Unga straffas av den förda bostadspolitiken

Finansinspektionen förslag om att amorteringskravet ska skärpas innebär att hushåll som lånar mer än 4,5 gånger av sin bruttoinkomst ska amortera 1 procentenhet mer av sitt bolån varje år än i dagsläget, en form av skuldkvot. Syftet, att dämpa hushållens skuldsättning och bostadsprisuppgången, är lovvärt. Men förslaget riskerar att totalt stänga ute vissa grupper från bostadsmarknaden, inte minst unga.

Problemet för unga att få sin första bostad verkar inte ha gått svenskarna förbi.

Det visade sig inte minst när vi nyligen lät Sifo fråga svenska folket hur de såg på frågan om ungas situation på bostadsmarknaden. I vår undersökning svarade en majoritet att de ville att det ska bli lättare för yngre att låna till sin första bostad genom politiska beslut. Flest respondenter angav att de helst såg lättnader i regler kring lån för unga, följt av förslaget att införa statligt finansierade lån. Och stödet för att göra det lättare för unga att köpa sin första bostad var stort inom alla åldersgrupper.

Flera tunga remissinstanser har dessutom inkommit med kritik mot förslaget, trots detta har Finansinspektionen valt att skicka förslaget till regeringen för godkännande. Det är beklagligt av flera anledningar.

Svårigheterna för unga att komma in på bostadsmarknaden är framförallt ett storstadsproblem till följd av det höga prisläget och bristen på bostäder. Men det går inte heller att blunda för att det är storstäderna som är Sveriges tillväxtmotor.

Men om våra storstadsregioner ska kunna vara tillväxtmotorer behöver vi kompetens utifrån.

Många unga som vill flytta till våra storstadsregioner har konkreta jobb i sikte och är i början av sina karriärer. Lönerna kommer för de flesta att öka med åren, vilket borgar för att de kommer att ha råd med sin bostad och att amortera av sina lån. Men de trösklar som nu sätts upp för den här målgruppen kan innebära att de tvingas tacka nej till att flytta och nej till jobb som bidrar till respektive storstads, och därigenom Sveriges, utveckling.

För unga förstagångsköpare är trösklarna för att komma in på bostadsmarknaden väldigt höga. Att höja trösklarna ytterligare utan att ha en plan för hur den här målgruppen ska kunna verka i storstadsregionerna är närmast att betrakta som samhällsekonomiskt vansinne.

När våra storstäder växer så växer Sverige. Minskad rörlighet på bostadsmarknad och arbetsmarknad utgör ett hot mot tillväxt, jobb och välfärd. Det är något som missgynnar oss alla, men där unga i synnerhet kommer i kläm på grund av den förda bostadspolitiken. Det riskerar i slutändan att låsa fast unga människor i ett nytt utanförskap. Är det dit vi vill?

När ska svenska politiker börja ta ungas bostadssituation på allvar?

Fredrik Kullman
vd Bjurfors Stockholm