Stark reglering kan leda till försämrad etik

Hur kan det vara så många fall av penningtvätt bland bankerna när det har varit så mycket reglering kring etik i finansbranschen de senaste åren? Det var möte i Finansanalytikernas hållbarhetsgrupp och frågan dök upp på bordet. För mycket reglering och brister i kulturen, tänkte jag.

Efter finanskrisen genomgick finansbranschen ett moraliskt stålbad av ny reglering för att minska riskerna och för att stärka etiken. Ändå nådde Swedbank, Danske Bank, SEB, Nordea med flera rubrikerna kring misstänkt penningtvätt och andra regelbrott. Samma sak med korruptionsfrågan, där mycket ny reglering införts de senaste tio åren vilket gett nya vassare tänder till amerikanska och brittiska myndigheter, vilket aktörer i telekombranschen fått erfara, först Telia och nu senast Ericsson.

Reglering är inget vaccin mot felaktigheter. Stark reglering kan leda till försämrad etik där företag gör ett minimum av vad som krävs. Om en lockelse av oreglerad natur dyker upp, vet man inte alltid vad man ska göra. Det är ett av problemen med reglering, att det som inte är förbjudet förefaller vara tillåtet.

Det går också åt mycket resurser att implementera alla nya regler, att utbilda i dem på instruktivt sändande sätt där mottagarna sitter och lyssnar, ofta utan att reflektera. Vad finns det att diskutera? Det är ju en regel vi ska följa som någon annan bestämt. Självreglering däremot ålägger aktörerna att avgöra vad som är rätt och inte. Man måste utveckla en egen moralisk kompass.

Det har varit mycket e-learning de senaste åren, inte minst kring anti-korruption och finansiell regelefterlevnad. E-learning är jättebra. Det är ett sätt att få ut kunskap i en stor organisation och det går att mäta att människor tagit del av den. Det krävs mätbar och effektiv e-learning som kan visa att medarbetare har lärt sig reglerna.

Men online-utbildningen behöver kompletteras med klassrumsträning. Plugga fakta fungerar bra i mobilen, men för att reflektera kring företagskulturen behövs personlig dialog och diskussion om det som inte är reglerat; om nya situationer, om nya risker och om det okända. Det går inte att fånga in den mänskliga naturen i en e-learning. Inte en företagskultur heller.

En dålig kultur rationaliserar felaktigheter och gör dem ok. Ofta sker det osynligt över tiden i ett sluttande plan där rationaliseringarna ger fart utför i den moraliska nedförsbacken. Det kan vara saker som ”om inte vi gör det, så gör någon annan det” eller ”så var det hos oss också för hundra år sedan” eller ”det är inte mer än rätt så hårt som vi jobbar.”

Etik och kultur var stora frågor innan hållbarhet och CSR fick sitt breda genombrott i näringslivet. Tillsammans med kollegor som Hans De Geer och Tomas Brytting vid Centrum för etik och ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm undervisade vi studenterna om Enron och andra etiksskandaler runt millennieskiftet.

Vi var engagerade i globala program där anställda på flera kontinenter diskuterade etik och ledarskap för stärka integriteten och minska risken i de globala företagen. Kultur var i fokus: ledare skulle stärka förmågan att hantera moraliska dilemman och stödja andra i organisationen att göra samma sak.

För mig verkar kulturfrågan kommit i skymundan av all hållbarhet som näringslivet utvecklat; arbetsvillkor, mänskliga rättigheter, miljöansvar, klimatfrågan. En fantastisk utveckling och en total förvandling från 1990-talets exploaterande och kortsiktiga vinstmaximeringsfokus a la Milton Friedman och Gordon Gecko. En utveckling som stärkt kapitalismen och marknadsekonomin och som bidragit att behålla kommunismen bland de historiska arkiven.

Idag vet vi att starka intressentrelationer med omvårdnad om intressenter stärker konkurrenskraften och det finansiella värdet på företaget. Och efter Michael Porters och Harvard Business Schools intåg på hållbarhetsarenan vet vi att hållbarhet är nästa område för innovation och disruption. I teorierna om ”Shared Value” ses varje hållbarhetsutmaning som en ny marknad med nya behov att möta, för de företag som kan ställa om.

Detta undermineras av etik-skandaler. Företag som utvecklar Shared Value-strategier har inte råd med kulturer som odlar korruption, penningtvätt, trakasserier eller brott mot mänskliga rättigheter. Därför är det dags att komplettera hållbarhetsstrategierna med diskussioner om etik och kultur. Inte som en reglering, men som en klassrumsträning i reflektion.

Tommy Borglund
Forskare Hållbart Företagande Örebro Universitet och partner på Forever Sustainable