"Teknikföretagens utspel kan bli ödesdigert"

Och omvärlden, såsom Svenskt Näringsliv, liksom den tunga medlemmen och arbetsgivarföreningen Teknikföretagen, som har makt över den viktigaste inflationskomponenten lönerna, verkar inte förstå vad målet är bra för, eller för den delen, att vi har en rörlig växelkurs.

Av den svenska diskussionen att döma så har Riksbanken, som har totalansvaret för penningpolitiken óch inflationshanteringen, totalt misslyckats med att berätta varför en stabil och hyfsat förutsägbar inflation är bra. (Och ska man vara ärlig så verkar Riksbankens företrädare inte heller riktigt förstå vad det är som skapar inflation.)

Vi får försöka hjälpa Riksbanken. En viss inflation är bra just för att det möjliggör att relativpriserna bättre kan anpassas efter utbud och efterfrågan. Detta då vissa priser är rigida och har i synnerhet svårt att anpassa sig neråt om efterfrågan sjunker. Det gäller en så viktig komponent som priset på arbetskraft, löner, som är mycket svåra att sänka i nominella termer. Men det gäller även andra långa ekonomiska kontrakt.

En ekonomisk nedgång medför då att kostnadsreduktioner tar sig uttryck i att man säger upp anställda. Vid en synkroniserad nedgång i ekonomin leder detta, tyvärr, lätt till en nedåtgående och därmed krisskapande spiral. För i en ekonomi med hög bruttoskuldsättning, som den svenska, kan nedgången få extra fart. Risk för stigande arbetslöshet gör att sparimpulsen hos särskilt skuldsatta hushåll och företag kan bli mycket stor. Men sparande som inte kan kanaliseras till någon annan aktörs konsumtion eller reala investeringar (till skillnad från finansiellt sparande som innebär att värdepapper och fordringar byter ägare) innebär en ekonomisk nedgång.

Slår prisutvecklingen över i deflation och bankerna, såsom de agerat hittills, inte sänker inlåningsräntan under noll, så får de som sparar i madrassen en real avkastning på sitt samhällsekonomiskt totalt destruktiva sparande. Det ger  incitament att öka sparandet och spiralen är i full rörelse.

Detta är inte hittepå. John M Keynes kallade det för likviditetsfällan, som var huvudförklaringen till 30-talsdepressionen. För att ekonomier inte ska riskera att komma nära detta ekonomiska slukhål så har en lång rad ledande makroekonomer, som IMFs förre chefsekonom Oliver Blanchard, Nobelpristagare som Paul Krugman och Joseph Stiglitz argumeterat för att en inflationstakt på 2 procent är för låg och istället bör höjas till 4 procent.

På den svenska ekonomiska arenan är det få ekonomer, bara någon enstaka radskrivare, som har försökt förklara dessa samband. Men det är svårt att förklara för någon som inte kan förstå, som Ingemar Stenmark uttryckte det, men i praktiken omöjligt att förklara för de som har betalt för att inte förstå, som den amerikanske författaren Uptown Sinclair skrev.

Teknikföretagen verkar höra till de som har betalt för att inte förstå. I en intervju i SVD häromdagen rasade företrädare  mot vice Riksbankschefen Per Janssons uttalande, också i SVD, om att löneökningarna bör komma upp på en högre nivå än de gjort tidigare, 2,5 procent,  i de kommande avtalsrörelserna om Riksbanken ska klara sitt inflationsmål.

Teknikföretagens förhandlngschef Anders Weihe säger att Jansson och Riksbanken förordar en ”grekisk regim där lönerna skickar upp inflationen. Det har inte varit framgångsrikt i ett enda land det har prövats.” Detta är korkat på många plan.  För det första är lönerna en mycket stor del av ett lands ekonomi och förädlingsvärde och därmed en av de viktigaste inflationskomponenterna. För Sveriges del är det i praktiken omöjligt för Riksbanken att nå sitt inflationsmål om löneökningarna inte är högre än inflationsmålet. Undantaget är om vi skulle få en kronkollaps, vilket i sin tur förutsätter en kollaps för vår exportindustri.

Och skillnaderna mellan grekisk och svensk ekonomi är väsensskilda på många plan. Det ena landet har under lång tid haft ett  bytesbalansunderskott, som finansierats genom lån från utlandet, vilka gått till att täcka löpande budgetunderskott. Svensk ekonomi har varit den exakt motsatta, bytesbalansöverskott och offentligt ”sparande”. Och lika viktigt är att Grekland, som euroland, har en i praktiken fast valuta, där en inflation som överstiger andra euroländer inte är hållbart om inte produktivitetsutvecklingen kan kompensera för detta.

Och vad gäller ”inget land” så har exempelvis vårt grannland Norge haft en inflation som under lång tid har överstigit omvärldens och även Greklands under de senaste 20 åren. När oljepriset kollapsade för några år sedan så krympte den norska ekonomin med runt 30 procent mätt i dollartermer. Det är lika mycket som den grekiska ekonomin krympte mellan åren 2008 – 2013. Den norska arbetslösheten ökade då med 1,5 procentenheter men den grekiska med 19 procentenheter. Det är skillnaden mellan en recession och en depression. Stötdämparen var den flytande norska kronan. Vill man hitta ett annat bra exempel så är lill Island ett sådant.

Sverige har också en flytande krona varför vi kan ha en inflation som är högre än omvärlden utan att vi skapar några makroekonomiska obalanser. Paradoxen är istället att om vi har en högre löneönkning i den inhemska sektorn, som har stort serviceinnehåll och som har svårt att öka produktiviteten, än i exportindustrin, så stärks den senares konkurrenskraft. Då den högre inflationen leder till att kronan försvagas.

Anders Weihe försöker visserligen dribbla med fördelarna av en rörlig växelkurs och en svag valuta. Det är den sedvanliga tiraden om de internationella försörjningskedjorna, där alla inköpta komponenter prissätts i andra valutor än kronor, varför teknikindustrin har liten hjälp av en svag krona. Det är korrekt, men bara delvis.  Lönerna för den svenska verksamheten, Herr Weihe, de prissätts i kronor.

Anders Weihe får i sina utspel även stöd från Teknikföretagens chefsekonom Mats Kinnwall, där den senare också hävdar att Riksbankens låga räntor har gjort att ett antal ”zombiföretag” har överlevt. Vilka dessa levande döda är talar han inte om (liksom även vad alternativet skulle ha lett till). Men de sektorer som har gynnats av de låga räntorna har framför allt varit bygg- och fastighetssektorn och inte minst bankerna, som  Kinnvalls tidigare arbetsgivare Handelsbanken. Där finns säkert ett antal zombies. Men vanliga industriföretag har inte haft så påtagligt mycket hjälp av de låga styrräntorna. Bankernas utlåning till företag har snarare minskat och den företagare som fortfarande har en checkräkningskredit vet att det inte är några nollräntor som gäller.

Den  svaga kronan ,som minusräntan har lett till, har emellertid fått fart på en industrisektor som under långa perioder har haft problem att nå en marknadsmässig lönsamhet. Det är svensk skogsindustri, som i så fall är den riktigt stora zombien.  

Och även om Kinnvalls och framför allt Weihes uttalanden kanske ska ses som just förhandlingsutspel så präglas de av djup oförståelse eller underskattning av omvärldens förståelse och konsekvenserna av sina egna förslag. Det har de sannolikt har bra betalt för. Och det är inte bara sorgligt utan kanske även ödesdigert.