Strutsen på Riksbanken måste ta huvudet ur sanden

Det har sedan mer än ett år tillbaka stått klart att Riksbanken kommer att misslyckas med att nå sitt inflationsmål.

Torsdagens räntebesked är ännu ett utslag av den strutsmentalitet som tycks ha utvecklats runt Brunkebergstorg. Man hävdar att planen på en höjning ligger kvar, även om den förskjuts lite till efter årsskiftet. Vidare har räntebanan justerats ned lite, där räntan om två år förväntas ligga på 0,2 istället för 0,5 procent.

Vad en gäng strutsar med huvudet i sanden inte vill uppfatta är att alla ekonomiska krafter nu drar åt ett och samma håll – desinflation och kanske även deflation. Konjunkturen är i avmattning, både från omvärlden och på hemmaplan. På hemmafronten är det inte minst drivet av ett sjunkande bostadsbyggande och en svag prisutveckling på bostadsmarknaden. Det senare har en mycket stor påverkan på inflationen då det är den viktigaste kraften för kreditbildningen. Det vill säga det är där som det skapas nya pengar och därmed köpkraft. 

Lönebildning var inte ens inflationsdrivande när den svenska konjunkturen var som hetast och det pratades högljutt om ”överhettning” i många sektorer.  Nu svalnar arbetsmarknaden och det lär bli pyspunka på lönetrycket.

Inte ens den enda ”inflationskanalen”, den extremt svaga kronan, har förmått pressa upp inflationstrycket till målnivån. Det har ordats mycket om den svaga kronan, och att det framför allt beror ett bristande förtroende för svensk ekonomi. Svaret är nog enklare och mer mekaniskt än så.  Sverige har ett stort bytesbalansöverskott, vilket förstärkts påtagligt när kronan försvagats. Det ska normalt leda till att kronan förstärks över tid, när exportintäkterna växlas hem till kronor. Men så har inte skett. Många storföretag har istället valt att parkera likviditeten på dollarkonton, som gett en positiv ränta och en valutavinst. Ränte- och valutaförhållandena har inneburit att det har lönat sig att låna till utdelningen.  Det senare har även drivit så kallad ”carry trade”. Det vill säga det har lönat sig att låna i kronor för att placera i andra valutor.

Poängen med denna kronutvikning är att valutarörelser är något som kan gå åt två håll. Om Riksbanken håller fast vid sin nuvarande räntebana, med en första höjning efter årsskiftet och vidare in på positivt territorium i början av 2021 så kommer kronan högst sannolikt att förstärkas kraftigt. Alla andra centralbanker går åt andra hållet, mot sänkningar och andra lättnader. Och eftersom valutors värden är ett relativspel så tippar det mot en kronförstärkning även om Riksbanken inte gör någonting. Förstärks kronan lär vi inte få se röken av inflation. Mycket riktigt förstärktes också kronan på torsdagen.

Så Riksbankschefen Stefan Ingves bör ta mössan i hand och berätta för sin uppdragsgivare Riksdagen att de helt misslyckats. 

Ingves kan och bör även vara ärlig och säga att; ”Det är även ert fel att vi inte har fått upp inflationen på målnivån på över tio år.”  För han har helt rätt. Det svenska finanspolitiska ramverket, med överskottsmålet, är en viktig orsak till att vi inte har fått upp inflationen. Att ta in mer i skatt än vad man gör av med har bara varit en deflationistisk kraft som satt käppar i hjulet för Riksbankens arbete. En annan bieffekt av detta är att man helt har överlåtit penningskapandet till banksektorn, vars konsekvens är hushållens höga skuldsättning och en uppumpad bostadsballong.

Nej, det är dags att bita huvudet av skam både hos Riksbanken och svenska politiker. I de upplysta delarna av omvärlden inser man att penningpolitiken helt enkelt inte räcker för att hålla trycket uppe i ekonomin och hantera riskerna. Penning- och finanspolitiken behöver koordineras.

Förre chefen för Schweiz centralbank Philipp Hildebrand och förre styrelseledamoten i Federal Reserve, Stanley Fischer, skriver i en rapport för den amerikanska fondförvaltaren Blackrock och dess Black Rock Institute, som publicerades inför centralbankschefernas samling i amerikanska Jackson Hole häromveckan, att penningpolitiken inte räcker. Och ingen kan anse att en schweizisk centralbankschef är någon som tar för lätt på det här med inflation. Men enligt Hildebrand behövs det finanspolitiska stimulanser och det kan till och med behövas ”helikopterpengar”.