Tillbaka till arbetslivet

Vid 34-års ålder, i december 2002, tog det tvärstopp. Jea Jensen i Malmö gick rakt in i väggen och blev utbränd. Hon tvingades lämna sitt heltidsjobb och var hemma under åtta långa år. De första av de åren har hon inga minnesbilder av.

– Jag minns inte mycket av min dotters uppväxt. Det känns jäkligt jobbigt idag, säger hon.

Jea Jensen förklarar att det var flera saker som sammantaget ledde fram till smällen. En del handlade om jobbiga saker som hade hänt under uppväxten, viket hon först för tre år sedan förstod hängde ihop med den bipolära diagnos som hon då fick.

Hon hade även haft anorexia under 15 år, vilket hade tärt på kroppen, och hon hade jobbat väldigt mycket. Dessutom hade hon en liten dotter som hon tagit hand om helt själv sedan födseln.

– Det blev bara för mycket.  Det var det klassiska som hände – att man inte vet var man befinner sig, att man tittar på en dataskärm men inte vet vad man gör längre. Man glömmer bort allt. Jag visste inte vad jag hette, mitt personnummer och jag glömde bort att jag skulle hämta min dotter på dagis.

2002 var utbrändhet inte så välkänt och Jea Jensen fick bara antidepressiva utskrivet. "Du är bara lite trött och deppig", tyckte läkaren.

– Jag fick en kur på 28 dagar, vilket var helt galet. Sätter man in sådan medicin måste man ju börja i väldigt låg dos och ha full koll, eftersom man ofta mår mycket sämre i början, berättar hon.

– Jag mådde så dåligt i början så jag kände att det var lika bra att hoppa ut från balkongen.

Som tur var fick hon efter ett tag kontakt med en annan läkare.

– Han är specialist inom området och visste tack och lov vad det här med utbrändhet handlar om. Jag träffar fortfarande honom i perioder.

Tror du med den erfarenhet du har idag att det ofta är mer än för mycket jobb som ligger bakom utbrändhet?

– Ja, det tror jag. För livet är inte bara jobbet. Man ska hålla balansen mellan både privatliv och arbetsliv. Det är svårt att stänga av om privatlivet inte fungerar. Därför är det så viktigt att chefer vårdar sina anställda och ger dem lov att våga berätta om saker som kanske är jobbiga för tillfället, utan att man ska vara rädd för att förlora jobbet. Det tror jag alla har att vinna på, för vi har inte bara ett liv som pekar rakt uppåt.

– Min läkare brukade säga att om man kunde sätta dig i en låda och ta bort livet i övrigt och bara låta dig återhämta dig så hade det gått så mycket snabbare. Men livet är allting runtomkring.

Hur lyckades du ta hand om din dotter när du var utbränd?

– Jag hade inget val. Jag låg i princip bara hemma och sov och fick sätta klockan och ha lappar med tidpunkter och var jag skulle hämta henne. När man sedan gör det så går det på någon form av rutin. Sedan var vissa dagar bättre och andra sämre.

Vad hade du mer för symptom än extrem trötthet?

– Svårt att koncentrera mig, kort stubin, lättirriterad, sådana bitar. Ingenting är speciellt roligt, vilket man också får dåligt samvete för. För man bör ju tycka det är jätteroligt att ha barn. Det har tagit lång tid att förstå varför och säga öppet att jag inte kände lycka utan bara var nollställd hela tiden.

Hon hade bara varit på sitt jobb i några månader när hon blev utbränd, men där blev det droppen som fick bägaren att rinna över.

– Jag kunde inte gå i närheten av det företaget på flera år, för kroppen reagerade så starkt, berättar hon.

När Jea Jensen ser tillbaka inser hon att hon hade symptom på utbrändhet långt tidigare.

– Redan 1995-96 såg jag bara halva ansiktet ibland på morgonen, det blixtrade och synen försvann, och jag kunde prata konstigt. 

Tog du ut dig på dina jobb?

– Ja, jag har alltid varit den högpresterande individen som har höga krav på mig själv, som under uppväxten presterat väldigt mycket i tron att man måste göra det för att bli älskad. Det är den typen av person som hamnar i anorexi och som bränner ut sig. Just för att du begär så otroligt mycket av dig själv. Man är i princip aldrig nöjd, man kan alltid göra lite till.

Var det ingen runtomkring dig som sa att du körde på för hårt?

– Nej, det var det inte. Jag tror inte jag hade lyssnat på det heller. För man tänker: "Det händer inte mig. Jag har koll. Jag vilar lite."

Vad fick dig att långsamt komma upp på fötter igen?

– Jag tror att det har varit mycket vilja och den fantastiska kontakten jag fick med min läkare. Han fick mig att slappna av lite och han blev någon form av trygghet för mig. Han visade att det inte var något fel på mig, att jag inte var dum i huvudet. Alla känslor jag hade var okej och det skulle ordna sig. Han har gett mig verktyg hur jag ska hantera min stress. Jag var tvungen att fokusera på det som var viktigt för mig och det var att komma tillbaka till arbetslivet, för jag älskar att jobba. Men även att ta hand om mig själv och finnas till för min dotter. Det är de tre parametrarna som är viktiga i mitt liv. Istället rök vänner längs med vägen för det fanns ingen energi och ork att lägga på det.

De sista åren av utbrändheten började Jea Jensen att arbetsträna i långsam takt, men på en annan arbetsplats än den hon hade lämnat. Hon beskriver återkomsten till arbetslivet som "jätteskönt".

– Samtidigt vet jag att jag är en person som bara har gas. Jag behöver fortfarande hjälp med att bromsa. Men jag tänker mycket klarare idag och jag lyssnar mycket mer på kroppen, och inte på huvudet, därför att jag vet att jag inte har någon stoppsträcka. Det gör att jag kan ta bort saker som jag inte har energi för, till exempel en planerad fest som jag skulle gått på. Det blir visserligen ganska tråkigt, men jag måste hela tiden balansera läget.

Hur mycket jobbar du nu?

– Sedan sex år tillbaka har jag lärt mig att hantera min situation med olika verktyg, så jag klarar att jobba 100 procent. När jag började jobba gjordes det en massa utredningar av Försäkringskassan och de visade att jag har 50 procents arbetskapacitet av en heltid. Men det var inget som jag kunde acceptera.

Varför inte?

– Därför att jag vill mer än det. Jag vill jobba med något som jag tycker är roligt. Jag har börjat förlika mig med tanken på att ha semester och tycka det är okej och skönt att vara ledig. Men de första åren var ledighet förknippat med sjukdom. Jag har varit hemma så många år så jag ville inte vara det.

Hur ser du på framtiden?

– Jag har lite olika saker på gång. Det lär förmodligen bli någonting inom event eller projektledning – jobb som är lite friare. Det är så man måste tänka tror jag, att landa i vilken typ av jobb som funkar. Det behöver inte vara det du trodde för tio år sedan att du skulle jobba med. Det kan vara något helt annat. Det är en viktig insikt att förstå  – man är aldrig samma människa som man var innan en utbrändhet, och man kommer aldrig att bli det igen. Det är inte heller önskvärt, konstaterar Jea Jensen avslutningsvis.