Riksbanken har tappat greppet

Undertecknad har i två års tid predikat att Riksbanken kommer att missa sitt inflationsmål. Dessa gamla krönikor borde märkas upp LÅT STÅ! – som på forna tiders svarta tavla.

Den verktygslösa Riksbanken (publicerad 2018-12-17)
Per Lindvall: Riksbanken ute på tunn is (publicerad 2018-12-20)
Sannolikheten för deflation större än att Ingves når målet (publicerad 2019-03-13)
Lindvall: En servettskiss skulle räcka långt (publicerad 2019-03-29)
Får vi bjuda på lite turkisk inflationskonfekt? (publicerad 2019-04-11)
En ögonöppnare för svensk finanspolitik (publicerad  2019-04-24)
Strutsen på Riksbanken måste ta huvudet ur sanden (publicerad 2019-09-05)
Därför är överskottsmålen intellektuella haverier (publicerad 2019-10-02)

Riksbanken har helt enkelt krafterna emot sig. Den internationella konjunkturen liksom den svenska har varit i avmattning, där vi nu även har fått in ett coronavirus som lägger sordin på utvecklingen och ökar riskerna på nedsidan. De svenska lönebildningen, som inte ens under tidigare överhettningsfas har varit inflationsdrivande alls, är inget alls. Och nu när exporten mattas så finns det inget som talar för att vi får något tryck från det hållet.

Och ärligt talat så är det där som det på lönesidan måste hända, löner står ju för två tredjedelar av BNP, men det kommer inte att hända så länge exportsektorn är löneledande och i synnerhet inte när vi är på väg in i en lågkonjunktur.

Att nu Riksbankens målvariabel för inflationen KPIF, KPI exklusive ränteeffekter, kom in på 1,2 procent i januari är ännu ett bevis på att Riksbanken har tappat greppet. Det kan jämföras med 1,7 procent i december och Riksbankens egen prognos på 1,5 procent.

Visst, inflationen kan fladdra lite hit och dit från månad till månad och i synnerhet mellan årsskiftesmånaderna, men trenden har varit alltför tydlig. Riksbankens höjning av styrräntan till 0 i december måste också ses som ett skott i foten. Då det i sig är en impuls som stärker kronan och det har också fått bankerna att försöka trycka upp boräntorna.

Det senare kan vara det som får det bärande benet på den vingliga stol som Riksbanken nu sitter på att braka. För börjar kreditbildningen backa, och där har vi varit helt beroende av bolånetillväxten, om arbetslösheten stiger och bostadsmarknaden hamnar på glid utför, så är ett deflationsscenario inte långt borta. Det om något är ett fiasko för både svensk penningpolitik Riksbanken, samt inte minst finanspolitiken som med sitt överskottsmål har kört med både back och handbroms i, när vi skulle ha gasat.