Så blev Sverige skuldfritt

Tycker du att länder som Ryssland, Brasilien och Indien har för skakiga finanser för att det ska vara värt risken att satsa sparpengar där? 

Var glad för att tyska, franska och engelska kapitalplacerare inte resonerade likadant när Sverige var en ”emerging market eller ”tillväxtmarknad” under halvseklet närmast före första världskriget. I så fall hade Sverige aldrig kunnat låna upp det utländska kapital som behövdes för att bygga upp järnvägar, vattenkraftverk, pappersbruk, järn- och stålverk, el-, telefon- och telegraffledningar och allt annat som behövdes för att förvandla ett efterblivet bondesamhälle till ett modernt industriland. 
 
När drevet går mot det ”internationella kapitalet” och dess framfart i fattiga länder, kan det vara värt att hålla i minnet att det moderna i-landet Sverige till stora delar byggts upp med lånat utländskt kapital – något som dessvärre är bortglömt i skolornas historieundervisning.

För en nutida svensk är det förstås svårt att föreställa sig mormors mormor blanda bark och mossa i brödet. Vi ser det som självklart att Sverige är ett rikt välfärdssamhälle. Men för människor i mitten av 1800-talet var det lika självklart att Sverige var ett fattigt land plågat av undernäring, epidemier och svältkatastrofer av ibland närmast etiopiska dimensioner. 
 
Sveriges liberala finansminister Johan August Gripenstedt höll två långa tal till 1857 års riksdag. Han hävdade att om bara riksdagen gick med på att låna i utlandet för att bygga järnvägar skulle Sverige kunna bli lika rikt och utvecklas lika snabbt som Amerika. Talet kom att kallas för ”blomstermålningarna”. 

Gripenstedt fick igenom sina förslag och såväl utlandsupplåningen som järnvägsbyggena tog fart. Det var inte bara järnvägen som förändrade Sverige. Statliga Riksgäldskontorets upplåning i England, Frankrike och Tyskland banade väg för andra svenska låntagare på den internationella kapitalmarknaden, till exempel hypoteksföreningarna, affärsbankerna, 
kommunerna och företagen.

Nya uppfinningar och nytt kapital lade grunden till svenska storföretag som exempelvis Nitro Nobel (1864), Ericsson (1876), Asea (1890), SKF (1907) och Astra (1913). Flera av dessa har senare fusionerats eller sålts och bytt namn: Nitro Nobel-Akzonobel, Orica med flera, Asea – ABB, Astra-Astra Zeneca.

diagram-orn.jpg

Sveriges finansiella ställning mot utlandet sedan 1861, procent av BNP.

Kapitalet måste deponeras någonstans medan byggena pågick. Ett modernt bankväsende byggdes upp av pionjärer som André Oskar Wallenberg, Louis Fraenckel och Ernst Thiel. Alla lånade flitigt i utlandet. Vid Början av 1900-talet uppgick det samlade svenska folkhushållets utlandsskuld, alltså statens, företagens och hushållens samlade skulder till utlandet till över 80 procent av bruttonationalprodukten, räknat på ackumulerade underskott i de löpande affärerna med omvärlden (bytesbalansen).

Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds Universitet har beräknat att utländskt kapital finansierade uppemot en fjärdedel av de totala investeringarna i Sverige under perioden:

”Kapitalimporten till Sverige under industrialiseringen förlöpte i tre vågor som kulminerade under 1860-talet, 1880-talet samt under 1900-talets första decennium. Den motsvarade under dessa decennier omkring 50 procent av det totala värdet för investeringar i Sverige.”

Avbetalningen blev lika stor som plötslig och oväntad. I augusti 1914 råkade Sveriges största fordringsägare Tyskland, Frankrike och Storbritannien i krig med varandra. Under de fyra blodiga år som första världskriget rasade köpte båda sidor krigsmateriel, råvaror och andra förnödenheter på den svenska marknaden till högt upphaussade världsmarknadspriser.

De utländska köparna betalade en stor del av sina inköp med svenska obligationer – alltså genom att i praktiken riva sina fordringar på Sverige. Skulderna försvann inte, men fordringarna togs över från engelska, tyska och franska kapitalägare och övergick till svenska banker, företag, försäkringsbolag institutioner och privatpersoner. Och eftersom ett helt land inte kan ha några skulder till sig självt, blev den praktiska konsekvensen av flödena att Sverige i princip var helt skuldfritt vid 1920-talets början. Ett hundraårsjubileum värt att uppmärksamma!

Men redan innan första världskriget bröt ut hade Sverige hunnit bygga upp ett modernt näringsliv som stod redo att förse omvärlden med såväl råvaror som avancerad teknik. Redan år 1910 hade underskottet i bytesbalansen förbytts i ett överskott vilket innebar att Sverige hade förvandlats från importör till exportör av kapital. När världskriget var slut stod Sverige starkt med ett modernt näringsliv.

De senaste tre decennierna, när länderna i Fjärran Östern  och Östeuropa försökt upprepa den framgångsrika modernisering som Sverigesgjorde hundra år tidigare, har det inte gått lika bra. 

Kapitalet har strömmat ut lika snabbt som det strömmat in. Asienkrisen 1997 blev en chock för Kina, Japan och övriga Fjärran Östern och oron spred sig även till Östeuropa och Sydamerika. Marken gungade även under bankerna i Europa, USA och Japan. Både politiker och ekonomiska experter har börjat undra. Fungerar verkligen den globala finansmarknaden? Eller är det dags att ge upp experimentet med fria kapitalflöden? Ska vi sätta strypkoppel på det internationella kapitalet? 
 
Det kan vara värt att ta en titt tillbaka i historien. Före 1914 strömmade kapitalet lika fritt över gränserna som i dag. Och det fungerade uppenbarligen. Frågan är vad som skiljer dåtidens globala finansmarknad från dagens. Bland förståsigpåarna går åsikterna isär.