Sveaskog – svensk ”greenwash” i världsklass

Men även på den reguljära kapitalmarknaden har gröna investeringar blivit en alltmer uppmärksammade och populära. Framförallt handlar det om så kallade gröna obligationer, där den totala utestående stocken enligt Moody´s beräknas till motsvarande 700 miljoner dollar vid årsskiftet. Fortsätter fjolårets tillväxt så kan man passera 1000 miljarder dollar om ett år. 
Sverige är (förstås) bäst i klassen i denna gren, där nästan en fjärdedel av alla företagsobligationsemissioner utgjordes av gröna obligationer. Framför allt är det svenska fastighetsbolag som antalsmässigt dominerar emittentlistan. Men svenska staten med sina företag kommer på en klar andra plats.

Det senare är ju inte heller så märkligt. Svenska statliga bolag har ju den egenheten, för att vara statligt ägda, att de inte har några andra mål, med mycket få undantag, än att tjäna så mycket pengar som möjligt, även om bolag som Postnord och Vattenfall har varit duktiga på motsatsen. Men eftersom miljö- och jämställdhetsarbete inte anses vara något hinder för långsiktigt god intjäning, tvärtom, så ska de vara bäst i klassen i dessa grenar. Att emittera gröna obligationer blir då ett led i detta arbete. Jernhusen, LKAB, Svenska Specialfastigheter, Vattenfall, Swedavia och Sveaskog är exempel. 

Om ett järngruveföretag eller en flygplatsoperatör kan anses vara en miljövänlig verksamhet i sig kan diskuteras. Men de genomförda emissionerna av gröna obligationer har i alla fall öronmärkts för investeringar som gör verksamheten något mer miljövänlig. (LKABs, Vattenfalls och SSABs projekt ”Hybris” för att ersätta kol med vätgas vid reduceringsprocessen av järnmalm får i alla fall illgrönt, om det håller vad det lovar.)

Men så kommer vi till Sveaskog, som har två utestående gröna obligationsprogram.  Sveaskog, liksom övrig svensk skogsindustri vill ju gärna beskriva sig självt som ett föredöme vad gäller klimatmässigt och miljömässigt hållbar verksamhet. Med en tilltagande konkurrens, inte minst från plantageskogsbruket, och allt mer krävande kunder, typ Ikea och Tetra Pak, för vilka miljö- och hållbarhetsaspekterna har mycket hög prioritet så är den gröna profilen mycket viktig för konkurrenskraften.

En grön obligation, där miljöarbetet verifieras av en fristående part, i Sveaskogs fall Den Norske Veritas, är ett sätt att få denna gröna stämpel. Denna gröna stämpel bygger helt på att skogsbruket är certifierat.  I Sveaskogs fall av FSC – Forest Stewarship Council. Men de svenska FSC-certifieringarna har kritiserats av miljörörelsen och många skogliga akademiker för att likna vid  ”greenwash”. För det första så bygger systemet helt på egenansvar för avsättningar av nyckelbiotoper och naturskogar, som ska undantas från avverkningar, och kontroll. Detta fungerar mycket dåligt i såväl storskogsbruket som hos småbrukarna. Även sanktionerna mot de som bryter mot certifieringen är mycket klena. Bergvik Skog som blev av med sin FSC-certifiering i en av sina regioner fortsatte ändå som vanligt, trots att den egna industrin inte får ta emot icke FSC-certifierat virke. 

Kritiken mot Sveaskog är att de uppgivna avsättningarna till skyddad skog inte stämmer med verkligheten, liksom att de så kallade ekoparker, som man har avsatt sköts mycket dåligt med allt för stora virkesuttag. Tittar man på Sveaskogs åldersfördelning av sin skog så har de en mycket låg andel gammal skog. Förre styrelseordföranden Bo Dockered anser utvecklingen skrämmande.

Ett annat problem med Sveaskogs gröna obligation är att den, oavsett vad man anser om nivån på Sveaskogs miljöarbete, inte används för att göra verksamheten mera miljövänlig. De införskaffade medlen har inte någon riktning utan en del i den allmänna finansieringen av verksamheten.  Läser man bolagets återrapportering av vad medlen använts till så får det nästan ett löjets skimmer. Huvuddelen, runt 86 procent, sägs ha gått till skogsvård, som markberedning, plantering och röjning och förynringsavverkning. Drygt 10 procent har gått till markförvärv av skog som FSC-certifierats och sedan brukas som den egna skogen. Knappt 1 procent har gått till naturvård och några procent har gått till att stödja olika forskningsprogram. 

Men för dessa ändamål behöver Sveaskog inte ta in något kapital. Alla dessa poster finansieras av den löpande rörelsen. Om det inte gjorde det så skulle ju Sveaskogs verksamhet vara att likna vid Ebberöds Bank, även ur ett finansiellt perspektiv, där man får lov att låna pengar för att ha råd att avverka. Miljömässigt är det ju förstås ännu värre där man hugger ner ett växande kollager och äldre mer biodiversifierad skog för att skapa kalhyggen.

Faktum är att Sveaskogs externa finansiering mest är en del i ett för staten mycket kostsamt finansiellt trixande. Sveaskog hade vi sitt senaste bokslutstillfälle finansiella skulder på 8,3 miljarder kronor (nettoskuld på 7,3 miljarder kronor) varav de gröna obligationerna var 2 miljarder kronor. Hela denna externa skuld har uppkommit genom att ägaren plockat ut pengar genom löpande utdelning och framför allt vid behov, extra utdelningar. De senare kan kopplas till tillfällen när staten behövt levt upp till sina egenpåtagna budgetrestriktioner. 

Ur ett samlat perspektiv är detta naturligtvis stolligt och ett mycket onödigt slöseri med statens medel. Staten lånar själv mycket billigare än sina bolag, under de senaste åren till 0 procents ränta, vilket kan jämföras med Sveaskogs löpande betalningar på knappt 2 procent. De 163 miljoner kronor som Sveaskog betalade i ränta under den senaste 12 månaders perioden hade ju exempelvis kunnat användas för att finansiera Skogsstyrelsens inventeringar av nyckelbiotoper och därmed gjort FSC-certifieringen mera trovärdig.

Men så ser det ofta ut när staten ”leker” företag. Bolagen ska ha en balansräkning och kapitalstruktur som om de vore vanliga publika bolag. Sveaskog ska exemelvis ha en nettoskuldsättningsgrad på mellan 0,3 och 0,6 och soliditeten ska vara mellan 44-54 procent. Det finns absolut inget som helst rationellt argument för detta med staten som ägare. För de är ju inte vanliga bolag, för då vore det ingen mening med att låta staten äga dem.

Den samlade effekten av kravet på en andel extern finansieringen är förstås att Sveaskog måste avverka mera skog för att finansiera denna. Den gröna obligationen driver således på virkesuttaget. 

Men det som sätter extra press på Sveaskogs virkesuttag är det viktigaste finansiella målet/kravet, en direktavkastning på lägst 4,5 procent. Det definieras som rörelseresultatet, före värdeförändringar av skogen och exklusive reavinster, dividerat med det genomsnittliga operativa kapitalet. Det senare utgörs i praktiken av skogstillgångarna. 

Det är ett närmast idiotiskt mått att styra verksamheten efter, i synnerhet om klimat- och miljöarbetet är jämställt med skogsbrukandet. För den enda variabel som företaget kan styra över är just virkesuttagsvolymen. Priserna på virke givs av marknaden, kostnaderna är mycket svåra att påverka på både kort och lång sikt och det bokförda värdet på skogstillgångarna ska ju spegla någon form av marknadsvärde.  Så det enda ledningen kan göra för att klara sitt finansiella mål om virkespriserna sjunker är att öka avverkningarna av gammal skog. Just det som företaget har brist på om de vill klara hållbarhetsmålen.
Nej, Sveaskogs gröna obligationer gör inte bolaget grönare. Det är mer del i en teater där man låtsasväver en ny grön kostym. HC Andersen kallade det Kejsarens nya kläder.