Riksbanken uppe på läktaren på fel match

Riksbanken anser sig numera ha fått kontroll över den svenska inflationsutvecklingen. Inflationen har under en längre tid legat hyfsat nära målet på 2 procent, varför de anser sig kunna ”lätta lite på gasen” som Kerstin af Jochnick uttryckte det. Af Jochnick anser också att förtroendet för inflationsmålet har stärkts. Dessutom menar af Jochnick; ”att reporäntan och reporäntebanan ska återgå till att vara de huvudsakliga penningpolitiska verktygen”. Det vill säga kvantitativa lättnader, obligationsköp eller att man som nu återinvesterar förfallna statsobligationer och räntekuponger, snart ska kunna överges.

Det måste vara tillåtet att tvivla på dessa utsagor. Och om detta tvivel också visar sig ha bäring på den verkliga utvecklingen så måste det finnas skäl att tvivla på dugligheten i Riksbankens penningpolitiska verktygslåda och därmed dess ställning överhuvudtaget. Det kanske är så att deras traditionella hylsnyckelsats som ”justerar reporäntan och reporäntebanan” inte är något bra verktyg om man vill pumpa upp trycket i en ekonomi, som inflationsmässigt går på fälgen, så att den får sådan fart att den kan generera den inflation som man önskar sig.

Det är förvisso sant att det inflationsmått som Riksbanken fokuserar på, KPIF – konsumentprisförändringar exklusive effekten av ränteförändringar, har legat lite över 2 procent sedan april i fjol. Men det som i huvudsak har lyft inflationen har varit stigande energipriser, vilka är notoriskt volatila. Under det senaste halvåret har emellertid oljepriset sjunkit kraftigt medan elpriset trendat uppåt. Det första kan ses som ett ganska starkt tecken på vart världskonjunkturen är på väg, medan det senare mest är ett väderfenomen, lite vatten i magasinen och kyla,  samt en effekt av att de svenska eljättarna, Vattenfall, Eon och Fortum åter har fått lite mer makt över elpriserna, genom sina kärnkraftsnedstängningar..

Rensar vi inflationsmåttet från energiprisförändringar så har det trendat neråt sedan andra halvåret 2017 och låg i december på 1,5 procent. Det underliggande inflationstrycket i den svenska ekonomin ser således inte särskilt högt ut. Och det finns egentligen inget som säger att det är på väg att öka. Snarare tvärtom.

Af Jochnick pekar visserligen på att ”Konjunkturinstitutets enkät bland företag, talar för högre löneökningstakt” och att .”Effekten från arbetsmarknadsläget till löne- och prisutvecklingen brukar komma med viss fördröjning. Det finns därför goda skäl att tro att löner och priser kommer att stiga snabbare framöver”.

Länk till artikel af Jochnick: Förtroendet för inflationsmålet har stärkts

 Men vi kan backa till förra veckans uttalande från arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, som är löneledande enligt nuvarande ordning på den svenska arbetsmarknaden, inte alls delar Riksbankens syn på löneutvecklingen. De är helt inställda på att få till löneökningar under 2 procent och menar att den internationella konjunkturutvecklingen talar för mycket låga löneökningar.

Länk till krönika publicerad 28 januari ”Teknikföretagens utspel kan bli ödesdigert”

Tekniksföretagens utspel är visserligen ett förhandlingsinlägg, men visar på att Riksbankens inflationsmål och inflationsförväntningarna inte är särskilt väl förankrade hos svenska storföretag. Utan snarare tvärtom så finns en mycket djup skepsis. ”Varför måste hög konkurrenskraft och prisstabilitet äventyras genom egendomliga experiment om målet enbart är att visa att en svag Riksbank i ett litet land visst kan skapa 2 procents inflation?” som Teknikföretagens chefsekonom Mats Kinnvall och förhandlingschef Anders Weihe skriver i sin replik: “Lindvall tycks ha missat några grundläggande förändringar”

Och dessutom möter  flera av de senaste årens heta sektorer som byggsektorn och de digitala näringarna stark motvind. En kollaps från byggandet av bostadsrätter lär ge tydliga effekter på löneutvecklingen i den sektorn. Stockholms Handelskammare har pekat på att trycket på att hitta programmerare har sjunkit påtagligt under 2018. Och får man tro på Financial Times mycket vederhäftiga krönikör Rana Foroohar så står vi inför en rejäl utslagning inom den digitala sektorn. Detta dels för att likviditeten i de flesta ekonomier håller på att torka upp – vilket lär ge svårigheter att finansiera sig och dels, framför allt, att en stor grupp av dessa företag helt enkelt saknar trovärdiga intäktsmodeller. (Satsa pengar i Fintech, krypto, blockchain, någon?) Det är därför svårt att komma fram till att löneökningarna där kommer att vara starkare nu än för ett år sedan.

Och att tro att bristyrken som poliser, sjuksköterskor och lärare kommer att tillåtas att bli löneledande är lite väl optimistiskt.

Men till det låga inflationstrycket från lönerna kan vi lägga en annan lika viktig, men av Riksbanken av någon anledning förbisedd ”kanal”, kreditbildningen.  Bostadskrediter har varit motorn i ökningen av den svenska penningmängden sedan lång tid. Kredittillväxten har sedan finanskrisen 2008 legat på nästan tre gånger den nominella tillväxten. Inlåningen i banksystemet, som är det som svenskarna till nästan 100 procent använder för sina betalningar, har ökat i samma takt som bolånen. Det är inte så konstigt för denna inlåning, fordringar på banken, skapas när banken ger ut nya lån. (Riksbankens liksom Finansinspektionens syn är att bankerna bara är intermedärer, som samlar ihop sparande till sin inlåning, inte att de skapar denna inlåning själva, vilket är lite som min morfars syn på romaner, ”overkligt”)

Men med allt större osäkerhet om prisutvecklingen på svenska bostäder (de borde sjunka) så kan kredittillväxten förväntas bromsa in kraftigt. Och i november sjönk kredittillväxten till sin lägsta nivå på fyra år. Och 2015 var en period då inflationen dansade runt nollstrecket. .

För den som fortfarande håller fast vid ekonomen Milton Fridmans tes om att penningmängden är avgörande för inflationen så kommer inget tryck därifrån heller. Att Sverige i stort sett helt har förlitat sig på kredit/penningmängdstillväxt genom belåning av bostäder har dessutom visat sig ha ett högt pris då det har lett till en mycket hög bruttoskuldsättning hos svenska hushåll. Det kan sannolikt också visa sig vara en deflationistisk kraft, om (eller när bostadspriserna faller) dessa hushåll påbörjar en synkroniserad svångremsåtdragning.

Och så har vi den tredje ”kanalen” valutan. Om nu Riksbanken höjer räntan till noll så ska det inte uteslutas att kronan stärks. För med en avsvalnande internationell konjunktur och svagare utsikter för expansionsinvesteringar, i synnerhet i Kina, så kan man knappast utesluta att en del av det stora ackumulerade svenska bytesbalansöverskottet, om det finns, växlas hem till kronor. För det är ju bara storföretagen som har haft någon påverkan av minusräntan på sin hemplockade likviditet.

Och att tro att några finanspoltiska övningar, för att få fart på trycket i ekonomin och därmed inflationen, kan komma på tal är mest önsketänkande. Af Jochnicks kollega Per Jansson uttryckte i en intervju i SVD i förra veckan att det är viktigt att det ”finanspolitiska ramverket ligger fast”. Det vill säga överskottmålet ska följas.

Personligen tror jag att både af Jochnick och Jansson kommer att få äta upp sina uttalanden. Och de kommer inte att smaka så bra. För om prognosen i denna krönika slår in, att den svenska inflationen trendar påtagligt nedåt igen, så måste det ske en större översyn av såväl den svenska penning- som finanspoltitiken. De behöver nog koordineras bättre så att de anpassas till den ekonomiska verklighet vi lever i.