Så ska rapporten om index- och aktiva fonder tolkas

Det stämmer att indexfonderna i en rapport av oss som avser perioden 1999-2013 (SHOF Research Paper Series 14-04) visar sig ha lägre nettoavkastning än aktivt förvaltade så kallade Sverigefonder, vilket tycks strida mot Flams uttalande i Realtid ”att det inte finns något stöd som visar på att aktiva fonder skulle ge mer eller lika mycket avkastning som indexfonder”.  

I rapportens slutsatser skriver vi dock följande: ”Investors wanting exposure to the Swedish stock market through mutual funds should be aware of the lack of persistence in fund returns and choose a passively managed fund with low or no fees rather than an actively managed fund.” Vi borde ha lagt till att det förutom låg eller ingen avgift till indexfonden också krävs ett litet tracking error. I vår rapport redovisas anmärkningsvärt stora tracking errors för många av indexfonderna.

Med andra ord borde rådet ha varit att för ett givet index välja en indexfond som har låg eller ingen avgift och som följer jämförelseindex väl. 

Man kan tillägga att indexfonder har lägre risk – förutsatt att de följer sitt jämförelseindex väl – än aktivt förvaltade fonder. 

Vi har redovisat vår forskning i en senare rapport som avser perioden 1993-2013 (CesIfo Working Paper Series 6717). Där konstaterar vi att Sverigefonderna hade en positiv brutto- som nettoavkastning 1993-2001, men negativ brutto- och nettoavkastning 2002-2013. Under den senare perioden var bruttoavkastningen -0,18 procent och nettoavkastningen -1,47 procent, vilket stämmer väl överens med den effektiva marknadshypotesen som säger att bruttoavkastningen bör vara lika med börsindex och nettoavkastningen lika med snittavgiften som var 1,3 procent. Vi argumenterade i rapporten för att perioden 2002-2013 skulle ses som representativ. 

Viktor Ström tycks mena att det finns persistens (stabilitet red:s anm) i avkastningen hos aktivt förvaltade fonder och att det gäller att välja fonder med relativt hög historisk avkastning. Vi visar i våra rapporter att det praktiskt taget inte finns någon persistens. När fonderna rangordnas med avseende på de tre föregående årens avkastning, antingen i deciler (tiondelar, reds anm) eller som de fem bästa respektive sämsta fonderna, är avkastningen under följande fem år ungefär densamma mellan decilerna respektive de historiskt bästa och sämsta fonderna.

Harry Flam
Professor Internationell Ekonomi – Stockholms Universitet

Roine Vestman
Docent i ekonomi vid Stockholms universitet