Så kan "tail-risk"-strategier skydda den långsiktiga avkastningen

Vad det handlar om är fonder inom hedgefondsindustrin som ägnar sig åt förvaltningsstrategier som syftar till att spekulera i det extremt oväntade; händelser som ligger långt ut i svansarna på en normalfördelningskurva, därav namnet ”tail-risk”. Det kan till exempel handla om att satsa i derivatmarknaden att det globalt viktiga aktieindexet S&P 500 skall falla med en tredjedel inom sex månader.

Ett exempel är hedgefonden Universa Investments, baserad i Miami, som nyligen redovisade en avkastning under första kvartalet på drygt 4000 procent där mars stod för huvuddelen av fondens kvartalsintjäning. Fondens grundare, Mark Spitznagel, har en professionell och personlig koppling till Nassim Nicholas Taleb författare till boken ”The black swan: the impact of the highly improbable” som förändrat och fördjupat synen och förståelsen för ”tail-risk.”

Även om Universas avkastningssiffror är, minst sagt, extrema 2020 visar dom att ”tail-risk”-strategierna bör var en del av investerarkollektivets tillgångsportföljer för att skydda den långsiktiga avkastningen. Två välväxta svarta svanar har ju visat sig två gånger de senaste tolv-tretton åren. Även ett par svarta argsinta svanungar har ju också dykt upp det senaste decenniet, till exempel Greklandskrisen 2011.

En indexinvesterare i det amerikanska S&P-500-indexet förlorade omkring 15 procent av portföljvärdet i mars. Om investeraren valt att investera ett par procent i Universas ”tail-risk”-strategier hade portföljen behållit sitt värde. ”Tail-risk”-förvaltarna ser sig själva som ett slags portföljförsäkringsbolag inriktade för kapitalförvaltningsindustrin som, av självklara skäl, domineras av ”long-only”-förvaltare; aktiefonder, försäkringsbolag och pensionsförvaltare som bygger sin verksamhet på långsiktigt sparande hos sina hushållskunder.

Alla kapitalförvaltningsorganisationer arbetar med olika typer av riskmodeller. En av de enklaste som de flesta känner till är diversifieringsstrategier där, till exempel, en aktieportfölj skall innehålla ett visst antal aktier för minska den företagsspecifika risken vilket förhoppningsvis sänker den totala risken i portföljen. På en högre nivå fördelas det förvaltade kapitalet ut på olika tillgångsslag som inte samvarierar för att få ner risken i portföljen ytterligare.

Däremot är det ovanligt att traditionella förvaltare skyddar sig mot extrema och oförutsägbara händelser som kan slå mycket hårt mot den långsiktiga ackumulerade portföljavkastningen. Sannolikt bottnar det i att ”tail-risk”-strategier inte ger avkastning när marknadsförhållandena är ”normala” vilket därför står i konflikt med förvaltningens grunduppdrag; högsta möjliga avkastningen för att dra till sig så mycket kapital som möjligt.

Ändå kan en förhållandevis liten investering i ”tail-risk”-strategier göra att den traditionella kapitalförvaltningen inte drabbas av förödande värdeförluster när den svarta svanen kommer simmande. Ett är säkert; den kommer komma tillbaka, men ingen vet när.