/FAR).
 
Argumentet för ordningen är att det är positivt för rättssäkerheten med ett advokatväsende som är oberoende av staten. Å andra sidan är det problematiskt med en ordning där allmänheten berövas insikt i hur tillsättningen av ledningen går till, i ett organ som av staten har givits just viktiga förvaltningsrättsliga befogenheter (rätten att i första hand avgöra vem som får verka som advokat eller ej).

Vi talar således om en privaträttslig organisation med en central position och uppgift i det svenska rättsväsendet, med “förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning”.
 
Det är ord som förpliktigar.
 
En demokratiskt bärande del i det svenska förvaltningsväsendet på nationell, regional och lokal nivå är offentlighetsprincipen. Allmänhetens rätt att få insyn i myndigheters göranden och låtanden och beslutsfattande, alltså myndighetsutövningen.
 
Den svenska offentlighetsprincipen är också en bärande del i journalistikens verktygslåda. Inte för att vi som sitter på landets alla redaktioner är personligt nyfikna av oss, utan för att vi har som uppdrag och arbetsuppgift att rapportera, granska och undersöka den offentliga maktutövningen som ombud för våra läsare, alltså ytterst allmänheten.
 
För Realtid är det självklart att granska Advokatsamfundets göranden och låtanden på samma sätt som vi följer, granskar och rapporterar om arbetet i rättsväsendet, finansbranschen, advokatskrået och näringslivet i stort. Det gäller i synnerhet när det under en längre tid har pågått en infekterad ordförandestrid som kulminerar på årsmötet, och som “allvarligt skadar Advokatsamfundet och dess ledamöter”, för att citera generalsekreteraren Anne Rambergs egna ord om det som utspelat sig under våren.
 
Men nu tvingas vi alltså konstatera att vi tyvärr inte kan rapportera från samfundets årsmöte, vilket vi beklagar.
 
Vår reporter skickade i god tid innan årsmötet in en skriftlig förfrågan till samfundets kansli med ett önskemål om att få närvara under fullmäktigemötet, för att på plats rapportera om förhandlingarna där, och om vem som blir samfundets nya ordförande.
 
Det skriftliga svaret vi fick lyder: “Vi har mottagit Din fråga. Dess värre måste jag meddela att det inte är möjligt för Dig att deltaga. Vårt fullmäktigemöte är endast för advokater och biträdande jurister.”
 
Samfundet är en organisation vars verksamhet regleras i svensk lag. Och som har ett uppdrag som delvis är myndighetsliknande.
 
Uppenbarligen har samfundet inte riktigt förstått vilket ansvar och vilket krav på öppenhet som följer med detta, för att allmänhetens förtroende för samfundet ska kunna bevaras, och samfundet ska kunna fortsätta ha sin, i en internationell jämförelse, unika roll där det enligt lag getts en myndighetsutövande roll.
 
Om det beror på en ogenomtänkt och konservativ stadgetolkning, eller att personer i samfundets ledning är rädda för att medias bevakning “allvarligt skadar samfundet”, låter jag vara osagt.
 
Över hela tillställningen svävar generalsekreterarens ande.
 
Det hela framstår därför också som märkligt i ljuset av att samfundets nuvarande generalsekreterare, den medialt högprofilerade och orädda Anne Ramberg, som i andra sammanhang inte tvekar att artikulera en offentlig åsikt som väcker medias intresse, och har synpunkter på allt ifrån riksdagsledamöters personliga politiska värderingar och åsikter, till hur statsbudgetens resurser ska fördelas mellan flyktingmottagandet och äldreomsorgen.
 
Med en sådan generalsekreterare kan man tycka att samfundets ledning borde ha förståelse för att också dess egen verksamhet ibland granskas av journalister, och att det finns ett allmänintresse i att tillåta journalister på plats rapporterar om bland annat samfundets val av ordförande.