Taxi, tåg, buss – hur dum får man va’

URBAN OBSERVATÖR Jag sitter i en taxi i New York, lätt grinig, inte klar med en artikel, det ösregnar och är småkallt, inte upplagd för snack. Så börjar den vanliga valsen. Föraren vill förstås prata och öppnar rutinmässigt med: ”Var är du ifrån?” När han fått reda på att jag är svensk går det bara inte att hejda honom. Han första utspel är om Absolut Vodka, det är den enda vodka man tydligen kan dricka. Jag svarar att jag inte dricker vodka, att jag hellre i så fall tar en gin & tonic. ”Och för övrigt är det väl inget speciellt med Absolut. Det är ju bara en tjusigt designad flaska och en flashig reklamkampanj som lurar skjortan av folk.”

Jag ser att jag får en rätt hård blick i backspegeln. Så säger han att han kör Volvo privat, det är hans absoluta favoritmärke i hela världen. Och undrar vad jag tycker. Tvingas då svara: ”Jag har tyvärr inget körkort. Men jag tycker nog det är roligare med en liten Citroën eller en liten Fiat, men helst en gammal VW, en sån där liten asfaltbubbla.” Nu mörknar förmodligen hans blick riktigt ordentligt, vilket jag inte märker. Han går plötsligt initierat över till Ingmar Bergman, den enda regissör han avgudar, och jag tvingas medge att jag inte sett så många av hans filmer och intet ont anande säger jag: ”Är han inte lite tråkig? Tacka vet jag Fellini.” 

Av något skäl tycks aldrig Sverige ta slut för denna allätare av olika ämnen. Nu går han in i slutronden, dags för Björn Borg. Och jag säger ”Visst är Björn duktig och jag beundrar honom på många sätt, men jag tittar aldrig på tennis på tv, det är ju så trist.” Och så härmar jag ljudet av slaget mot bollen för att framhäva tråkigheten i denna åskådarsport. 

Plötsligt tvärstannar taxin mitt i ett kvarter, det är inga rödljus. Han flyger ut ur framsätet, sliter upp dörren till baksätet och skriker mot mig med fradga i munnen: ”Get the hell out of my car!” Snabbt fylls hela mitt inre av en djup förståelse. I min ensamhet i regnet på trottoaren sprider sig en klädsam rodnad på mina kinder. Ett snett leende lindrar pinsamheten.

Som svensk försöker man ju bara vara ärlig.

Åh, att få åka tåg, sitta i en av dessa klassiska kontinentala kupéer mellan några av Europas stora städer. Drömmer vi inte alla så då och då. Och hur man hann vara europé på riktigt, långt innan det ens knystats om EU eller euro. Så där stod jag vid min älskade vackra station i Paris efter en spännande vecka i Marseille. Möte är avtalat med min bästa kompis i gulliga Amsterdam. Vi ska ses på ett litet pensionat vid en kanal sent en eftermiddag. Hon ska ta tåget från Stockholm, byta på Hauptbahnhof i Hamburg. Jag kliver ombord i Paris.

Här skas inte flygas.

Pinsamheterna infinner sig från första stunden. Först den stora tystnaden. Han där med boken framför ansiktet, han måste väl ändå vara belgaren. Jahaja, fransk mamma med dotter, jaså de skalar redan apelsiner precis som svenskar på tåg. Hon där med sommarhatten och kroppshydda à la Juliana, vad ska man säga till henne. Har jag inte helt enkelt hamnat i en kupé proppfylld med flygrädda icke-rökare. Ah, tack och lov, en holländsk student gör entré i sista minuten. Alltid kan man väl konversera honom om gator, stadsdelar, brunkaféer och klubbar. Hinna bli lite ”professor Amsterdam” före ankomsten dit.

Att ingen pratar med mig känns först skönt. Och jag tänker vänta med min utfrågning av holländaren. Konduktörens kontroll av biljetter, id-kort och lite pass bekräftar alla fördomar. Hastiga blickar har gjort att vi nu alla vet vem som är ”fransyskorna”, ”belgaren”, ”holländaren” och ”svensken”. Efter över timmens tystnad, så är det som om kupén ska till att brissera samtidigt från alla parter i konstruerade meningslösa samtal eller nyfikna frågor. 

Den blir den belgiske mannen som stirrar ut genom tågfönstret över betesmarkerna, som beslutar sig för att ta bladet från munnen. Hans blick har tydligen varit riktad mot de europeiska kossor som passerar revy utanför fönstret. Själv är jag djupt försjunken i en New York Times som vasst och ironiskt meddelar att tidningen The New Yorkers Washingtonkorrespondent tydligen skrivit alla sina artiklar från Key West. Men att det så att säga är slut på den karriären nu.

Plötsligt vaknar jag upp ur min journalistiska drömvärld med en hård rak fråga från belgaren på bruten engelska: ”Har ni kor i Sverige?”

”Har vi kor i Sverige?”. Får man verkligen fråga något så dumt far det genom min skalle. ”Ja, vi har kor”, svarar jag snabbt. ”Men såna där kor i den där färgen har vi bara i södra Sverige.” Nu känner jag riktigt mitt övertag. Och plötsligt är den franska modern med sin franska dotter på helspänn. De förstår minsann engelska och tycks oerhört intresserade av kor. Min holländske student lägger sin ”On the Road” åt sidan och sätter sig som i givakt. Själv är jag ännu mer på bettet och genom min hjärna far plötsligt det gamla fina uttrycket från skollektionerna – ”svensk rödbrokig boskap”.

Så nu lägger jag in nästa växel och säger utan att tänka mig för ”Yes, but in the middle part of Sweden the cows are red”. För att få slut på den blandning av förundran och fniss som ligger i luften, dräper jag till med nästa floskel av kunskap. ”In the northern part they are more white, like the snow you know”.

Eftersom belgaren nu känner sig lite lätt besegrad på kofronten, tycks han besluta sig för, tack och lov, att lämna dom åt sitt öde. Men medan alla skruvar lite lätt på sig, så kommer som en rak höger: ”Men vad har då tjurarna för färg i Sverige?” Tjurarna, tjurarna, tanken svindlar, jag har nog bara sett en enda tjur. För en stund tänker jag som ett barn på hur en ”farbror kossa” kan tänkas se ut – Tjuren Ferdinand blir den plötsliga räddningen. Att han så att säga ser lite likadan ut men är lite annorlunda utrustad.

Men så känner jag att det är lika bra att vara drastisk, brutalt svenskt tjurig och får snabbt och elegant ur mig. ”Det är bara kossorna som byter färg. The bulls are black all over Sweden”. 

Mor och dotter Frankrike avlägsnar sig snabbt till restaurangvagnen. Belgien och Holland återgår nonchalant till sina skrifter. Jag stirrar ut genom fönstret på alla dessa europeiska kor. Får för mig att de blänger tillbaka, nästan med ett leende. Inte ett ord till yppas innan jag går av tåget. Plötsligt inser jag hur fördomsförstärkande mitt ”hjärnsläpp” varit, att de två grabbarna i tysthet nog tänker ”Die dumme Schweden”.

För ett ögonblick tänker jag rädda situationen med humor. Förklara att det svenska uttrycket ”det är ingen ko på isen” betyder ungefär ”don’t worry, take it easy”. Som tur är lägger jag ned det projektet.

Hur mycket enklare är det inte att flyga.

Vi hinner med en bussresa också. Eftersom vi nu ändå är inne på pinsamheter. Och nu går vi riktigt långt tillbaka, till gymnasietiden. Efter avslutad skoldag på Gävle Borgarskola är det dags för hemfärd, den lokala bussen mot Stigslund, en ”förort”. Lätt trött kliver jag ombord på den nästan fullsatta bussen, zoomar snabbt in en ledig stol en bit bak, slår mig diskret ner som i en grå anonym smet av människor, börjar läsa understrykningar från den sista lektionen.

När det har gått en bra stund, säger den medelålders damen bredvid, som har suttit tyst vid fönsterplatsen; ”Vi kanske skulle heja på varandra. Jag är ju trots allt din mor.”

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, kommer återkommande att skriva lättsinnigt om det lite djupare, försöka förklara det viktiga i ytliga fenomen. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari 2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.