Sannolikheten för deflation större än att Ingves når målet

Det är bara att hoppas att Realtidsläsare har tagit fasta på det senaste halvårets stående råd om att Riksbanken inte kommer att nå sitt inflationsmål. Februariinflationen kom också in under 2-procentsmålet, med 1,9 procent. Ingves och de andra i Riksbankens skyttelag hade siktat in sig på 2,4 procents inflation i februari.

För att fortsätta skytteanalogin; det ser ut att vara fel på både Riksbankens sikte, ammunition, och bössa. Och ärligt talat så måste vi också fråga oss om det inte är fel på skytten.

Det felaktiga siktet är uppenbart. Riksbankens prognoser för inflationen har varit alltför optimistiska under de senaste tio åren. Ammunitionen, styrräntan, obligationsköp och allmänt prat för att få upp förväntningarna verkar inte ha någon kraft. Den låga räntan driver visserligen kredittillväxten och därmed penningmängden. Men de nya pengarna, som främst har skapats via ökade bolån och dess balansräkningsmässiga motsats – inlåning – har inte drivit konsumtionen.

Obligationsköpen har drivit ner statslåneräntan och gödslat bankerna med dess balansräkningsmässiga motsats, reserver i Riksbanken. Men inte heller detta näringstillskott har gett någon effekt på efterfrågan i den reala ekonomin.

För den som har läst Adair Turners bok Between debt and the devil, så är det heller inte så märkligt. Pengar som skapas i detta hörn cirkulerar mest i den finansiella ekonomin, där de driver upp tillgångsvärden, men har en mycket svag utväxling i den reala ekonomin. Enligt Adair Turners beräkningar krävs det en skuld- och penningmängdstillväxt på 15 procent för att driva en nominell bnp-ökning på 5 procent.

Det stämmer väldigt bra med den svenska utvecklingen. När bolånetillväxten har varit som starkast har också inflationsmålet varit som närmast. Problemet, som Riksbanken också har påpekat vid flera tillfällen, är att denna bolånetillväxt naturligtvis är ohållbar.

Den andra sidan av myntet har de inte velat se: Om bolånetillväxten mattas av kommer det att bli svårt för Riksbanken att nå sitt inflationmål.

För vän av ordning måste ställa frågan. Om inte Riksbanken når sitt inflationsmål nu under en period som den rådande – med hyfsad tillväxt, uttalad arbetsbrist inom många sektorer plus en mycket svag krona – när ska de då nå den?

Den underliggande inflationen, rensat för energi- och livsmedelsprisförändringar, ligger på 1,4 procent. Vi har en sjunkande kredittillväxt, svagare omvärldsekonomi och svagare inhemsk ekonomi, läs byggsektorn, och en krona som snart bara kan stiga. Hur ska inflationen kunna nå 2 procent?

Men med den rådande oron på bostadsmarknaden så har bolånetillväxten mattats betänkligt. Detta kan bli en självförstärkande spiral för både tillväxt och inflation om det också faller ut i större boprisfall.

Min egen kalkylator bedömer att sannolikheten för fortsatt desinflation är klart högre än att Riksbanken ska infria sitt mål för 2019. Vid slutet av året kanske deflationen går tjurig vid grind. På läktaren står också ett gäng politiker och pratar vikten av starka statsfinanser och överskottsmål. Jesus.