Seriösa kreditgivare kommer att göra vad de kan och de oseriösa slinker igenom

Som bekant har Konsumentverket (KO) utfärdat allmänna råd om konsumentkrediter som gäller vissa bestämmelser i konsumentkreditlagen. De nämnda råden är avsedda för krediter som erbjuds av företag som bedriver verksamhet enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och för bolag som lämnar krediter men som inte står under FI:s tillsyn. Råden av KO har inte samma innehåll som FI:s.

Enligt vår mening kan det leda till att de nämnda reglerna uppfattas och tolkas på olika sätt för skilda kreditgivare, trots att det handlar om liknande typer av krediter och dessa krediter erbjuds på samma marknad. Det är olyckligt och enligt vår mening märkligt om sättet att uttrycka sig i de olika råden leder till att reglerna tolkas olika för att det rör sig om skilda kreditgivare och inte för att det rör sig om olika krediter. Det vore önskvärt om FI och KO kunde bli mer harmoniserade i sitt arbete på de områden där det finns ett delat mandat. 

Det anges i remisspromemorian att FI bedömer att de föreslagna allmänna råden kommer att bidra till ett stärkt konsumentskydd i samband med kreditgivning.  Vi delar inte den uppfattningen. För det första anser vi att om reglerna på sikt ska få den effekt som myndigheten eftersträvar borde FI verka för en lagändring så att myndigheten har möjlighet att meddela bindande föreskrifter.

För det andra bör myndigheten fråga sig hur det uppställda målet kan förverkligas med anledning av vad som anförs beträffande underlaget för kreditprövningen.  Såsom påpekas i FI:s remisspromemoria har Högsta förvaltningsdomstolen i HFD 2017:64 inte ansett att kreditgivarens kreditprövning grundats på otillräckliga uppgifter, trots att kreditgivaren inte hämtade in information direkt från konsumenten vid prövningen.

Med tanke på den domen ställer vi oss frågande till på vilket sätt de nämnda råden kommer att förbättra konsumentskyddet vid kreditprövningen. En kreditgivare behöver ju inte följa råden. Det saknas dessutom incitament att följa råden.

Det förändrade beteende som FI vill se hos kreditgivarna riskerar därmed att utebli. Snarare är det förvirrande för den seriösa aktören att veta vad som är god kreditgivningssed och vad som måste iakttas vid kreditprövningen när det finns såväl allmänna råd från KO som FI beträffande krediter i konsumentförhållanden. Råden kan också vara svåra att följa eftersom de ges i form av exempel på hur kreditgivaren bör, inte skall agera. Vad är man egentligen ålagd att följa? Det sistnämnda ska ses mot bakgrund av att mängden företag på kreditmarknaden har ökat med flera internationella aktörer, där allmänna råd kan vara en obekant företeelse. Vi föreslår istället en reglering av råden som bygger på en så kallad ”comply -or -explain modell, det vill säga aktörerna ska följa råden såvida de inte kan förklara varför de gör avsteg.

Råden är dessutom anpassade efter en verklighet där det sker en dialog mellan kredittagaren och kreditgivaren. Mellan de nämnda parterna sker en personlig interaktion, där kreditgivaren kan diskutera med kredittagaren vilken skuldbörda som denne kan hantera ekonomiskt.

Den marknadsutveckling vi ser idag är att kreditgivning sker med alltmer onlinebaserade och algoritmbaserade system, där den typ av interaktiva dialog saknas som råden gestaltar.

Möjligheten att interaktivt diskutera med kredittagaren är snarare mycket begränsad. Det anförs i underlaget till de nya råden att kreditgivaren ska ta hänsyn till konsumentens förutsättningar att ta till sig information och utvärdera finansiella beslut. Hur ska det gå till vid en elektronisk ansökan? Enligt vår mening är det vidare oklart hur kreditgivaren ska kunna veta om kredittagaren förstår informationen.

Internationellt har frågan om konsumenters bristande finanskunskap lyfts av såväl forskare som myndigheter och dessa brister i såväl begreppskunnande som räkneförmåga stärker vikten av tydlighet i regler och råd.

Förslaget bygger på en praxis inom kredit- och finansmarknaderna där etiska rekommendationer är en viktig del. Praxis att ge etiska rekommendationer är gammal inom det svenska banksystemet och har fungerat väl i dialog mellan marknadsaktörer och stat och myndighet genom åren. Denna praxis är dock mest lämpad för den gamla tidens oligopolmarknad med ett fåtal stora aktörer och sparbanker.

Idag är antalet aktörer betydligt fler och de är också sammankopplade i internationella nätverk på de nämnda marknaderna. Det minskar möjligheten att enas om etiska riktlinjer.

Marknaden drar också till sig oseriösa aktörer som agerar under en kort tid för att sedan försvinna, till nackdel för de konsumenter som beviljats en kredit genom dessa företag.

Konsumenter har mycket små möjligheter att fatta beslut baserade på en korrekt bild av olika alternativ och att genomskåda aktörer som inte är seriösa. Berörda myndigheter bör göra sitt yttersta för att underlätta konsumenters möjligheter att på samma grund jämföra olika aktörer och välja leverantör.

Vår bedömning är därför att de seriösa kreditgivarna kommer att göra vad de kan för att efterleva råden och att de oseriösa kommer att kunna fortsätta att utnyttja att konsumenterna ingår dyra kreditavtal som de inte kan återbetala. 

Annina H Persson
Gästprofessor, Institutionen för fastigheter och byggande; KTH

Kent Eriksson
Professor i tillämpad företagsekonomi, Institutionen för fastigheter och byggande, KTH

Ann-Sofie Henrikson 
Jur. dr. och lektor i rättsvetenskap, Juridiska institutionen, Umeå universitet

Inga-Lill Söderberg
Docent i företagsekonomi, Institutionen för fastigheter och byggande, KTH