Vad hände med olikheten?

Ingen svensk opinionshändelse i modern tid har lika pricksäkert fångat kärnan i den typiskt svenska synen på just olikhet.

Tanken var att de väljare som inte röstade på Sverigedemokraterna i valet 2010 skulle manifestera detta offentligt. Inte för att ta strid mot en mäktig överhet eller en dominerande idé, 95 procent av väljarna röstade på annat än SD. Nej, kärnan i manifestationen var att visa just att det var många som var överens och höll ihop. Att man var lika. Så oerhört, nästan rörande svenskt.

Jag kommer att tänka på detta när jag följer dagens debatt. Skillnaden mellan olikhet i teorin och i praktiken.

Ju mer synlig den svenska olikheten blir i vardagen, desto mer mobiliserar starka politiska krafter för att krossa den. Och de som mobiliserar är ofta samma grupper som i högtidstalen berömmer sig själva för att vara toleranta, vidsynta försvarare av olikhet.

Det senaste exemplet är uppståndelsen när en svensk regeringsdelegation besökte Iran och de kvinnliga statsråden täckte håret på det sätt som iransk lag föreskriver. Detta provocerade inte bara de vanliga foliehattarna och islamhatarna, utan även det parti som sedan en tid kallar sig Liberalerna. Och kritiken handlade om slöja i Sverige, inte bara i Iran.

Jan Björklund utbrast i en serie alarmistiska tweets, som följdes upp av SVT där partiledaren bland annat försökte förklara för skribenten Bilan Osman varför den slöja hon bär är en symbol för förtryck. Partiets kvinnoförbund skrev en debattartikel där de menade att Sveriges muslimer har missförstått sin religion.

Jodå, jag förstår kontexten här: Björklund vill passa på att attackera regeringen, det finns en paradox i att Sveriges ”feministiska regering” täcker håret, hans parti har usla opinionssiffror, och det finns starka antimuslimska strömningar att flirta med.

Men ändå. Att ett parti som kallar sig Liberalerna så obekymrat framställer kulturella och religiösa skillnader som ett problem att lösa är beklämmande.

Problemet är dessvärre inte begränsat till Björklunds parti eller frågor kopplade till islam.

Vi har den senaste tiden genomlidit en ny debatt om samvetsfriheten, det vill säga huruvida även Sverige ska ge vårdpersonal rätt att avstå från att medverka i ingrepp som strider mot deras samvete.

Det är en komplex och principiellt mycket intressant fråga, där olika rättsprinciper och värderingar kolliderar. 

I sakfrågan kan man tycka väldigt olika (min uppfattning är att samvetsfriheten rimligen måste kunna tillmötesgås på ett pragmatiskt sätt i ett civiliserat samhälle). Men debatten har varit allt annat än pragmatisk. Skälet är att den samvetsfråga som är föremål för juridisk prövning är aborter. Och där finns minsann inget intresse för att ”gilla olika”!

Tvärtom: det faktum att de personer och organisationer som driver rättsprocessen om samvetsfrihet ifrågasätter svensk abortlagstiftning framställs som oacceptabelt. Som om den officiella svenska hållningen i frågan, relativt ovanlig i internationellt perspektiv, är den enda möjliga.

Den gemensamma nämnaren i dessa båda frågor – slöjan och samvetsfriheten – är att de avslöjar den svenska oförmågan att hantera olikhet. Hur svårt det är för många i svensk debatt att acceptera att människor kan vara genuint oense i djupa värderingsfrågor. Och att det är OK.

Ett fritt samhälle är inte ett samhälle där alla har ”liberala” värderingar (vad det nu betyder, begreppet verkar vara i snabb upplösning). Ett fritt samhälle är ett samhälle där vitt skilda värderingar kan samexistera sida vid sida, utifrån en grundläggande överenskommelse om hur vi får och inte får bete oss mot varandra.

Även i ett fritt samhälle finns människor med djupt konservativa, ”omoderna” värderingar. Dessa värderingar kommer också att vara synliga i debatten, eftersom de finns i befolkningen. Det är inte ett problem, så länge ingen tvingas leva på ett sätt de inte vill.

Ja, det finns exempel på värderingar, kulturella och religiösa uttryck som förtrycker. Ja, det finns miljöer i Sverige där människor, särskilt kvinnor, förnekas sin frihet. Ja, förtryck är oacceptabelt. Men låt oss då diskutera det, och inte misstänkliggöra olikheten i sig.

Att vi ibland tycker väldigt olika är inte per definition ett problem som ska lösas. Tvärtom vore det både orimligt och obehagligt om vi inte gjorde det.

Markus Uvell driver analysföretaget Nordic PA Research, tidigare bland annat vd för Demoskop, United Minds och Timbro samt Sverigechef för Kreab.