Riskaverta delar ut hedersutmärkelser postumt

Det är 1985 och Refaat El-Sayed utnämns till Årets svensk av Sveriges Television genom Rapportredaktionen.

Utnämningen kommer efter att han har gjort succé i affärsvärldens finrum med sitt läkemedelsföretag Fermenta som rusat på börsen efter en serie förvärv. Visionerna är stora, kompisarna – däribland Pehr G Gyllenhammar – jättefina, och på papperet är El-Sayed jätterik.

Men doktorshatten är en bluff, bolaget imploderar och Refaat el-Sayed hamnar bakom galler.

Men Rapport ger sig inte. 1986 och 1988 följer de upp med utnämningarna av länspolismästare Hans Holmér respektive förlagsredaktören och privatspanaren Ebbe Carlsson. Och vid det laget är alla prominenta personer livrädda att utses till Årets Svensk av Sveriges Television varför utnämningarna upphör.

Också många Nobelpristagare har ifrågasatts. En av dem är Al Gore som 2007 fick Nobels fredspris för sitt stora miljöengagemang och filmen ”En obekväm sanning”. Men dokumentärfilmen innehöll sakfel, det visade sig att Gore satt på en förmögenhet i oljeaktier, bodde i ett hus som drog mellan 12 och 20 (beroende på vilken tidning man läser) mer el än ett genomsnittligt amerikanskt hus och ständigt reste omkring i flygplan.

Samma år – 2007 – utsåg Time magazine Vladimir Putin till ”Person of the Year”. Till Time sa Putin att han inte hade för avsikt att försöka återuppbygga Sovjetunionen eller återupprätta militära eller politiska block. Han sa också att han var troende och ofta läste bibeln. (Times krav är i och för sig inte att pristagaren måste ha gjort något gott – bara varit den mest inflytelserika).

2009 tyckte Nobelkommittén att det var läge att ge fredspriset till Barack Obama som faktiskt inte hade gjort särskilt mycket för världsfreden alls. Obama, som i egenskap av USA:s president bedrev krig i Irak och i Afghanistan, blev själv väldigt förvånad över utnämningen. Och Svenska Freds ordförande Anna Ek gick i taket.

Och inga jämförelser med ovan nämnda pristagare i övrigt, men nu har utnämningen av Ericssonchefen Börje Ekholm till ”Årets Ledare” blivit ännu ett exempel på riskerna med att dela ut priser och hedersutmärkelser till höger och vänster.  

Må ingen skugga falla över Affärsvärlden. När tidningen sållade fram Börje Ekholm bland möjliga kandidater var han det självklara valet.

Ekholm tog över ett Ericsson i kris när han greppade rodret 2017. För Affärsvärlden berättar han vilka beslut han och ledningen tog som sedan innebar att skutan vändes: bolaget ökade kraftigt satsningen på FoU, höjde innovationsbudgeten med 10 miljarder, anställde nästan 8 000 ingenjörer, koncentrerade sig på kärnverksamheten, blev teknologiledande och kunde därmed ta marknadsandelar vilket har gett skalfördelar.

Tidningen konstaterar att totalavkastningen i aktien sedan Ekholm tillträdde i januari 2017 varit cirka 90 procent (fram till i november 2021). Femårsperioden före hans tillträde var den minus 5 procent.

Vad som inte var allmänt känt i november 2021 var att Uppdrag granskning, tillsammans med över 100 journalister från hela världen, kommit över en hemlig internrapport om Ericssons misstänkta mutaffärer med IS.

Börje Ekholm tackade nej till en intervju med Uppdrag granskning och bestämde sig samtidigt att försöka förekomma avslöjandet genom att publicera ett pressmeddelande i vilket bolaget medger att man kan ha skickat pengar till terroristgruppen ISIS (Islamiska Staten) för fri lejd för telekomutrustning i Irak.

Men det var uppenbart att bolaget försökt undanhålla information vilket blev en katastrof för börskursen och förtroendet för telekomjättens ledning.

Nu rekommenderar Glass Lewis & Co samt ISS att aktieägarna ska rösta emot ansvarsfrihet för Ericsson-chefen.

Enligt de tunga corporate governance-rådgivarna har alltså ”Årets ledare” misslyckats fatalt som ledare. Och om ägarna skulle rösta i linje med rådgivarnas förslag skulle Börje Ekholm alltså inte ens få ansvarsfrihet i samband med stämman 2022.

Vad kan vi då lära av detta? Jo, att det är synnerligen riskabelt att dela ut hedersutmärkelser till folk. Dels för att man inte vet vad de prisade individerna kommer att hitta på efter prisceremonin, dels för att det kan ligga okända, gravade hundar (som Refaat El-Sayed brukar säga) som väntar på att bli exponerade.

Känner man ändå ett oemotståndligt behov av att hedra folk med utnämningar bör man göra det postumt – då sista kapitlet så att säga är skrivet. Eller åtminstone vänta till dess att personen i fråga har gått i pension.