Politikerna förstår inte problemen med kapitalförsäkring för onoterade bolag

Kapitalförsäkringar och investeringssparkonton, ISK, är utmärkta “investeringsskal” för den som vill placera kapital. Till skillnad mot vanliga aktiedepåer träffas spararen inte av kapitalbeskattning på 30 procent på realisationsvinster och utdelningar. I stället schablonbeskattas det underliggande marknadsvärdet på kontot fyra gånger per år. Den som äger kontot slipper därför att redovisa årets affärer i deklarationen.

ISK-konton och kapitalförsäkringar är tänkta som en investeringsform för börs- och marknadsnoterade finansiella tillgångar. Det är därför som beskattningen är schablonmässig och i relation till det underliggande portföljvärdet som bygger på de observerade marknadspriserna vid givna tillfällen.

Den låga schablonmässig beskattningen blir därför en lockelse för alla typer av kapitalplaceringar. Så det är inte så märkligt att många aktörer i den onoterade miljön vill utnyttja samma fördelar som investerare i marknadsnoterade bolag åtnjuter.

Att detta sedan en tid är tillåtet skapar en mängd olika politiskt känsliga frågeställningar som politiker och lagstiftaren bör rikta blickarna mot. Å andra sidan, som framgått, verkar politikerkollektivet och lagstiftaren ointresserade av dessa frågor, annars hade ju möjligheten att placera onoterade aktier i kapitalförsäkringar aldrig öppnats.  

En huvudfråga är problemet att fastställa marknadsvärdet på det som stoppas in i kapitalförsäkringen. Det går via värderingsmodeller att räkna fram ett uppskattat aktievärde, men det är inte synonymt med marknadsvärde, det vill säga det pris som uppstår i en öppen tillgångsmarknad. Det framräknade värdet kan vara helt fel och styrt av ägaren, som är insider i samband med värderingen. Företagsvärdering är ingen vetenskap utan snarare det möjligas konst.

Den information som han eller hon lämnar är helt avgörande för om det framräknade bolagsvärdet kommer nära marknadsvärdet eller inte. Det finns starka incitament för ägarna att minimera värdet när aktierna förs in i kapitalförsäkringen. Har bolaget gjort en kapitalanskaffning i närtid finns det visserligen ett marknadsvärde att gå på i värderingsprocessen, men eftersom det priset kan också vara “fel” av en mängd orsaker, till exempel att bolaget är tillfälligt hårt finansiellt pressat.

Värdet riskerar därför att bli lågt och godtyckligt, vilket naturligtvis bottnar i önskan att betala så lite i skatt som möjligt. Det är helt naturligt för individen, men i strid med samhällets intentioner.   

En annan viktig frågeställningen är om politikerna och samhället kan acceptera ett skattesystem där vissa, de som placerar i marknadsnoterade tillgångar inom ramen för kapitalförsäkringar och investeringssparkonton, betalar en “exakt” schablonskatt medan andra betalar en “subjektiv” schablonskatt. Det strider mot grundläggande principer om likabehandling i skattelagstiftningen.  

Intrycket är att politikerna och myndigheterna ignorerar dessa frågor, eller ännu värre inte förstår. Kanske det bottnar i frågornas komplexitet och att relativt få människor känner till problematiken kring skattelagstiftningen och onoterade tillgångar. Det är ingen “valvinnarfråga” helt enkelt. Det finns också finansiellt starka krafter som vill motverka alla försök att komma tillrätta med alla förslag som försvårar skatteundandragande.

En möjlig framkomlig väg för myndigheterna via politiken är att rikta blicken mot kapitalförsäkringen som fenomen. Det är ju egentligen ingen försäkring. Det beror på att avtalen kring kapitalförsäkringar knappast når upp till en tillräckligt stor försäkringsrisk/biometrisk risk (dödlighet bland annat) för att kvalificera sig som försäkringar. De är snarare att liknas vid “investeringskontrakt”, det vill säga kontrakt som i formell bemärkelse är en försäkring (de ges ut av ett försäkringsbolag), men som i realiteten inte är det. Detta skulle myndigheterna kunna hänvisa till om de vill stoppa utvecklingen, å andra sidan riskerar den vägen att smitta alla kapitalförsäkringar.