Regeringen måste byta spår kring penningtvätt

Penningtvättshistorierna rullar vidare, och lär så göra så länge motståndsarbetet inte integrerar såväl banker som finanspolisen och de övervakande myndigheterna. Bankerna klarar det inte själva varför regeringen kan börja med att sänka tonläget mot bankerna. 

I och med SVT:s Uppdrag granskning har penningtvättsdebatten ökat igen, med särskilt fokus på Swedbank och SEB. 

Hos Swedbank har under året hela ledningen och delar av styrelsen tvingats bort efter ljusskygga och tvivelaktiga transaktioner i den baltiska verksamheten. Detta trots att en europeiska lagstiftningen mot penningtvätt via penningtvättsdirektivet från EU skärpts och förstärkts i flera omgångar sedan finanskrisen. Syftet med den skärpta lagstiftningen är förstås gott, men samtidigt är kraven på regelefterlevnad helt inriktat mot de finansiella institutionerna, främst bankerna. 

Att den nuvarande regeringen, framför allt genom den gröna finansmarknadsministern Per Bolund, flera gånger riktat hård kritik mot bankerna, och i synnerhet Swedbank framstår som löjeväckande populism. Regeringen har ju, trots ett officiellt våldsmonopol och hela statsapparaten till sitt förfogande inte lyckats stävja den eskalerande gängrelaterade våldsutvecklingen i Sverige. 

Som det nu ser ut är det privata vinstdrivna bolag som utgör den det första polisiära skyddsnätet som skall fånga upp kriminell verksamhet snarare än de vanliga brottsbekämpande myndigheterna – till exempel polisen – eller de specialiserade tillsynsmyndigheterna, som finansinspektionen, fastighetsmäklarinspektionen och lotteriinspektionen. 

I detta ligger förstås en motsättning; krav på lönsamhet – och kanske bonus för den enskilde banktjänstemannen – i affärsverksamheten ställs mot att bankerna och andra finansiella institutioner måste uppfylla sin lagreglerade roll som brottsbekämpare. Problematiskt minst sagt, i synnerhet som “penningtvättsuppläggen” ofta är mycket komplicerade och svårupptäckta. 

Kostnaderna för bankerna kopplade till de successivt skärpta penningtvättsreglerna har stigit markant de senaste åren. Det handlar bland annat om betydligt fler bankanställda som arbetar med frågorna, vidareutbildning och systemkostnader. Trots att de svenska och europeiska bankerna under åren efter finanskrisen byggt upp en slags intern finanspolisstyrka har de ändå svårt att klara arbetet.  

Sammantaget är det svårt för bankerna att upptäcka alla manipulationsförsök. Är bankanställda via mutor insyltade i maskopi med brottslingar som vill tvätta pengar, är det i praktiken näst intill omöjligt att upptäcka brottsligheten via de lagreglerade penningtvättsrutiner som bankerna arbetar med. Till exempel finns det ett intressant case i regeringens proposition om penningtvätt där både bankanställda och fastighetsmäklare var djupt involverade i kriminell verksamhet. 

En bankchef skulle knappast kunna säga “jag såg det inte komma” när media frågar om penningtvätten i banken utan att i nästa stund tvingas bort från sin post.

Regeringen borde nu fundera över hur staten ytterligare kan stärka och hjälpa de svenska bankerna att vidareutveckla arbetet för att hindra penningtvätten i samhället och i den finansiella sektorn. Ett stort problem är bristande samarbete mellan de olika privata och statliga aktörerna och sviktande resurser hos bland annat Finansinspektionen, vilket media redogjort för de senaste veckorna. Förmodligen krävs det ett betydligt tätare och mer integrerat arbete mellan de statliga institutionerna och bankerna för att förhindra motståndarens alltmer förfinade tekniker för att lura systemet. Kanske bör finanspolisen rent fysiskt sitta ute hos bankerna som stöd till penningtvättsavdelningarnas brottsbekämpande arbete.