Stycka bankerna – både samhället och aktieägarna blir vinnare

Nu när en hel del signaler tyder på att en synkroniserad global konjunkturnedgång ligger i korten ökar fokus på de systematiska risker som är förknippade med bankerna och deras relativa storlek i förhållande till ekonomin och kritiska funktion i samhället. 

Det finns, framför allt i USA, starka politiska krafter som argumenterar för ett återupprättande av Glass-Steagall lagstiftningen från 1930-talet som förbjuder att riskorienterade investmentbanker ingår i samma struktur som traditionella banker. Lagstiftningen skrotades i slutet av 1990-talet under Bill Clinton. 

Många bedömare menar att avskaffandet av Glass-Steagall är en viktig förklaring till finanskrisen enorma effekter tio år senare. Debatten i USA om ett återupprättandet av denna typ av lagstiftning har anhängare både inom republikanerna och demokraterna. Då lagstiftningen inte skärpts efter finanskrisen finns det skäl att oro sig för en upprepning av det beteende som ledde fram till krisen menar kritiker. 

Från samhällets sida finns skäl att klyva de svenska storbankerna i två delar. Den ena med de verksamheter, till exempel investmentbanking, som bär störst risk – och den andra fylls med de verksamhetsgrenar som främst är kopplade till konsumentmarknaden. Skälet är förstås att minska samhällets risker och undvika kostsamma stödåtgärder vid en ny finanskris. 

Från marknadens perspektiv handlar det istället om att storbankernas snåriga och oöverskådliga verksamhetsstruktur, dels döljer lönsamhetsproblem, men samtidigt prissätts sannolikt de bra delarna för lågt. Bankerna rymmer en mängd olika affärsrörelser som har relativt lite med varandra att göra. De svenska storbankerna kan ses som ett slags svårstyrda och trögfotade finanskonglomerat. 

De övergripande och oftast negativa problemställningarna kring utvecklingen i storbankerna “smittar” ner alla delar av banken; en uppbrytning i flera mindre specialiserade bolag kan synliggöra värden som inte syns i börskurserna. 

Ett vanlig argumentation när börsföretagen knoppar av en del av koncernstrukturen är också att ett ökat fokus på en mindre del av ett verksamheten stärker möjligheterna till värdeskapande. Det underlättar också för en investerare eftersom den som idag vill uppnå exponering mot, till exempel, kapitalförvaltningen i Nordea även måste köpa investmentbanken och bolåneaffären. Detta hämmar sannolikt värderingen av helheten. 

Det är exempelvis fullt möjligt att separera livbolaget och/eller fond- och kapitalförvaltningsverksamheten från bankerna. Det finns en del interna synergier, men det går att säkert att lösa via samarbeten. 

Likaså kan investmentbankdelarna separeras ur och eventuellt slås samman med storföretagsverksamheterna. Den här exemplet av strukturell översyn skulle vara gynnsam både för aktieägarna och skattebetalarna. Vad väntar ni på?