Rysk penningtvätt: Ett sekel av plundring

I veckan som gick avslöjades ett stort antal bankers inblandning i en penningtvätt i storleken 20-80 miljarder dollar under perioden 2010-14. I Norden pekades Danske Bank och Nordea ut som betydande aktörer i härvan ”The Global Laundromat”. I fokus för anklagelserna står tvättade ryska pengar. 

2014 avslöjade antikorruptionsorganisationen Organized Crime and Corruption Reporting Project, OCCRP, rysk penningtvätt via banker i främst Moldova och Lettland. Det är dock först nu som OCCRP, i samarbete med ryska tidningen Novaja Gazeta, publicerar uppgifter om härvans omfattning och aktörer.

LÄS MER: Nordea och Danske pekas ut i global penningtvättshärva

Men trots storleken skrapar skandalen troligen bara på ytan av en systematisk penningtvätt från Ryssland. Häromåret avslöjades hur Deutsche Bank under perioden 2011-2015 genom primitiva metoder hjälpt till att föra ut 10 miljarder dollar från Ryssland.

Kopplingen mellan kris och rysk penningtvätt börjar bli ett mönster. Under 2008 års isländska finanskris var delen ryska pengar så stor att Ryssland erbjöd Island nödlån. En studie om svarta pengar från Deutsche Bank hävdar ett inflöde på fyra år av 138 miljarder pund i brittisk ekonomi – med stora delar från Ryssland.

För att förstå effekterna av den rysk penningtvätten på västliga finansmarknader behöver vi djupare insikt om det ryska systemet och bakgrunden till hur det fungerar.

OS i penningtvätt

I ett OS i penningtvätt skulle Ryssland troligen ta hem en storseger. Landet ligger på plats 131 av 176 länder i Transparency Internationals korruptionsindex 2016. Korruption går hand i hand med penningtvätt, skatteflykt och organiserad brottslighet – grenar i vilka Ryssland excellerar. Varför? Jo, för när vi nu går mot hundraårsjubiléet av ryska revolutionen, blickar vi tillbaka på ett sekel av plundring med land och folk som offer.

Efter ryska revolutionen isolerades Sovjetryssland internationellt av segermakterna i första världskriget. För Sovjet blev det en ekonomisk överlevnadsfråga att bryta isoleringen.

Först smugglades guld, juveler, konst och antikviteter till väst, där de omsattes av ”vänskapliga” företag och banker. Huvuddelen av inkomsterna gick tillbaka till Sovjet men stora summor blev kvar för att finansiera världsrevolutionen.

Kampen mellan revolution och kapitalism förstärkte den skuggvärld, där gränsen mellan mål och medel, privata och revolutionära tillgångar suddades ut. När historien om rysk penningtvätt skrivs träder man därför in i intrigernas ”spegelsal”, där sovjetiska diplomater, agenter och revolutionärer hamnar i solkig symbios med kriminella och dubiösa affärsmän i väst.

De medel som gömdes var vilande resurser som – likt sovande agenter – vid behov kunde aktiveras för att finansiera revolutionär verksamhet. ”Vänskapliga” företag och banker förutsattes ställa pengar till världsrevolutionens förfogande. Illojalitet var förräderi. Så småningom övergick relationen från symbios till ömsesidig parasitism.
Det som sedermera blev säkerhets- och underrättelsetjänsten KGB utvecklade med tiden sofistikerade metoder för valutaflykt och penningtvätt. Från 1960-talet övergick man alltmer till att finansiera den sovjetiska elitens – nomenklaturans – priviligierade livsstil. Redan då var resursutförseln ofattbart stor.

1982 avslöjades till exempel att Sovjetledaren Brezjnevs dotter smugglat diamanter till väst i en sådan industriell omfattning att det hotade att slå ut De Beers – världens ledande diamantutvinnare.

Rysk realisation

Gorbatjovs ekonomiska reformer på 1980-talet drog proppen ur systemet. Med ökad internationell handel exploderade utförseln av tillgångar till väst. Att sovjetreformerna sammanföll med liberaliseringen av de internationella finansmarknaderna blev ett lyckokast för en rysk elit, där gränserna mellan nomenklaturan och brottsligheten suddades ut.

Kompetensen inom ”utrikeshandel” fanns inom KGB, ett fåtal ministerier och den undre världen. För dessa blev Sovjets fall som att få en egen sedelpress. 1990-talets privatiseringar var, som Kanadas utrikesminister – Chrystia Freeland – skildrat, en organiserad stöld av samhällets tillgångar.

Först privatiserades företagen i riggade auktioner och sedan plundrades de. Röda arméns återtåg från Östeuropa dränkte vapenmarknaden. Krig och konflikter i före detta Sovjetunionen och på Balkan bidrog till att rysk maffia internationaliserades.

Inkomsterna från plundringen fördes, med hjälp av KGB-kompetens, till utländska skatteparadis eller investerades i fastigheter i väst. Baltikums ekonomiska under knöts till rysk transithandel. Banker hemmahörande i väst som gick in på östmarknaderna bistod genom att vara en kanal genom vilka Rysslands tillgångar fördes ut, och trädde så in i en postsovjetisk ekonomisk gråzon.

Att Vladimir Putin 1990 fick ansvaret för Leningrads utrikesrelationer är ingen slump. Som tjänsteman i Kreml fick han tillsyn över statlig korruption och förskingring. Hur han utnyttjade de komprometterande uppgifter – ”kompromat” – han då fick tillgång till som ett medel för makt skildras i en ny bok av Donald Trumps Rysslandsrådgivare, Fiona Hill: ”Mr. Putin: Operative in the Kremlin”.

För Putin blev pengar en hållhake på den ryska eliten. Det var en hållhake han förvaltade väl under sin fortsatta karriär. 

Systemets siamesiska tvillingar

I Ryssland är politik och ekonomi oskiljbara. Där politisk-ekonomisk symbios är standard för korrupta stater, står det ryska systemet ut som ett par siamesiska tvillingar. Skiljer man dem åt dör båda.

Det ingår i systemets underförstådda spelregler – ”ponjatija” – att den ekonomiska plundringen sker på nåder av politiken, som lever av och på fortsatt plundring. Politiken är skiljedomare och licensgivare för ekonomin. Den som inte följer spelreglerna förlorar licensen och hängs ut. Äganderätten är upphävd och även de rikaste har sina pengar till låns. Lojaliteten till ledaren är absolut.

Så har västs sanktioner mot Ryssland fått regimen att söka samla in utestående ”skulder” – på laglig väg och genom ”kompromat”. Den som vägrar följa spelreglerna hängs ut och blir lovligt byte för plundring. Mönstret från sovjettiden går igen.

Från politisk till ekonomisk påverkan?

Återkommande i rapporteringen om rysk penningtvätt är termer som ”sanktionering från högsta ort” och ”inget kan bevisas”. Det väcker kritiska frågor. Om det senaste avslöjade penningstvättsupplägget ”The Global Laundromat” sanktionerats från högsta ort, hur troligt är det då att en rysk tidning, om så än Novaja Gazeta, tillåts avslöja skandalen utan dylik sanktionering?

LÄS MER: Upplägget bakom penningtvätten i den ryska tvättomaten

Ja, avslöjandet kan vara ett sätt att hänga ut affärsintressen som hamnat i onåd hos Kreml. Visst kan det vara ett sätt för Ryssland att rädda ansiktet i en härva man förlorat kontrollen över. Det krävs dock även andra perspektiv med utgångspunkt i hur det ryska systemet projiceras på omvärlden.

Rysk lärdom av internationell penningtvätt är att man har makt att manipulera marknaderna. Genom att utnyttja svagheterna i finansvärlden – företag och banker på obestånd – har man gjort delar av det internationella finanssystemet medberoende av Rysslands fortsatta utplundring.

När så västliga sanktioner ger effekt kan ekonomiska motåtgärder, med grund i gamla sovjetryska metoder, ligga nära till hands. Att utnyttja ”kompromat” för att skada förtroendet för europeiska banker är naturligt – särskilt om skadan redan är skedd. 

På samma sätt som vi nu diskuterar Rysslands påverkan på amerikansk och europeisk politik, borde vi inte i lika mån fundera över landets ekonomiska påverkan? Om politik och ekonomi är ett och målet är destabilisering och sönderfall för att öka ryskt handlingsutrymme, kan vi inte längre bortse från att putinismens Ryssland vill undergräva västs ekonomiska välstånd.

När världen – vid hundraårsminnet av ryska revolutionen – åter är i omvälvning, borde vi inte bättre läsa facit över ett sekel av plundring?