Sverige behöver en offensiv reformagenda

Hittills har valdebatten blundat för att det är företagande och entreprenörskap som är grunden för vårt välstånd. Exempelvis går regeringspartiet Socialdemokraterna till val på att höja skatten på entreprenörskap samtidigt som man vill förlänga föräldraledigheten på ett sätt som kraftigt försvårar för företagens möjlighet att planera sin bemanning.

Vad som istället skulle behövas är en offensiv reformagenda.

Svensk ekonomi befinner sig på toppen av en högkonjunktur med stark tillväxt. SCB:s preliminära siffror för andra kvartalet visar på en BNP-ökning på drygt 3 procent. Det är klart bättre än EU-snittet och även något starkare än i USA.

Men när man tar hänsyn till den snabba befolkningsökningen är tillväxten inte alls imponerande.

Jämförelser av välståndsutvecklingen mellan olika länder görs bäst genom att relatera BNP-tillväxten till befolkningsökningen. Det ger BNP per capita som visar produktionen delad med antalet invånare. Förra året var tillväxten i BNP per capita i Sverige den lägsta i hela EU med undantag för Luxemburg.

Det krävs inte mycket fantasi för att se en betydligt sämre utveckling framöver. Under högkonjunkturen har flera obalanser byggts upp i svensk ekonomi. Stigande skulder i hushållssektorn och obalanser på bostadsmarknaden är en betydande riskfaktor. Till detta ska läggas utställda löften om ökade resurser inom en rad områden.

Den pågående teknologiska omvandlingen, som dolts av högkonjunkturen, kan få betydande effekter på arbetsmarknaden. I nedgångar där hushållen drar ner på sin konsumtion brukar detaljhandeln drabbas. Men nästa gång kombineras detta med ökad konkurrens från näthandeln, vilket gör att effekten på arbetsmarknaden kan bli dramatisk.

I en kommande konjunkturnedgång kan vi dessutom komma att få se både stigande räntor och en starkare kronkurs. Det skulle i så fall avvika från det historiska mönstret och riskera att göra lågkonjunkturen onödigt djup.

Den ekonomiska politiken har under den senaste mandatperioden varit mer fokuserad på kortsiktig efterfrågepolitik finansierad genom skatter, snarare än på långsiktig utbuds- och reformpolitik.

En reformagenda under nästa mandatperiod behöver innehålla:

1. Minskad regelbörda och konkurrenskraftiga skatter behövs för att stimulera det svenska företagandet. Istället för nya kapitalskatter på entreprenörskap behövs en marginalskattereform som ökar drivkrafterna till arbete, utbildning och ansträngning.

 2. Kompetensförsörjningen måste förbättras. Det handlar om att höja kvaliteten i utbildningsväsendet. Men också om att den kompetens som finns kan utnyttjas på bästa sätt. Bristerna på bostadsmarknaden försvårar för arbetssökande att flytta till en ny ort för att ta ett jobb.

3. Arbetsmarknaden har länge haft problem med bristande flexibilitet. Behovet av reformer tydliggörs av den höga arbetslösheten bland utrikes födda. Ett första steg är etableringsjobben som parterna kommit överens om, men fler reformer krävs, till exempel utbyggd RUT och ROT och en moderniserad arbetsrätt.

4. Välfärdens finansiering kan inte enkelt lösas genom resurstillskott. Det behövs en utvecklad strategi för att ta till vara de möjligheter som finns till effektivisering, inte minst genom digitaliseringen. Här spelar innovatörer, entreprenörer och företagare en central roll. Alla försök att begränsa deras engagemang i välfärden innebär sämre vård, omsorg och skola.

Bettina Kashefi
chefekonom Svenskt Näringsliv