Riksbanken bakhållen av den onde anden i flaskan

Det som slår en mest när man läser man protokollet från Riksbankens penningpolitiska möte i december – där de höjde räntan till noll procent – är det som inte skrivs ut direkt – att Riksbanken behöver stöd av en mer expansiv finanspolitik. Varför vågar de inte säga det rent ut?

Mötesprotokoll hör sällan till den stora litteraturen och Riksbankens dito från den 18 december utgör inget undantag. Men direktionen har i alla fall lånat ett grepp från J K Rowlings nutida klassiker Harry Potter där begreppet finanspolitik i likhet med den onde Lord Voldemort inte får nämnas vid namn utan får omskrivas till ”Ni vet vad” och ”Det som inte får nämnas vid namn”.

Vice Riksbankschefen Cecilia Skingsley uttrycker att:  ”Det är den samlade ekonomiska politiken som utövar inflytande över ekonomins utbuds- och efterfrågeförhållanden…och.. att det finns verkansförmåga i en ny potentiell fas av penningpolitisk expansion betyder inte att det är den bästa medicinen”. 

Kollegan Martin Flodén skriver att penningpolitiken är ”nära sin effektiva nedre gräns” och att ”de offentliga finanserna är i gott skick. Riksbankschefen själv, Stefan Ingves, pratar om att det kan ”behövas en annorlunda policymix”. 

Kort sagt anser dessa ledamöter att penningpolitiken har blivit allt mer impotent. Men man kan undra vad det är som gör att medlemmarna i den svenska Riksbanksdirektionen, till skillnad mot exempelvis den tidigare och nuvarande ECB-chefen, Mario Draghi respektive Christine Lagarde, inte vill eller vågar säga rent ut att penningpolitiken behöver finanspolitiskt understöd. Det för att inflationen ska kunna stabilisera sig vid målnivån, och gärna överskrida målet lika ofta som det underskrids. 

Kanske är det den ibland inte helt konstruktiva svenska konsensuskulturen som spelar in. I det här fallet att den politiska enigheten runt det finanspolitiska överskottsmålet inte får ifrågasättas – för då kan ”den onde”, oklart vem, men kanske ”den spenderglade populisten” släppas ut ur flaskan. Alternativt är det så att Riksbanken anser att de måste begränsa sitt eget ekonomiska synfält till det penningpolitiska området och finanspolitik utgör en ”no-go-zone”, med hänvisning till sitt uppdrag och värnande om sin självständighet under devisen – ”Om vi inte kommenterar finanspolitiken så håller ni er borta från penningpolitiken”.

Citaten ovan är trots allt hämtade från de ledamöter i direktionen som ställer sig bakom höjningen, tillsammans med Henry Olsson (vars anförande är ett slags ”sifferjazz” där de olika iterationerna ständigt kommer tillbaka till siffran 2,0 och att minustecken bör undvikas). 

Av de övriga två – Anna Breman och Per Jansson – som förordade att räntan skulle hållas oförändrat kvar på 0,25 procent, för att den ekonomiska aktiviteten är i sjunkande och att osäkerheten om den närtida utvecklingen fortfarande är stor, konstaterar Per Jansson: ”Några omständigheter som skulle leda till en inflation som varaktigt skjuter över målet går i dagsläget inte att identifiera”.  

Det är bara att hålla med herr Jansson. Men lägga till ett från tidigare krönikor återkommande omkväde ”överskottsmålet är hål i huvudet”. För den enda risken med att underfinansiera de offentliga finanserna är att inflationen tar fart. Och det är ju vad vi behöver.