Rio de Janeiro – lättjans triumf

Nu avråder kända ekonomer från att investera i Brasilien. Och i världens ledande tidningar står det att, citat från brasiliansk ekonom: ”Mexiko är nästa Brasilien, Brasilien är nästa Argentina, Argentina är nästa Venezuela, Venezuela är nästa Zimbabwe”.

”Nu räcker det” har vänner ropat från när och fjärran de senaste veckorna. ”Vi orkar inte höra mer skit om Rio de Janeiro”. I månader har Zikamyggorna anfallit, vem som är avsatt och tillsatt bland politiker, presidenter och vice presidenter är snart ett mysterium, våldet eskalerar på gator och stränder, polisen är sen urminnes tider totalkorrumperad, hela landet styrs av gangsters, inflationen accelererar och många minns militärjuntans vanstyre

Det grisiga träsket med korrupta politiker, kryddade cementfakturor, arenor som vita elefanter, grundlurade skattebetalare, beskäftigt tyckande, till slut når allt en gräns, ”enough is enough”. Och sen 24-48 timmar känns nu också lite av samma plötsliga glädje som vid starten av VM i Fotboll. Alla pengar är redan bortsprättade på vansinniga investeringar. Nu gäller det att bjussa på glädjen, fixa partystämningen och ro hem ”feelgood-effekten”.

För att förstå Rios hybris, bör man kanske backa bandet – försöka begripa varför OS just här blivit lite av att vinna eller försvinna, att det är nu eller aldrig.

Få städer har haft en så tuff tid i cirka femtio år. Det finns till och med de som tycker synd om staden. Allt var på sin höjdpunkt i slutet av 50-talet och tidigt 60-tal. Ipanema var en stadsdel som nämndes i samma andetag som Paris’ Saint-Germain-des-Près och New Yorks Greenwich Village. Arkitektur, film, musik, politiskt tänkande… allt boomade på ett avancerat plan, upptäcktes och älskades av en hel värld. 

Precis då fråntas Rio rollen som huvudstad. 1960 drar president, regering, parlament, departement, domstolar, byråkrati, men inte minst en spektakulär diplomatkår, till den nya huvudstaden Brasilia. Rio de Janeiro fråntas hela gräddan av sitt skatteunderlag, och sjunker ihop som ett korthus. 

Så kommer nästa nådestöt 1964 – militärjuntan tar över landet. Rios intellektuella och bohemiska stadsdelar drabbas extra hårt. Många arresteras och torteras, ledande artister och författare landsförvisas, andra går i frivillig exil. De kommande 21 åren kallas i Rio för ”det svarta hålet”.

Som om detta inte var nog drabbas det inre av Brasilien 1979 av den värsta torkan någonsin, som berör närmare tio miljoner människor, nästan en miljon påstås ha svultit ihjäl. Miljoner och åter miljoner söker sig mot storstäderna i hopp om jobb. Rio får nu hundratals nya stora favelas. Samtidigt tappar hamnstaden Rio en stor del av sjöfarten till Santos – som snabbt växte till ett ”Brasilien Rotterdam”. São Paulo går på rekordtid förbi som den stora industri- och handelsstaden. Men det blir också bank- och börsstaden, lockar till sig 80 procent av alla huvudkontor, både de brasilianska och de internationella. 

Snabbt blir São Paulo även landets intellektuella centrum. Rio står plötsligt med brallorna nere, har svårt att hantera läget, ta hand om sin befolkning. Det Rio som en gång var ”Sydamerikas Paris” börjar i ledande tidningar att kallas ”Calcutta by the sea”. Maffior och gangstervälden tar över på ett sätt som många snarare förknippar med Neapel. Lite romantiskt lagd kan man möjligen få till det som ett ”Miami Vice”.

Och nu när stunden är inne för det tänkta dunderpartyt, så blir Rio istället den politiskt medvetne ifrågasättaren. När alla andra länder och städer suttit som gapande gökungar genom alla år inför OS (och VM), så börjar invånarna i Rio plötsligt att högljutt ifrågasätta värdet med miljardinvesteringarna.

På grund av fiaskot runt alla OS investeringar i London, backlashen mot Sydafrikas VM, Madrids märkliga tredje försök att få OS 2020, så kommer nu den ena boken, utredningen, djupgrävande internationella artikeln efter den andra. Turismen har minskat överallt i alla städer genom alla år, och under en längre period, inte bara under tävlingarna. De VIP-gäster man får tillför inte städerna någonting. Vissa krogar, teatrar, sevärdheter står tomma. De egna invånarna flyr ofta städerna. 

Värst var det för Peking med ett tapp på närmare 30 procent, som aldrig kom tillbaka. Via tv-sändningarna minns man bara alla ansiktsskydd, att Peking var den skitigaste staden i världen – snacka om miljardlansering. Näringsliv och ekonomi försämras även i övrigt, på grund av massiva felaktiga onödiga investeringar. Allt snack från FIFA och OS anses som rent humbug.

Rio har inte investerat så mycket inför själva VM. Det blev inget snabbtåg till São Paulo, ingen gigantisk upprustning av flygplatsen. Kommunanställda får semester de stora speldagarna, för att inte kaos ska uppstå i trafiken. 90 procent av de mer storslagna projekten sparades tills nu inför OS 2016. Tunnelbanan byggs äntligen ut till medelklassförorten Barra de Tijuca (cirka 30 år för sent). Nya stora motorvägar för snabbussar byggs – enligt gamla förebilder i Curitiba och Bogotá – de första invigs nu.

Men den stora uppryckningen i Rio är i ett slags ”anständighet”, där det äntligen ser ut som om de fattiga invånarna successivt inkluderas i staden. Olika politiska fraktioner diskuterar huruvida man ockuperar eller pacificerar sina favelor. Men med den nya poliskåren UPP har stora delar av tidigare gangsterstyrda områden fått mer karaktären av normala arbetarstadsdelar, plus blivit omtyckta sevärdheter – dock i somliga fall svår backlash, återvändande av gangsters, polisövergrepp etcetera.

Men det stora är förstås att Rio försöker koppla ”Barcelonagreppet”, förvandla Centro, innerstaden, plus de gamla hamnkvarteren till en ny mötesplats, arbetsplats och stadsdel att bo i – exakt som det då så sjaskiga Barcelona lyckades göra, med OS 1992 som katapult, öppna upp sig mot havet. Drömmen för det nya Rio är att mer bli som ett ”Kalifornien”, ta sig ur dekadansen, det provinsiella. Och man var redan på väg att lyckas – med eller utan VM och OS – oljeboomen, hundratals nya företag, globala forskningscentra, filial till Columbia University etcetera. Mycket av detta har bromsats upp eller helt avstannat på grund av priset på råoljan, den politiska krisen, korruptionen etcetera.

Den bistra sanningen, som inte poppat riktigt upp på ytan än, är att Barcelona hade en 20-årsplan att bli Medelhavets mest kända stad år 2000. Att de flesta hotell har kommit till först nu på senare år (20 år efter olympiaden). Att många museer, sjukhus, skolor ritade av världens ledande arkitekter i dag är stängda, man har varken till löner eller konst. Stadens skuldberg är ett av de högsta i Europa, 35 miljarder euro. De urbana drömmarna, euforin runt olympiaden, var kanske en surrealistisk handling i klass med Salvador Dalis konst. 

Numera är det ju allmänt godkänt att betrakta Olympiska kommittén (och FIFA) som Hell’s Angels och Bandidos, fast i kostym från Schweiz. Undersökningar visar att ca 60 procent av brasilianarna tror att OS förstör landets ekonomi. Det är inte bara extremt politiska människor som tycker att byggandet av stora arenor är jämförbart med att spola ned pengarna i toaletten. 

Men hur kan politiker vara så naiva undrar kanske vän av ordning? Det finns inget naivt, den gren man tävlar i är inte ”fotboll” eller ”idrott” – utan snarare ”cement”. Det vita pulvret, kokainet, är den undre världens kroppspulsåder. Pulvret till cementen och betongen är de valda politikernas korrupta ådra via alla dammbyggen, broar, arenor, sjukhus, motorvägar, flygplatser…. Och ingen har väl formulerat städernas fåfänga och nationalism och internt storhetsvansinne träffsäkrare än George Orwell; ”en kombination av maktlystnad och självbedrägeri”.

Men så igår torsdag förstod man att den äkta värmen och glädjen var på plats. Min vän, über-cariocan Helena, rapporterar här direkt från facklans irrfärder efter färjan från Niteroi, för den som känner för lite ’inside Rio’; ”Borgmästaren Eduardo Paes, som har lagt på sina tio 10 kilo, räckte över facklan till den rullstolsburne sambalegenden från Mangueira, Nelson Sargento 92, som fortsatte genom Centro. Facklan tog sedan en sväng på Portela med Tia Surica, där det förstås blev party på den kända sambaskolan. Så småningom var det dags för den klassiska grannkommunen Nilopolis, där facklan bars av Neguinho da Beija Flor, som grät kopiöst. Nytt party på denna legendariska sambaskola”. 

Och i morse bars den av Rico de Souza 60+, riosurfens fader, på en surfbräda, i havet vid Macumbastranden (i dag blev det officiellt att surfing kommer att bli olympisk gren i Tokyo 2020). I kväll kommer den sista sträckan att bäras av David Bispo, fiskare från Chapeu Mangueira, favelan i Leme, sista snutten av Copacabana. För några år sen öppnade han en boteco i C.Mang, som efter ett par år bara blev krönt till Rios bästa boteco – där har diverse kändisar ätit och druckit gott, bl.a Usain Bolt himself – Bar do David!

Alla i Sverige kan namnet på sin Pelé, Garrincha eller dagens unge Neymar, har ett vagt minne av en Carmen Miranda, känner till sångare som Gilberto Gil och Caetano Veloso, Många vet vem Oscar Niemeyer var, även om de inte är speciellt intresserade av arkitektur. Man kan nynna sin bossanova, ta några trevande sambasteg, kan kanske rent av namnet på Brasiliens president (ja, Lula då). De unga struttar runt på Europas klubbgolv till bailefunk från filmer som Guds Stad eller Tropa Elite; Parapapapapapapapapapa, papara papara papara clack bum, Parapapapapapapapapapa – och leker ”skottlossning”.

Men nu ikväll fredag den 5 augusti runt cirka midnatt svensk tid blir det fyra timmar ”Rio de Janeiro” direkt från Maracanã, som vi nog sent ska glömma. Från kompis som var med på generalrepetitionen, så är det upplagt för tårar och skratt, glädjens melankoli. Det som är suget i Rio runt både samban och bossa novan. Deborah Colker, Rios mest sympatiska koreograf, har trollat fram det bästa hos sina 6 000 unga dansare. Och för regin står Fernando Meirelles, São Paulos mest kände reklamfilmare, som vann hela Brasiliens hjärta med sin skrämmande men så starkt emotionellt gripande film Cidade de Deus (”Guds Stad”), plus diverse stora Hollywoodproduktioner som filmatiseringen av John Le Carrés The Constant Gardener.

 Även om miljarderna sipprar genom fingrarna, rinner ut i sanden och havet, så kommer nog de flesta att just i natt att tycka att det var värt pengarna. Rio sluter många nya vänner till sitt hjärta, ”feel-good-effekten” kommer att maxas, mången Riobo kommer att kunna gå hem, somna gott och tycka; It’s a hell of a City!

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, besökte Rio de Janeiro regelbundet under 70-, 80-, 90-talen, samt har bott de senaste tio åren i São Paulo och Rio. I hans bok Urban Safari (Norstedts, pocket 2011) finns Rio de Janeiro och São Paulo som två av de tolv storstadsporträtten.