Sverige bör gå med i bankunionen – om den klarar det kommande realtidstestet

Bankunionen är en produkt av den senaste eurokrisen. De bankhaverier som skedde i en rad euroländer – Irland, Portugal, Spanien, Grekland och så minst, men inte relativt ekonomins storlek, Cypern – visade på att när en bank hamnar i kris är det landet som huserar huvudkontoret som får reda ut problemet och bära bördan om bankerna fallerar. Lösningarna för att hantera bankkriserna var också varierande. 

Irland förstatligade problembankerna och skattebetalarna fick sköta förlusttäckningen. Detta var inte helt populärt. Irland ville att även bankernas finansiärer, där tyska banker och institutioner vägde mycket tungt, skulle ta en del av smällen. Det vill säga Irland ville redan då ha någon form av ”bail in” där förutom aktieägare även kreditgivare i olika trancher skulle bära en del av bördan. ECB och de andra euroländerna motsatte sig detta.

Men när de cypriotiska bankerna kollapsade så hade den cypriotiska staten inte förmågan att ta hela smällen, då banksystemet, likt ett annat stort krisland, Island, var mycket stort relativt den egna ekonomin. Och även om Island fick mycket kritik från EU för sin ”bail in” av många kreditgivare, som brittiska hushåll via olika sparprodukter som ”Icesave”, så genomförde även Cypern en omfattande ”bail-in” av bankernas fordringsägare. Att det senare i hög utsträckning främst drabbade ryska företag och privatpersoner kanske kan ha bidragit till att kritiken från EU blev relativt liten.

Bankunionen är ett försök att skapa en genomtänkt ordning och tillsyn för att både minska riskerna för sådana bankkriser och hantera dem så att skadan minimeras. Förutom ökade generella kapitalkrav, där även vissa låntagare kommer att få sina fordringar nedskrivna vid ett fallissemang, så utgörs bankunionen idag av en tillsynsmekanism, vars tillsynsnämnd sorterar under ECB, och en gemensam resolutionsmekanism, som reglerar hur fallerade banker ska upplösas. Till den senare hör en gemensam resolutionsfond, som ska motsvara 1 procent av den samlade inlåningen i unionens banker när den är fullt utbyggd 2024. Denna resolutionsfond ska användas för att täcka förluster när bankerna löses upp. Räcker inte detta kan krisfonden ESM skjuta till ytterligare medel. 

Ett tredje ben i bankunionen är kanske det viktigaste för att få till en större riskspridning, nämligen en gemensam insättningsgaranti. Denna har dock visat sig väldigt politiskt laddad, och det är ännu väldigt osäkert om den kommer att införas.

För Sveriges del så har vi redan anpassat oss till mycket av bankunionen och våra storbanker, främst SEB och Swedbank som har stor verksamhet i Baltikum står redan under ECB:s tillsynsråd. Fördelarna att gå med är de gamla vanliga i allt som har med EU-att göra; att vi får ett större inflytande över kommande beslut, och att de gemensamt poolade resurserna skulle ge en bättre tillsyn av bankerna, och kanske, som Riksbanken skriver, även minska risken för ”regulatory capture”, det vill säga att den nationella tillsynsmyndigheten lätt hamnar i knäna på dem de ska syna (vilket varit en del av kritiken mot Finansinspektionen, vad gäller exempelvis Swedbanks penningtvättshärva). Nackdelen i att gå med är att vi förlorar än mer av vårt självbestämmande, vilket är Finansinspektionens principiella argument. 

Och det är viktigt. För enskilda banker i kris kan vi redan hantera, men får vi en större bankkris så är den också högst troligt också en samhällsekonomisk kris och sådana kräver ett tydligt politiskt ansvarstagande och sannolikt också en politisk handlingsfrihet. För bankunionens regler ännu mycket oprövade om hur de skulle fungera vid en djupare kris.

Italiens hantering av sina problembanker Veneto Banca, Banco Populare di Vicenza och Monte Piaschi di Siena, där de gick emot resolutionsrekommendationerna, kan kanske tolkas som en viss flexibilitet, men också att resolutionsmekanismerna är lite av en pappersprodukt, som inte tål en krass nationell politisk verklighet.

Och lika viktigt är att Euroländernas bankproblematik är starkt kopplade till de inbyggda problemen och rigiditeten i den gemensamma valutan. Den gemensamma valutan skapar i sig mycket starka ekonomiska spänningar, och har som Nobelpristagaren Joe Stiglitz skrivit i boken ”The Euro: How a common currency threatens the future of Europe” drivit på en divergens mellan den ekonomiska utvecklingen i olika länder, i stället för den konvergens som den var tänkt att skapa. Eurokrisen var en konsekvens av att länderna började att gå i allt större otakt. Italiens stagnation och därmed kroniska bankproblem kan också kopplas till den tvångströja som euron skapat, med Maastrichtfördraget och den så kallade ”Stabilitetspakten” som främsta spännen. Italiens ekonomi är nu mindre än den var, realt sett, när landet gick med i euron. Att detta med nödvändighet skapar problem i banksektorn kan exemplifieras med att landets största och kanske stabilaste bank, Unicredit, under de senaste tjugo åren har redovisat ett samlat nettoresultat på motsvarande minus 200 miljarder kronor.  

Och att nu coronakrisen utvecklas till en finansiell kris i många euroländer bör man tyvärr utgå ifrån. I ett sådant scenario är det även tveksamt om de delar av bankunionen som har genomförts vare sig kommer att kunna mildra krisen eller om reglerna, som resolution, ens kommer att kunna tillämpas.

Mycket handlar om hur euroländerna kommer att hantera denna kris. Spänningarna inom valutaunionen är redan mycket stora och större konvulsioner, som att Italien lämnar euron, kan knappast uteslutas. Och riskhantering, har vi lärt oss, handlar om att vara förberedd för det som kan få stora konsekvenser, även om sannolikheten bara är 5 eller 10 procent.  Så för Sveriges del är det bäst att avvakta detta realtidstest. Sedan kan vi se, om det nu kommer att finnas någon union att gå med i.