Turbulensen en påminnelse om bankernas dödlighet

Stormen runt Swedbank må ha bedarrat, tillfälligt, men man kan konstatera att banken och dess ledning är klart skadeskjuten. Hanteringen av penningtvättsskandalen har helt enkelt varit en katastrof, som förefaller ha sitt ursprung i en allt för stark ambition att tidigt distansera sig från Danske Bank, och dess estniska filial. Vän av ordning undrar lite oroligt om tystnaden runt SEB, som också har en stor exponering mot Baltikum, är ett tecken på hälsa eller inte.

Det är naturligtvis för tidigt att säga om kursreaktionerna i Swedbankaktien har varit för stora. Men att stora summor pengar med tydlig koppling till den så kallade Magnitsky-affären,vilka härrör från ett uppenbart skattebedrägeri och som dessutom ger en tydlig koppling till de amerikanska sanktionerna mot Ryssland, är naturligtvis mycket illa. Amerikanska myndigheter är ju inte nådiga i sin hantering av sådana oförrätter. Och då handlar det inte bara om mycket stora böter utan även möjligheter att göra affärer med amerikanska motparter som kan ryckas undan.

För turbulensen i Swedbank också en påminnelse om bankernas dödlighet. Det egentliga epicentrum för skandalen är ju Danske Bank, som har hanterat tveksamma betalningar som har varit 50 gånger större än de belopp som Swedbank har slussat vidare. Det är världens genom tiderna största penningtvättshärva. Det lär bli väldigt kostsamt för Danske Bank att reda ut detta och, som nämnts i tidigare krönikor, så kan den ”rabatt” som en del analytiker och ägare anser sig se i dagens värdering av Danska Bank mera vara att likna vid en ”begravningsrabatt”.

Det är bara att ta en titt på listan över de skadeståndsbelopp som amerikanska myndigheter har klämt ut ur banksektorn sedan finanskrisen. Bank of America – 850 miljarder kronor, JP Morgan – 410 miljarder kronor, Deutsche Bank – 130 miljarder kronor och BNP Paribas – 88 miljarder kronor. Till detta skall man för Deutsche Bank och BNP Paribas även lägga europeiska skadestånd.

För en lekman är det naturligtvis omöjligt att gradera vad Danske Banks slutnota skulle kunna landa på, men att det kommer att landa långt över Deutsche Banks nivå är en gissning så god som någon. Och det är därmed ett existentiellt hot.

För banker är som grustag, har man grävt ur ett lite för djupt hål på ett ställe, ökar risken för att stenar som tidigare ansågs ligga säkert kan komma i rullning. Börjar exempelvis riskpremierna på bankernas obligationer stiga, så pressas marginalerna på tidigare lönsamma affärer. Och börjar tidigare affärer, som ligger långt ifrån estniska filialer, se olönsamma ut, så kan riskpremierna stiga ytterligare. Och så vidare. Det är så en så kallad ”bankrun” ser ut.

För Swedbanks och svenska bankers del så är det naturligtvis den mycket stora och ännu extremt lönsamma exponeringen mot den svenska bostadsmarknaden som är den riktigt stora stenen. Mindre stenar runt denna ”storsten”, i form av bostadsutvecklare kan nog sägas redan vara i rullning. Även om problemen är störst för de högriskaktörer som har vänt sig till obligationsmarknaden, typ Prime Living, Tobin och Oscar Properties, Serneke med flera, för sin finansiering, så kommer problem där att med säkerhet rulla in i banksektorn.

För även de mer välkapitaliserade bostadsutvecklarna har problem med att få avsättning för sina nyproducerade lägenheter. Och det vore mycket märkligt om inte den snabbt ackumulerande listan över osålda nyproducerade lägenheter får stora priskonsekvenser för priserna på hela stocken av lägenheter.

Fallande bopriser leder till ökat sparande och att kredittillväxten stannar av. Ökat sparande leder till minskad konsumtion. Minskad konsumtion leder till sjunkande ekonomisk aktivitet. Och sjunkande aktivitet leder till ökad arbetslöshet, och så vidare. Det är så den riktigt stora stenen kan komma i rullning.