Vad ska vi ha AP-fonderna till?

Relativt AP-fondernas samlade portfölj på runt 2000 miljarder kronor, inklusive premiepensionsalternativet 7AP-fonden, så är det förstås en försvinnande del. De svartlistade aktiernas bidrag till kapitalförvaltarnas enda ”gratislunch”, som 7AP-fonden uttrycker sig, är i praktiken försumbar. Att sälja dessa aktier skulle göra varken av eller till för den framtida pensionsbetalningsförmågan.

Innehavet kan även jämföras med AP-fondernas investeringar i bolag, som är om inte svartlistade i Kina så åtminstone i praktiken bannlysta från Kina, som Alphabet (Google), Facebook och Twitter. Bara 7 AP-fonden äger aktier i Alphabet till ett värde av 1,75 miljarder kronor och aktier i Facebook för 1,2 miljarder kronor. För balansen kan det också sägas att 7 AP-fonden äger aktier i de kinesiska bolagen Alibaba och Tencent till ett värde av omkring 1,2 miljarder kronor vardera.

Och även om det fram till president Trumps presidentperiod har känts naturligt och rätt att följa USA:s taktpinne än det kinesiska i det geopolitiska partituret, så har den senares mera atonala experimenterande gjort att taktkänslan känns mindre naturlig nu. Och vill man hårdra AP-fondernas roll till att söka bästa möjliga avkastning i alla tänkbara väder, så kan de kinesiska innehaven, även i ansiktsigenkänningsföretaget Hikvision, vars utrustning används för övervakningen i de gigantiska ”omskolningslägren” i de kinesiska delarna av Östturkestan, Xinjang, ses som en ”hedge” mot den växande politiska risken i världen.

Lägger vi till aktierna i Alibaba, Tencent och andra aktier, där Alibabas grundare Jack Ma uttryckligen har sagt att han lämnar över sina aktier i bolaget till den kinesiska staten om den vill det, samt att alla kinesiska företag enligt lag måste lämna över information som anses vara viktig för staten och kommunistpartiets säkerhet, så är denna ”hedge” mot den politiska risken lite större. (Nu ska de kinesiska läsare som läser detta, brukar få en del mejl i sådana frågor, inte tolka detta som att jag inte gillar kineser. Jag har träffat många helt fantastiska kineser. Och jag anser Kina vara ett föredöme på många plan och då framför allt den demokratiska varianten som vi kallar Taiwan. Och Dalai Lama är för övrigt helt fantastisk.)

Vill man vända på det senare resonemanget så kan man säga att den politiska risken i dessa innehav också är betydande. Vad skulle hända med värdet på Alibaba om Jack Ma överlämnade sina aktier till den kinesiska staten? Investeringsbeslut är, som vanligt, komplexa för den som vill fatta ett mer självständigt beslut än att följa index.

Så hur ska AP-fonderna agera? De reformer som har gjorts av det svenska AP-fondsystemet sedan 80-talet har kontinuerligt gått ut på att minska det politiska inflytandet över deras investeringar. Investeringsprofilen i buffertfonderna AP1-AP4 har också blivit mera internationell, varför den svenska ekonomiska utvecklingen har blivit mindre betydelsefull för avkastningen i fonderna. Kort ock gott så har de ett väldigt fritt mandat för sina investeringar.

Den politiska påverkan som finns på AP-fonderna, liksom även av merparten av de statligt ägda bolagen, är att de ska ligga i framkant vad gäller så kallade hållbarhetsfrågor, som omfattar miljöpåverkan, social påverkan och att bolagen inte är korrupta. Detta kan naturligtvis tolkas vitt och brett och högt och även lågt, där vi i hållbarhetsredovisingen, lätt överdrivet, kan få reda på hur mycket kontorspapper som har sparats under året, liksom hur många av de anställda som väljer trappan i stället för hissen upp till kontoret.

Det ger i praktiken ett väldigt brett mandat och som 7 AP-fondens VD Rickard Gröttheim uttrycker till SVT så är ”säkerhetsskäl inte en uteslutningsgrund”.

Men det är bra att frågan om investeringar i problematiska kinesiska företag lyfts, för som vanligt så finns det alltid en ”trade-off” med alla beslut och icke beslut.

”Kanske skulle det vara bättre om AP-fondernas kapital sattes i arbete på riktigt och investerades i sådant som får vår svenska ekonomi att växa och därmed säkra och helst höja den framtida skattebasen, som på ett eller annat sätt alltid kommer att vara ”the pension of last resort”, men det är en annan krönika.”

Man kan, som jag brukar göra ibland, även ifrågasätta värdet av att allt mer förlita sig på att placeringar på de finansiella marknaderna är det bästa sättet att konservera framtida köpkraft. För det går att argumentera att det är ett sparande som innehåller allt mera luft, vilket de kraftigt sjunkande avkastningskraven och värderingar av många så kallade ”framtidsaktier”, som Tesla eller ”framtidsvalutor” som bitcoin, där kompassnålen helt har trillat av, visar på att vi befinner oss nära en kant av något slag. Kanske skulle det vara bättre om AP-fondernas kapital sattes i arbete på riktigt och investerades i sådant som får vår svenska ekonomi att växa och därmed säkra och helst höja den framtida skattebasen, som på ett eller annat sätt alltid kommer att vara ”the pension of last resort”, men det är en annan krönika.