Skogsindustrin bankar på alarmismtrumman

Det är 3-åringens, eller kanske snarare 83-åringens – Kan själv!

För man ska veta att de som sätter agendan i svensk skogsindustri och därmed svenskt skogsbruk är sulfatkokarna, det vill säga massa- och kartongbruksägarna.

För ingen ska lägga sig i hur svenskt skogsbruk bedrivs. Och svenskt skogsbruk har enligt skogsindustrin ett mål; att maximera virkesproduktionen. Det vill säga samma paradigm som har rått sedan 70-talet, när dagens 83-åringar var i sin professionellt mest formativa ålder.  För man ska veta att de som sätter agendan i svensk skogsindustri och därmed svenskt skogsbruk är sulfatkokarna, det vill säga massa- och kartongbruksägarna. Det är SCA i norr och Södra i söder. Stora Enso, Holmen och Billerud Korsnäs, sköter biffen däremellan. Tryckpappersbruken har ju snubblat ut bakvägen. Sågverken har inte mycket att säga till om. De måste ju hålla god min i detta spel för att få köpa virke och få avsättning från sin restprodukt, flis. De svenska bankernas ”skogsexperter” typ Danske Bank och Handelsbanken, som citeras i artikeln, rättar självmant in sig i detta led.

Och denna skogsindustri har ett mål; att maximera virkesproduktionen, och naturligtvis hålla nere virkeskostnaderna. Det kräver trakthyggesbruk, monokulturer och likåldriga bestånd.

I sitt ledband har de också Sveriges största skogsägare Sveaskog. Jag har gått igenom alla Sveaskogs årsredovisningar sedan 2006 och fram träder ett företag som bara har ett övergripande mål – att maximera virkesproduktionen. Jag har skrivit ihop en liten ”essä” för Iskogen.se om detta. Sveaskog ett redovisningsmässigt och etiskt moras 2022 | iskogen.se

Det är inget vackert bolag som framträder ur vare sig ekonomisk eller miljömässig vinkel. Ett par utdrag ur min lilla uppsats visar på detta. Sveaskog lyckades inte få upp virkespriset med mer än 0,4 procent under fjolårets rekordår för skogsindustrin. Det är ett bolag som trots allt har kontroll på virkesflödena i norra Sverige. Men de vill uppenbart inte använda sin marknadsmakt för att driva upp priset för sina kunder – skogsindustrin, trots att deras lönsamhet i dagsläget är extrem. SCA:s två linerbruk är nu uppe på en årlig avkastning på sysselsatt kapital på 70 procent.

Sveaskog pratar mycket löftesrikt och mångordigt om sina gröna färdigheter inte mist hur duktiga de är på att lagra koldioxid i sina produktionsskogar. Problemet är bara att virkesförrådet i produktionsskogarna under de senaste 16 åren inte har ökat alls om man justerar för köp och försäljningar. Det vill säga de har, om man får tro deras egna siffror avverkat hela den löpande tillväxten, år från år.

Jag vet att Sveaskogs ledning har läst min berättelse, men har åtminstone hitintills inte velat bemöta vad jag fått fram från deras egna siffror. Men Sveaskog har en ny vd Erik Brandsma, och han har inte som företrädarna gjort sin ”värnplikt” inom skogsindustrin, utan kommer från energisidan, Energimyndigheten och Jämtkraft och har en ganska tydlig miljöprofil.

Och om Sveaskog kan få göra detta vis så är det inte mycket som talar för att de övriga tre stora skogägande industriföretagen Holmen, Stora Enso är särskilt mycket bättre. Stora Enso har i alla fall, i den kommun där jag har mina skogsskiften, för vana att avverka runt 60-åriga skogar, vilket är långt yngre än vad skogsvårdslagen säger för rådande bonitet. De har helt enkelt inget annat att ta, men har ”självtillsyn” och ”frihet under ansvar”.

Det är därför industrin skriker så högt varje gång det andas om att vi måste försöka leva upp till FN:s krav på sätta av mer produktiv skog för att bevara vår biologiska mångfald. I det sammanhanget brukar skogsindustrin och dess bandhund LRF, som har Södra Skogsägarna och som ledarhund, baka in improduktiva myrmarker, hällmarker och ett och annat ”blöthål” i de marker som Sverige har ”avstått” från att bruka.

Siffergymnastik är en strategi. Att överdriva är en annan. Ungefär som när Stogsstyrelsen generaldirektör, och värdige medlem i det svenska ”skogsindustriella komplexet”, Herman Sundqvist var ute och yrade om sina ”bofinkar” och att Sveriges tolkning av Artskyddsförordningen skulle stoppa allt skogsbruk under fåglarnas häckningssäsong. Det är en grav överdrift, och som följer ett tydligt mönster när skogsindustrin känner sig ”påhoppad” från EU. Samma Herman som gladeligen stoppade sin myndighets ”nyckelbiotopsinventering”. Detta trots att skyddande av nyckelbiotoper är ett villkor för att kunna få sälja miljöcertifierade produkter. Det vill säga ett basvillkor från alla seriösa kunder, typ Ikea och Tetra Pak, för att överhuvudtaget få sälja något.

Tomas Lundmark skjuter, likt den självpåtagne journalistnestorn Jan Gulliou iväg sina självtillräckliga ”oneliners” som träffar den egna foten.

Att skogsindustrin som i Realtid, liksom i princip överallt annorstädes där svenskt skogsbruk kritiseras, släpper fram sin egen favoritprofessor Tomas Lundmark är både märkligt men samtidigt väldigt typiskt i den rådande ”kan själv andan”. Tomas Lundmark skjuter, likt den självpåtagne journalistnestorn Jan Gulliou iväg sina självtillräckliga ”oneliners” som träffar den egna foten. (Jag har just tvingats läsa herr Gullious senaste bok ”Den som dödade helvetets änglar, som är en orgie i sådana fotträffar.)

Lundmark hävdar att odla skog i princip är som modernt jordbruk, där man inte samodlar ”potatis och morötter” och där det ska vara ”likåldrigt”. Jag har själv fått på nöten från Skogsindustrierna för att jag benämnt svenskt skogsbruk som ”plantageskogsbruk”, men det är exakt det som Lundmark beskriver.

Att vi står mitt uppe i en klimatkris, med allt vanligare extremväder, har inte påverkat Lundmarks 70-tals insikter. Med omloppstider i skogen på 60-120 år så är Lundmarks idéer naturligtvis ett extremt högriskprojekt. Vare sig Lundmark, eller jag som hemmansägare, vet vad som kommer att efterfrågas från skogen när den idag kan anses vara avverkningsmogen. Ren riskspridning talar för en helt annan strategi, med ett mera landskapsorienterat och mångfacetterat brukande.

Lundmark verkar heller inte har uppfattat att vi står mitt i en med klimatkris samordnad biodiversitetskris. Förändringstakten är nu så hög på klimatfronten att den biologiska anpassningsförmågan testas i realtid. Att ensidigt odla likåldriga granar eller tallar för större trakthyggesbruk framstår inte som någon ekonomiskt eller ekologiskt sund strategi.

Som skogsägare, ekonom, jägare och allmänt naturintresserad, ser jag att EU:s krav på många områden är helt rimliga, även om de kan behöva genomgå en pragmatisk anpassning på vissa områden. Rent krasst ser jag stora möjligheter med EU:s förslag på att Sverige ska ha en stor kolsänka. Det kan vi naturligtvis få betalt för, med rätt hållning. Det är bara att titta på priserna på utsläppsrätter. Där finns ett potentiellt kassaflöde som slår alla förstagallringar med hästlängd, andragallringar likaså. Ja tamesjutton, med dagens virkespriser, även slutavverkningarna. Att ett och annat sulfatkokeri får stryka på foten har jag inga större problem med. Det är några av de största miljösyndarna vi har i det här landet.