Risk att hamna med svarte petter

Stigande volatilitet på de globala aktiemarknaden och fallande kurser har fått en del rådgivare att föreslå alternativa investeringar. Ett sådant exempel är “contingent convertible bonds”, eller vad som populärt kallas cocosobligationer, alternativt coco-obligationer (coco bonds). Investmentbanken Carnegie har gått ut idag just med rådet att sänka andelen aktier i sparportföljen och istället bland annat satsa på cocosobligationer.

Dessa instrument är en slags kombination av en obligation, som ger en räntekupong, och en aktie. Obligationen kan kan konverteras till en aktie om vissa i förhand bestämda händelser sker. I huvudsak är cocosobligationerna kopplade till europeiska banker.

Denna typ av värdepapper är också starkt relaterad till de skärpta regulatoriska kraven i spåren av finanskrisen 2008-2009. En viktigt del i myndigheternas arbete för att förhindra en ny finansiell kris har varit att tvinga på banksektorn höjda kapitalkrav, och att via en omfattande regelstorm få bankerna och andra finansiella aktörer att förändra sitt beteende.

Cocosobligationens attraktivitet hos investerarna ligger förstås i kupongen, som vanligtvis är förhållandevis hög, men eftersom den kan konverteras till en aktie om utgivaren/låntagaren hamnar i finansiella problem innehåller obligationen en betydande risk för köparen.

Den bank som emitterar en cocosobligation ger med andra ord ut en obligation som är tänkt att återbetalas efter ett visst antal år. Om den emitterande banken går bra och det riskbärande kapitalet inte kliver under en viss i förväg fastställd nivå så får investeraren tillbaka sina pengar samt ränta via kupongen.

Skulle banken få bekymmer och inte klarar att upprätthålla den förutbestämda kapitalnivån omvandlas cocosobligationen till en aktie med mycket osäkert värde.

Poängen för utgivaren är förstås att att instrumentet är gynnsamt. Utvecklas den emitterande banken bra så anses obligationen vara lånat kapital vilket är bra för aktieägarna i banken, och om banken får finansiella problem förbättras det egna kapitalet i banken via konverteringen.

Enligt de regulatoriska myndigheterna, och bankerna, är denna typ av obligationer att jämföra med eget kapital. Det bottnar i att cocosobligationer inte har ett officiellt slutdatum och, som sagt, inte måste betalas igen om banken hamnar i trubbel. De investerare och portföljförvaltare som köper instrumentet hävdar att det rör sig om en obligation eftersom det utgår en kupong, och att bankerna i samband med utgivandet säger att det investerade kapitalet skall återbetalas i framtiden.

Innebörden av detta är att det ligger en systematisk risk i instrumentet som kan ge en negativ påverkan på det finansiella systemet som kan sprida sig till de banker som inte arbetar med cocosobligationer. Enligt uppgifter i internationell media är också marknaden för cocosobligationer illikvid vilket ökar riskerna i sig.

Marknaden för cocosobligationer har vuxit successivt under 2010-talet och uppgår till drygt 2000 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär 15 stycken SEB.