Så här långt har vi dysterkvistar haft fel vad gäller kollapsen – men kanske inte riktningen

Vissa av oss, inklusive undertecknad, är alltid oroliga för att det ska gå åt skogen. Vi är riskaverta. Vi ser oftast fler problem än vi ser möjligheter. Det är en inte helt konstruktiv hållning, då risktagande och satsningar, ibland ut i obanad terräng, trots allt är det som driver utvecklingen framåt. Men ibland kan vi trots detta göra en del nytta. Vi är hyfsat bra på att identifiera obalanser och excesser.

Ett exempel på det var i höstas när inflation och räntehöjningar började få kreditmarknaden att börja ”vobbla”. Efter att länge ha varnat för att risktagandet i den svenska fastighetssektorn hade nått osunda nivåer, var det inte särskilt svårt att peka ut några kandidater som skulle få det svårt i den nya räntemiljön. Förvärvsakrobaterna SBB och Heimstaden var de riktigt tunga pjäserna som såg ut att få det riktigt motigt. Rutger Arnhults imperium såg också vacklande ut.
Den mindre spelaren Oscar Properties pekades tidigt ut som kanariefågel i den svenska fastighetsekonomiska kolgruvan. Företagets omvandling från en bostadsutvecklare på dekis till en spretig fastighetsförvaltare var inte trovärdig.  Värdet på den portfölj som SBB sålde in till Oscar Properties toppades med hyres-, kreditgarantier och deltagande i nyemisisonen. Men detta ”nya” Oscar Properties intjäning var redan innan ränteuppgångarna otillräcklig för att klara räntebetalningarna. Bolaget var helt enkelt ett lysande exempel på excesserna på den svenska fastighetsmarknaden, och kanske då inte minst även SBB:s ”kreativa” affärsupplägg.

Så här ett år senare så kan vi konstatera att SBB kämpar för sin finansiella överlevnad, där oddsen inte ser särskilt bra ut. Heimstaden AB och dess dotterbolag Heimstaden Bostad har med sin huvudfinansiär Alecta och dess följeslagare Pensionsmyndigheten varit förstasidesstoff i affärspressen, inte minst i Dagens Industri, i ett par månader.  Det är uppenbart att Heimstaden Bostad behöver ett mycket stort kapitaltillskott för att få ordning på sina finanser. Men där det nuvarande förmånliga ägaravtalet för den röstmässiga majoritetsägaren Heimstaden AB, som själv är hårt skuldsatt, ser ut att göra den nödvändiga kapitalinjektionen problematisk. Det som är obegripligt för en utomstående är att Heimstaden Bostads kreditbetyg fortfarande, till skillnad mot SBB, fortfarande ligger på ”investment grade”.

Oscar Properties har fortfarande hankat sig fram, om än krypande, och ”caset” ser fortfarande hopplöst ut. Kreditgivarna, i första hand obligationsägarna, kommer att behöva ta en rejäl smäll. Men det faktum att Oscar Properties fortfarande finns kvar är ändå talande. För trots att motvinden i form av drastiskt höjda räntor, stora strukturella utmaningar i flera segment som för kontors- och handelsfastigheter är uppenbara, så har det inte skett några större fallissemang på den svenska fastighetsmarknaden. Om det beror på att de involverade, inte minst kreditgivarna, vill undvika att realisera några större förluster och skapa negativa spridningseffekter i fastighetssektorn och bland sig själva, eller att det läget är under kontroll återstår att se.

Vi som är oroliga har dock inte slutat att oroa oss. Vi hittar alltid något. En generell källa till oro har under längre tid varit den mycket höga skuldsättningen i såväl den svenska om den globala ekonomin. Vi hade i och för sig trott att de snabba räntehöjningarna skulle få den svenska bostadsmarknaden i gungning, men den har förutom kollapsen för nyproduktion av bostäder, visat stor motståndskraft, än så länge.

Blickar vi ut i världen har vi länge varit nervösa för att den kinesiska ekonomin, med sitt stora beroende av investeringar i infrastruktur och framför allt bostäder, och en skuldsättning som är på rekordnivå för en ekonomi på Kinas nivå och sin demografi, skulle nå sitt ”Japan moment”. Så här långt har vi haft fel, vad gäller kollapsen, men kanske inte riktningen. Men det är många som är oroliga. Who Killed the Chinese Economy? | Foreign Affairs

Men vi är också oroliga för att det andra stora, och för oss viktigaste, dragloket i världsekonomin, USA, har stora utmaningar. USA är ju med sitt stora bytesbalansunderskott och kanske inte minst budgetunderskott den stora tonsättaren för såväl konsumtion, och därmed den globala efterfrågan, som framför allt de finansiella förutsättningarna för världsekonomin, med världens reservvaluta.

När vi tittar på det amerikanska budgetunderskottet, det växande skuldberget och sätter det i relation till de allt högre långräntorna så blir vi riktigt nervösa. Räknar vi på de rådande räntenivåerna på den tioåriga statsobligationen och sätter det i relation till statsskulden och de nuvarande skatteintäkterna så motsvara de potentiella räntebetalningarna 40 procent. Det ser inte hållbart ut. Och vi är inte ensamma. Fiscal Dominance and the Return of Zero-Interest Bank Reserve Requirements | St. Louis Fed (stlouisfed.org)  

Vi är naturligtvis väldigt oroliga för det geopolitiska läget. Ryssland och Putins brutala angreppskrig mot Ukraina utmanar ju hela den demokratiska världen och även alla internationella relationer i stort. En återgång till den starkes rätt ger ingen vacker värld. Till det kommer Kinas och Xi Jing Pings allt mer auktoritära och aggressiva inriktning.

Vi oroar oss naturligtvis även för klimatförändringarna, där de ekonomiska och politiska möjligheterna att koordinera nödvändiga åtgärderna ser allt blekare ut.

Men mest kanske vi oroar oss för att alla ska bli lika oroliga som vi. Då blir inte mycket gjort.