Utdrag ur boken "Det stora pensionsrånet"

”Vad fan är det som händer?”

Jag sitter och väntar nervöst i lobbyn på The Waterfront Hotel i staden Sliema på Malta. Utanför hotellets automatiska dörrar skiner solen över Medelhavet, som glatt reflekterar myriader små solkatter på skrovet till de hundratals båtar som ligger för ankar i hamnen Marsamxetta. Det är december men temperaturen utomhus är behagliga 19 grader – en bra bit från det gråa, nollgradiga elände jag lämnat bakom mig i Stockholm. Jag tittar oroligt på klockan. Den är över tre och personen jag skulle möta är sen. Jag trummar mot byxbenet och går ett rastlöst varv runt lobbyn. Naturligtvis börjar jag omedelbart fundera på om personen ifråga ens tänker dyka upp? Och vad jag ska göra om han inte kommer?

Den intervju jag rest till Malta för att genomföra har suttit oerhört långt inne. Mannen jag vill träffa har inte visat något större intresse av att prata med mig. När jag till slut lyckats etablera en kontakt visar det sig att han är belagd med yppandeförbud av svensk åklagare. Den jag söker får inte prata med någon förrän han vittnat i en rättegång.

Som journalist har jag i min yrkesutövning bara stött på yppandeförbud i enstaka fall. Den typen av förbud är tämligen ovanliga, men juridiskt potenta. Att bryta mot yppandeförbud är straffbart och ger böter. Men framför allt trumfar yppandeförbudet över meddelarfriheten. Inte ens med motiveringen att det finns en grundlagsskyddad rättighet för allmänheten att lämna uppgifter till journalister, får personen prata med mig. Yppandeförbudet väger tyngre.

Jag går ytterligare ett varv runt lobbyn, och tittar för femtioelfte gången på klockan på min mobil. 15:08. Nu börjar det övergå från en fashionabelt sen ankomst till att verkligen vara tveksamt om personen kommer att dyka upp. Jag inser att om klockan passerar kvart över tre, så kan jag förmodligen glömma intervjun.

– Då är det en flygbiljett till Malta tur och retur i sjön. Plus tre hotellnätter, muttrar jag surt för mig själv.

Hotellreceptionisten tittar förbryllat på svensken som pratar ut i tomma intet i lobbyn. Han och hans kollega har sett mig trava runt som ett djur i bur ett tag nu. Visst, jag har andra intervjuer att göra på Malta. Men om jag ska vara ärlig så är det nyckelpersonen som gjort att jag rest hit. Nu verkar han inte infinna sig. Jag tittar på klockan igen. 15:12. Yppandeförbudet lyckades jag till slut navigera förbi genom att lirka med den svenske åklagaren. I flera samtal påpekar jag att det här är en person som fått ett antal grova anklagelser riktade mot sig och då är det inte mer än rätt att den personen får ge sin version och berätta om sina bevekelsegrunder. Efter ett visst mått av tjatande ger åklagare Jerker Asplund med sig och löser personen från yppandeförbudet. Förbehållet är att jag inte får publicera min bok innan åtal är väckt.

– Det finns ett antal personer som jag är mycket mån om inte ska få samordna sina historier, säger åklagare Asplund skarpt när vi avslutar vårt samtal.

Efter att åklagaren löst personen från yppandeförbudet går det förhållandevis enkelt att boka en intervju. Personen ifråga är visserligen kort i tonen och visar samma entusiasm inför vår pratstund som de flesta känner inför en rotfyllning. Men med en överenskommen tid och plats sätter jag mig på flyget ner till Malta. Ett dygn senare står jag med min tvättade hals i lobbyn på Waterfront Hotel och känner mig som en jubelidiot. Det verkar allt mer tydligt att personen inte kommer.

Förbannat!

Men så ser jag plötsligt en mörk kostym passera ett av hotellets fönster. Mitt hjärta hoppar över ett slag medan jag jämför med de bilder jag googlat fram. Det är samma mörka kalufs. Samma glasögon. Det är han! Jag springer mer eller mindre fram och skakar hand.

– Herr Fenech! Mycket glad att se er!

Personen jag möter är Maltas före detta finansminister, Tonio Fenech, styrelseordförande i skandalbolaget Falcon funds. Fenech är en mäktig man på Malta, och han har varit med och styrt den lilla önationen i över tre decennier. Han har även anklagats för att ha medverkat till att 21 500 svenskar förlorade sammanlagt 1,1 miljarder kronor i vad som kommit att beskrivas som Sveriges största ekobrott.

Den tidigare ministern hälsar kort och följer med mig in i ett rum som jag bokat för intervjun. Vi utbyter artighetsfraser och häller upp mineralvatten. Jag öppnar min laptop och slår på bandspelaren. Tonio Fenech tittar granskande på mig över sina båglösa glasögon, men säger ingenting. Jag tar sats, och inleder med en fråga som jag ofta inleder intervjuer med.

– Herr Fenech … Först skulle jag vilja veta varför du gått med på att göra den här intervjun?

Fenech tittar på mig med blixtrande, mörka ögon. Ett ögonblick ser han rosenrasande ut och jag undrar om han redan ångrar sig. Många PR-konsulter skulle kanske ha gett honom rådet att bara hålla tyst och ducka alla frågor från journalister. Men så mjuknar Fenechs blick, och just där och då ser Maltas före detta finansminister bara dyster och trött ut. Han suckar och svarar:

– Jag gör intervjun för att jag vet att du kommer att skriva oavsett. Så jag kan lika gärna försöka förklara varför jag gjorde som jag gjorde, säger Fenech.

Han verkar medveten om att han förmodligen kommer att utmålas som en skurk i den historia jag ska försöka berätta.