Sverige – ett skatteparadis

För en lekman har det varit svårt att förstå att denna ”carried interest” har varit något annat än ersättning för den kompetens och det arbete som riskkapitalbolagens medarbetarare har utfört i sina portföljbolag, och bör därför ses som en solklar tjänsteinkomst. För det är just denna kompetens och historiska avkastningsförmåga som riskkapitalbolagen själva motiverar sina höga avgifter med.

Denna ”carried interest” utgår ju till riskkapitalbolagen om de uppnår en viss avkastning på sin portfölj, som historiskt har varit 20 procent av det som överstiger 8 procent utan att vara kopplad till något satsat kapital. 

Sverige och andra länder har ärvt detta kryphål i skattelagstiftningen från USA, där det också av icke helt klarlagd anledning sågs som en kapitalinkomst från private equity- och hedgefondförvaltningens barndom. Det var för övrigt ett av dessa kryphål som skulle täppas till vid en amerikansk skattereform, men så blev nu inte fallet. Teknikaliteter är kanske inte Trump-administrationens fokus, eller kompetens.

Skatteverket står handfallna

Att riskkapitalfonderna i ett mera renodlat skattehänseende har försökt visa att detta är att betrakta som en kapitalinkomst är naturligtvis förståeligt, men mera att betrakta som advokatyr. Det har ibland handlat om att skapa ett bolagsjuridiskt avstånd till pengaflödena, där man varit anställd i ett bolag samtidigt som betalningarna har kommit från andra bolag på armslängds avstånd. Man har även dragit analogier till entreprenörer som byggt upp sina bolag med mycket begränsad kapitalinsats, och där man kan argumentera att de skapat värde genom sitt arbete, men ändå fått kapitalbeskattning när de sålt aktier. 

Det senare är även det lite ihåligt. Riskkapitalfondernas verksamhet går ut på att kontinuerligt köpa och sälja bolag. Detta kontinuerliga transaktionsflöde borde leda till att ersättningen, ”carried interest”, är att betrakta som näringsverksamhet.

Sedan återstår det väl att se om man hittar nya vägar att runda skattelagstiftningens intentioner. Så länge beskattningen av kapital är så mycket lägre än beskattningen av tjänsteinkomster så finns både incitamenten och sannolikt också innovationskraften. För ”carried interest” är inte det enda området där denna skatteomvandling sker, även om det för de enskilda fallen har handlat om mycket stora belopp.

I stort sett alla incitamentsprogram försöker på något sätt runda tjänstebeskattningens höjder. Det gäller exempelvis personaloptioner där man gör allt för att få till ett så lågt värde, och därmed också pris, på optionerna som möjligt. Och så länge skattelagstiftningen bygger på att man ska fastställa ett värde vid transaktionens genomförande så hamnar detta i förvånansvärt många fall nära noll, och Skatteverket står handfallet. 

Sverige ett skatteparadis

Ett exempel är ett finansbolag som numera återfinns på börsen. Där beräknades volatiliteten, som är den kanske viktigaste insatsvaran i Black & Scholes optionsvärderingsmodell, efter variationen i kvartalsresultaten, vilket gav en låg volatilitet och därmed lågt pris på optionerna. Hade man exempelvis utgått ifrån volatiliteten för de svenska storbankerna, som på goda grunder kan förväntas ha en lägre prisvariation än mindre finansbolag, så hade priserna blivit mycket högre.

Men det är inte bara genom att hitta på en låg volatilitet som man kan få ner värdet. Olika former av aktieägaravtal går lika bra. Skatteverket kunde exempelvis inte visa att revisionsfirman PwC:s delägare inte hade fått någon förmån när de köpte aktier för 15 000 kronor och samma år fick aktieutdelningar på någon miljon. 

Att skatteverket har svårt att fastställa något objektivt värde på onoterade bolag gör också att diskussionerna om den ”höga” beskattningen av personaloptioner till en distraktion, eller sideshow, för att få bort ljuset från de verkliga förhållandena. Eftersom det är mycket lätt att trycka ner värdet på optionerna enligt ovan, så blir diskussionen om förmånsvärdet nästan lite löjlig. Att det dessutom går att stoppa in dessa optioner och onoterade aktier i en kapitalförsäkring, med ett värde nära noll, så ska det även gå att i stort sett helt undvika kapitalbeskattning i det fläckvisa skatteparadiset Sverige.

Alla behandlas inte lika inför skattmasen

Här finns sannolikt också embryot till de upplägg som riskkapitalfonderna kommer att nyttja framöver. För det är redan modellen när ledande befattningshavare i portföljbolagen får köpa in sig i sina bolag. De gör normalt detta till ”equity value” och inte till ”enterprise value”, där fonderna genom att initialt maximera belåningen pressar ner ”equity value” till låga tal. Och eftersom fonderna, som ofta är delägda av stora pensionsfonder, har mycket låg risk i sin upplåning, så är detta i praktiken riskfritt.

Det finns mycket att orda om denna skatteomvandling och de skattefrälsen som finns i Sverige. De så kallade 3:12-reglerna, som gör det möjligt att omvandla lön till lågbeskattad, 20 procent, kapitalinkomst är väl den största. Fråga en Ica-handlare, advokat, revisor eller skattejurist nära dig.

Man kan naturligtvis tycka att detta är helt ok, enligt principen alla som kan göra det gör det. Men någonstans får det konsekvenser att alla inte behandlas lika inför skattmasen. Det är bara att studera utfallet i kommande val om någon tvivlar på detta.