Det finns skäl för svenska politiker, medier och andra ledande företrädare att vårda det jämförelsevis höga förtroende de åtnjuter mer omsorgsfullt. Den förtroendefulla, trygga majoriteten döljer nämligen en växande minoritet svenskar som djupt misstror såväl politik som media.
Ta inte tilliten för given
Mest läst i kategorin
I Sverige litar vi på varandra. Det känns lite märkligt att skriva det, mitt i diskussionen om falska nyheter, populism och dysfunktionell offentlig service. Men så är det. I en värld där förtroendet fallit drastiskt, såväl för bärande samhällsinstitutioner som mellan enskilda människor, är Sverige ett lysande undantag.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet har mätt den mellanmänskliga tilliten i Sverige i decennier och den är i praktiken oförändrad sedan mitten av 1990-talet, ja den har rentav ökat lite.
Vi litar till och med fortfarande på de bespottade medierna. I alla fall de flesta av oss, och i alla fall de flesta medier. Sedan en tid förs en kritisk debatt om Sveriges Televisions rapportering i olika sammanhang, en kritik jag själv ofta instämmer i. Men förtroendet för public service-medierna är så gott som oförändrat högt sedan 2010.
Mitt i all diskussion om demokratins kris och politikerförakt har dessutom förtroendet för svenska politiker ökat. De politiska partierna visar i SOM-mätningarna visserligen en stadigt nedåtgående trend sen 2010, men de enskilda politikerna har fått ett uppsving i förtroende.
Det här internationellt sett udda mönstret får besynnerliga effekter. Exempelvis är svenska folket påfallande lite oroliga över sin integritet på nätet.
Enligt en undersökning som IT-säkerhetsföretaget F-Secure lät göra i elva länder förra året uppgav 25 procent av svenskarna att de på något sätt ändrat sitt agerande på nätet av integritetsskäl. Genomsnittet för alla länder var 54 procent.
Minns ni FRA-debatten, med demonstrationer utanför riksdagshuset och tårar i talarstolen? En mer osvensk och väljarfrämmande debatt är svår att påminna sig.
Men tilliten får inte tas för given, det finns flera skäl för svenska politiker, medier och andra ledande företrädare att vårda det förtroende de åtnjuter mer omsorgsfullt.
Den förtroendefulla, trygga majoriteten döljer en växande minoritet svenskar som djupt misstror såväl politik som media. De röstar i regel på Sverigedemokraterna, vilket gjort att de hamnat vid sidan av diskussionen och av somliga viftas bort som troll och haverister.
Men det är ju inte det faktum att de röstar på SD som gör att de saknar tillit till det offentliga, utan tvärtom. De röstar på ett parti utanför normen därför att de misstror det offentliga. Det är heller inte särskilt intressant vad de röstar på, det är problematiskt att en växande grupp känner djup misstro alldeles oavsett deras partisympatier.
Tilliten hotas också när blåljuspersonal utsätts för stenkastning och trakasserier vid utryckning till utsatta förorter. Främst förstås tilliten hos alla de laglydiga människor som bor där och inser att polis, ambulans eller brandkår kanske inte vågar komma nästa gång.
Men också vi som bor i tryggare områden påverkas. Varje sådan händelse är en påminnelse om att grundläggande samhällsfunktioner inte alltid fungerar. I ett land där vi är vana vid att kunna lita på både staten och varandra, och dessutom betalar mycket höga skatter för att tryggheten ska fungera, är det naturligtvis provocerande.
Även i det lilla skadas tilliten. Varje gång en ledande politiker avslöjas med att ljuga eller försöka undvika att säga som det är sås ett nytt frö av misstro. Det stora problemet med den aktuella diskussionen om invalet av Saudiarabien i FN:s kvinnokommission är till exempel inte hur Sverige egentligen röstade, utan att Margot Wallström in i det längsta försökt dölja det för svenska folket.
Samma sak med de senaste årens migrationskris. Det som verkligen skapat misstro och spätt på den invandringskritiska opinionen är inte i första hand invandringens omfattning, utan att många väljare upplever att politikerna inte sade som det var.
Sverige är fortfarande närmast unikt i världen vad gäller förtroende såväl för offentliga institutioner av olika slag som människor emellan. Det mesta talar för att denna särställning kommer att bestå. Men förtroendet behöver vårdas.
Så är det i alla relationer. Om man inte respekterar den andra parten, och är ärlig med sina handlingar och åsikter, kommer förtroendet en dag att vara förbrukat. Och då är det för sent att skärpa sig.