Utan förstörelse, inget skapande

För den svenska självbilden som industriland, för den optimistiska övertygelsen om att produktion kanske lämnar landet men forskning och utveckling stannar, för mångas stolthet över Ericsson som ett framgångsrikt svenskt företag.

Protesterna lät därför inte vänta på sig. LO-ordföranden deklarerade, på oklara grunder, att besparingsprogrammet var ”dåligt genomtänkt”, Alliansföreträdare försökte i sociala medier skapa ”spinn” kring att neddragningen berodde på regeringens näringspolitik.

I verkligheten är det inte lika enkelt. Att ett företag som Ericsson, med över 100.000 anställda och i stenhård konkurrens över hela världen, ibland måste anpassa sin verksamhet efter marknadens förändrade förutsättningar är självklart.

Konsekvenserna kan utan tvekan bli brutala för de orter och anställda som berörs. Men att det som nu sker i Ericsson ibland blir nödvändigt i stora företag är oundvikligt.

Ju bättre villkoren för svensk industri är – och här har båda de politiska blocken ett ansvar för att under lång tid ha försummat företagsklimatet – desto färre och mindre kommer sådana neddragningar att bli. Men de kommer att ske emellanåt. Inget företag kan i längden undgå att behöva anpassa sig till den verklighet de lever i.

Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter har myntat begreppet ”kreativ förstörelse”, och beskrev hur ekonomin utvecklas i en evolutionär process där ständiga innovationer gör att gamla idéer slås ut och ersätts med nya.

De framgångsrika företagen blir med detta sätt att resonera inte de som aldrig drabbas av problem och tvingas överge tidigare idéer, utan de som har kraft att hela tiden utvecklas.

I dagarna firade Investor sitt 100-årsjubileum. Företagets inofficiella motto myntades av Marcus Wallenberg på 40-talet: ”Att gå från det gamla till det nya är den enda tradition värd att bevara”, en bra summering av inte bara Investors utan hela det framgångsrika svenska näringslivets utveckling.

Jag kan inte bedöma hur det egentligen står till med Ericsson, om den senaste neddragningen var väl avvägd eller hur framtidsutsikterna ser ut. Den bristen delar jag med de allra flesta som tvärsäkert uttalar sig om just dessa frågor.

Men två saker vet jag: för det första att ingen kan bedöma situationen bättre, och har mer tillförlitligt underlag, än företagets styrelse och ledning. Och för det andra att ju mer gynnsamt det svenska företagsklimatet är, desto bättre kommer det svenska näringslivet utvecklas och desto fler jobb kommer att skapas.

En vanlig föreställning i politiken är att den kreativa förstörelsen går att reglera på så vis att förstörelsen undviks, och bara de kreativa inslagen består. Det är en både naiv och farlig inställning.

Naiv därför att framgången delvis bygger på lärdomar från tidigare misslyckanden. Farlig därför att om det inte är tillåtet att göra fel, kommer det med andra ord heller inte att vara möjligt att göra rätt.

Det finns inget ödesbestämt i företags utveckling. Ett av många exempel är Volvos verksamhet i min barndoms Umeå. När företaget häromåret flyttade hyttmonteringen till Göteborg var upprördheten stor. Det anordnades protestaktioner på torget i Umeå, med bland annat vänsterledaren Jonas Sjöstedt (själv fd Volvo-arbetare) som talare.

Tonläget var mycket högt, Sjöstedt menade bl a att Volvo borde ha ”sparat” sina vinster från tidigare goda år för att slippa dra ner nu. Som om Volvo vore en hushållsekonomi, och som om aktieägare inte vill ha del av företags vinster.

Protesterna hjälpte förstås inte, monteringen flyttades och 400 jobb försvann. Det innebar däremot inte att Volvo förlorat intresse för Umeå som verksamhetsort, bara häromdagen meddelades att företaget investerar närmare en halv miljard i en ny produktionslinje för ytbehandling. I samma fabrik som drabbades av flytten.

Det innebär inte att de 400 jobben kommer tillbaka, men det illustrerar att den kreativa förstörelsen verkligen både skapar och förstör.

Volvo, Ericsson och de andra klassiska svenska storföretagen har särskild betydelse för vårt land, inte bara som stora arbetsgivare utan även som nationalsymboler. Men det finns ingen garanti för att dessa företag kommer att växa, eller ens finans kvar, i Sverige framöver. Politiken kan inte styra det.

Det politiken däremot kan – och måste – göra är två saker. För det första att se till att de generella förutsättningarna för att driva företag i Sverige är så goda som möjligt. Och för det andra att särskilt förbättra villkoren för små och medelstora företag, de som kanske kommer att bli framtidens nationalsymboler.

Inte heller de kommer att gå fria från neddragningar, varsel och flyttad produktion. Men med rätt förutsättningar kan deras framgångar bli mångdubbelt större än deras misslyckanden.

Markus Uvell driver analysföretaget Nordic PA Research, tidigare bland annat vd för Demoskop, United Minds och Timbro samt Sverigechef för Kreab.