Professor: "EQT för stora för Investor"

I september kommunicerade EQT sin nya strategi att utvärdera olika möjligheter att stärka balansräkningen. En väg är en börsnotering. Som ett led i detta kliver Thomas von Koch efter fem år ned från vd-rollen. Från årsskiftet tar EQT-veteranen Christian Sinding över. Men är en börsnotering verkligen rätt strategi?

Realtid ringde upp professor Per Strömberg. Han innehar Handelshögskolans jubileumsprofessur i riskkapital. Den enda i sitt slag. Han var till nyligen styrelseledamot i Sjätte AP-fonden och är dessutom adjungerad professor vid Chicago University.

EQT:s blivande vd Christian Sinding ser två sätt att stärka EQT:s balansräkning: en börsnotering eller privatkapital. Vad säger du?
– EQT har till skillnad från andra riskkapitalbolag i Norden valt att bli en multiprodukt-firma som Blackstone, KKR eller Carlyle. De har fonder inom infrastruktur, krediter och venture capital. De har skapat nya produkter inom onoterat. Om det vill starta ytterligare produktlinjer, till exempel en hedgefondverksamhet där de saknar track record kan det vara svårt att få institutionella investerare att sätta in pengar. Då behöver de ha en nyckelinvesterare som lägger in en stor grundplåt. EQT har tidigare använt Investor för detta. Men nu har EQT antagligen blivit för stora för Investor.

– Med en börsnotering kan EQT själva sätta in pengar i fonderna när de vill starta nya verksamheter. Blackstone och KKR, som är börsnoterade, har ju fonder inom en rad olika områden, till exempel hedgefonder, fonder för problemkrediter, energifonder, med mera.

Specialister som köper in sig i den partnerdel som EQT vill börsnotera är det en bra idé?
– När Blackstone börsintroducerades blev den statliga kinesiska fonden CIC en nyckelinvesterare, som kunde bidra som dörröppnare i den kinesiska marknaden. Det kan finnas en poäng med att få en strategisk investerare som kan hjälpa EQT att öppna nya marknader.

Finns det orsak att vara kritisk till börsintroduktionen av riskkapitalbolag?
– Jag kan bli skeptisk därför att de säljer partnerbolaget, det vill säga incitamentsdelen. Aktieägarna kommer att köpa en andel av fondintäkterna inklusive incitamentsdelen, det vill säga carried interest. Ju mer EQT säljer till passiva investerare, desto mindre blir det kvar till partner. Observera att KKR och Blackstone inte har någon stor float eller aktier som är tillgängliga i marknaden, den största delen av aktierna ägs fortfarande av partner.

– Ett motargument är att det kan underlätta ett generationsskifte när grundarna och senior partners inte längre är aktiva men fortfarande har stor del av vinstdelningen eller carried interest. Efter börsnoteringen kan yngre partners köpa deras aktier till ett pris som satts av marknaden.

En vinst på 100 miljoner kronor i ett riskkapitalbolag som börsintroduceras blir plötsligt med pe-tal 20 ett värde på 2000 miljoner kronor. Är inte det intressant för partner?
–  Jag tror inte att p/e-tals värderingar är den enda anledningen till en börsnotering. Men när det är smarta personer som säljer så är det kanske inte alltid den bästa tiden att köpa. Det vore konstigt om de inte tajmade toppen på marknaden när de nu är så duktiga investerare.

Är en starkare balansräkning det viktigast med börsintroduktionen av EQT?
– Det handlar snarare om att ha pengar att lägga i nya fonder eller nya i verksamhetsgrenar. EQT behöver inga pengar för en ny buyout-fond. De kan behöva pengar för en ny fond i ett land eller marknad där de inte har någon historia, till exempel en ny infrastruktur-fond i Asien.

– Riskkapitalbolag som har olika produkter är oftare börsnoterade. Partnersgroup i Schweiz är ett praktexempel. De började som en fond-i-fond, sedan startade de egna riskkapitalfonder för att senare bli breda kapitalförvaltare med betoning på onoterade tillgångsslag. Många startar som investmentbolag men blir asset managers.

Har du någon kritik mot denna utveckling från investmentbolag till assetmanager?
– De anställda eller partners brukade vara mycket drivna när de arbetade på ett riskkapitalbolag men nu blir de alla assetmanagers. Det kan finnas en oro att man tjänar mera på förvaltningsavgifter än på vinstdelningen (carried interest) och därför vill de att fonderna ska bli så stora som möjligt. Deras motiv att prestera en så hög vinst som möjligt kan påverkas.

Hur har det gått för dessa asset managers?
– Särskilt Blackstone har haft en imponerande hög avkastning. Förvaltningsavgifter är egentligen till för att täcka kostnader. Riskkapitalister brukar bli rika på vinstdelningen. Men nu kan det bli tvärtom.

Hur ser deras kunder ut?
– Institutionella investerare eller statliga fonder har blivit mycket stora. De har så mycket pengar att investera att de gärna vill gå till en stor riskkapitalfirma. De kan säga: Här är fem miljarder dollar, ta hand om dem. Då behöver man inte vara världens skickligaste förvaltare på alla områden men man måste kunna ta emot så stora checkar och placera dem över ett antal olika tillgångsslag.

Finns det fördelar med att vara på börsen om vi går mot sämre tider?
– Riskkapitalbolagen på börsen skulle kunna vara relativt opåverkade av konjunkturcykeln. Det kanske kommer otäckheter de kommande ett à två åren, men det spelar inte så stor roll om riskkapitalbolaget har fem miljarder i balansräkningen. När konjunkturen vänder ner blir många institutionella investerare mindre benägna att sätta pengar i riskkapital. Men just i lågkonjunkturer kan det vara bra att ha en krigskassa. Riskkapitalfonderna har ofta mycket bra investeringsmöjligheter just då.

Börsen sätter inte något värde på riskkapitalfondens vinstdelning. Vad betyder det?
– Om det nu stämmer skulle det kunna bero på att aktiemarknaden inte tror att vinstdelningen kommer att generera så mycket intäkter. För att det ska bli någon vinstdelning måste en fond typiskt sett generera mer än åtta procent per år vilket är svårare och svårare med låga räntor och hög konkurrens. En annan anledning skulle kunna vara att vinstdelningen inte fördelas proportionellt mellan aktieägare och anställda i riskkapitalbolaget. Aktieägaren i ett börsnoterat riskkapitalbolag bör ta reda på hur vinstdelningen fördelar sig mellan partners och investerare.

Vad ser du för negativa effekter av en börsnotering?
– Intressekonflikter mellan aktieägarna och investerare i fonden. Aktieägarna tycker om fondavgifter och institutionella investerare i fonden tycker inte om det. Investerare i fonden är ofta villiga att öka vinstdelningen och betala för vinstdelning om det leder till lägre fasta fondavgifter men aktieägare kan ha motsatt uppfattning.

Skulle du själv köpa en aktie i ett börsnoterat EQT`?
– Det beror på priset.