"Penningtvättslagen är dysfunktionell"

200 miljarder som ”tvättats” enligt beräkningarna enkom rörande Swedbank och Danske bank som finansiering av grov kriminalitet är ett allvarligt samhällshot.

Det är mot bakgrund härav som Bonnesens och Swedbanks bemötande av anklagelserna skall ses och bedömas – det är förtroendet och därmed efterlevnaden av reglerna och villkoren för oktroj och särskilt penningtvättsdirektivet som senast implementerats i svensk rätt år 2017.

För att rätt förstå betydelsen av lag (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, nedan penningtvättbestämmelserna, är det nödvändigt att kort beröra uppbyggnaden och systematiken av penningtvättbestämmelserna.

Bestämmelserna ställer krav på att till exempel banker ska ha rutiner för att motverka att de utnyttjas som ett led i penningtvätt. En bank kan således brista i regelefterlevnaden utan att någon penningtvätt har ägt rum. Den grundläggande idén är att verksamheten skall motverka och förebygga penningtvätt.

Brott mot penningtvättbestämmelserna och påföljderna, sanktionen som det heter i direktivet, framstår närmast som en ”afterthought” med hänsyn till allvaret – särskilt avseende straffrättsliga påföljder mot fysisk person som brutit mot bestämmelserna och som saknas.

I den kontext som är aktuell med Swedbank och dess tidigare vd torde bestämmelsernas utformning innebära att i varje fall vd i praktiken klarar sig med mindre hen själv aktivt deltagit i enskild penningtvättstransaktion. I de fallen kan det dock bli aktuellt med näringspenningtvätt enligt 2014 års penningtvättsbrottslag.

Hittills har aldrig en bankanställd blivit dömd för näringspenningtvätt trots att det ibland förefaller uppenbart att bankkunden tvättar pengar.

Bestämmelserna är dock så bristfälliga och bevisbördan närmast total och omöjlig att uppfylla att det är andra regelsystem som eventuellt kan bli tillämpliga än penningtvättbestämmelserna enligt direktivet och då närmast de regler som rör bankrörelseverksamhet och/eller lag (2014:307) om straff för penningtvättbrott. Den lagen är dock så ”restriktiv” – det vill säga rekvisiten för brott så utformade att få eller ingen bankanställd kommer (eller kan) bli fälld.

För fullständighetens skull får jag nämna att möjlighet finns att påföra styrelseledamot eller vd en sanktion på 5 miljoner euro om hen har befunnits ansvarig för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av penningtvättslagen 2017:630, se lag 2004:297 15 kap 1 § p 15. Inte heller denna möjlighet har dock någonsin använts.

Annorlunda förhåller det sig avseende bankens eget ansvar. Det är banken som juridisk person som i första hand ansvarar för brott mot och brister i och uppföljningen av tillämpningen av penningtvättbestämmelserna. Sådana ”brott”, närmast grov underlåtenhet att formellt implementera bestämmelserna och följa upp eller upprepade avsteg, kan medföra sanktion från Finansinspektionen, FI. Om sanktionen ej godkännes av banken prövas den i förvaltningsdomstol.  

Det är också här som dubbelrollerna mellan bank och dess vd blir tydliga bland annat med hänsyn till följderna av brott mot penningtvättsbestämmelserna enligt ovan huvudsakligen riktas mot banken.

Enkelt uttryckt och sammanfattningsvis är parterna beroende av varandra oaktat att Bonnesen utgör en belastning för banken bland annat genom ogenomtänkta och omdömeslösa uttalanden m.m.

Genom att ett eventuellt brott mot penningtvättbestämmelserna träffar banken och i praktiken svårligen Bonnesen – är banken nödvändigtvis av ren självbevarelsedrift försiktig med att angripa Bonnesen och hennes uttalanden etc.

Ekobrottsmyndighetens tillslag och misstankar om bland annat grovt svindleri avser brott enligt den särskilda lagen från 2014 om straff för penningtvättbrott och bedöms således inte enligt penningtvättbestämmelserna. Det är förståeligt att EBM nu därför slog till när möjligheten att utnyttja annan lagstiftning än reglerna mot penningtvätt bjöds på av banken, särskilt som straffvärdet är mycket högt, vilket säkert påverkat – det vill säga att myndigheten på något sätt kan visa att rättssamhället ändå reagerar.

Det förhållande att aktieägare i banken vid bolagsstämman röstade mot ansvarsfrihet för vd men inte mot styrelsen måste betraktas som mycket provocerande och försvårande med hänsyn till omständigheterna, särskilt att bankens ordförande, och som det uppfattas, för styrelsen, uttryckt sitt fulla förtroende för vd och hennes förtjänstfulla insatser och härutöver som ett tecken härpå tillerkänner henne fulla förmåner enligt anställningsavtalet inklusive bonus – som beräknats på vinsten av verksamheten – och avgångsvederlag om totalt 20 miljoner kronor.

Styrelsens uttalande och beslut i denna del visar merendels på parternas ömsesidiga tvångsberoende och samarbete i syfte att söka minska skadeverkningarna. Genom förnekande och dimridåer finns alltid möjligheten att eventuella brott ej upptäcks eller utreds. Preskription hinner då inträda för begångna brott och pengarna får man behålla.

En ny styrelse kommer dock med all sannolikhet snarast att tillsättas. Den kommer att ha andra förutsättningar att på ett oberoende sätt avseende vad som tidigare har skett agera mot styrelse och vd – i vart fall i ord om än inte i handling. Det får då visa sig om den ömsesidiga vakthållningen vidhålles eller om banken väljer att peka finger. Preskription torde dock föga bita mot amerikanska myndigheter.

Nekad ansvarsfrihet i kombination med fulla förmåner inklusive avgångsvederlag och uttalat fullt förtroende är inte bara problematiskt och motsägelsefullt och har sin grund i den ”processgemenskap” som parterna uppenbarligen valt för att ömsesidigt verka för att inte förvärra situationen och eventuella rättsföljder. Det försvårar emellertid ansvarsutkrävande och är utmanande.

Utbetalade avgångsvederlag torde svårligen kunna återkrävas, särskilt som styrelsen oaktat omständigheterna så vitt kan förstås, utbetalar förmånerna oaktat att förundersökning då inletts.

Det är svårt att tro att ordningsföljden inte bestämts mellan parterna, särskilt med hänsyn till aktiebolagens behörighets- och befogenhetsregler och systematik. Utbetalningarna på cirka 20 miljoner kronor leder, med hänsyn till omständigheterna, tankarna till kompensation för en risk motsvarande eventuell sanktion mot henne enligt penningtvättsbestämmelserna. 

Swedbanks och Bonnesens dubbla roller visar sig också avseende det påstådda avskedandet av henne.

I en formell avtalsrättslig mening är ”entledigande” av Bonnesen inte att uppfatta som ett avsked. Ett entledigande kan ske av flera skäl – exempelvis att banken funnit det vara bäst för dess intressen. Bonnesen har helt klart blivit en belastning för banken och den fortsatta processen/utvecklingen.

Ett omedelbart avsked är rent generellt avtalsrättsligt grundat på brottslig handling eller grov illojalitet eller motsvarande – ett förhållande som bestämt och uttryckligen har bestridits av bägge parter i det här fallet.

Vid formellt omedelbart avsked grundat på vd:s för arbetsgivaren ”skadliga” handlingar förlorar den avskedade alla förmåner, särskilt gäller det avgångsvederlag. Har vd agerat i strid med bankens intressen saknas allmän avtalsrättslig grund och skyldighet för kompensation och betalning av avgångsvederlag. Bankens beslut är därför synnerligen kontroversiellt och förtroendeskadligt.

Systematiskt ”främjande” av grov kriminell verksamhet i vinningssyfte är generellt sett en allvarlig samhällskritisk företeelse – lika allvarligt borde det vara om det avser brott mot penningtvättslagen oavsett om det är 50 miljarder eller 200 miljarder som det kan röra sig om. Penningtvättslagen innefattar emellertid inte någon straffrättslig reglering i sig och är dysfunktionell – den torde vidare närmast medföra oöverstigliga bevissvårigheter att fälla en vd.

Vad gäller banken som sådan bjuder penningtvättslagen ändå på så stora bevisbördor för FI att det i praktiken finns små möjligheter för en förvaltningsdomstol att utdöma sanktioner av verklig betydelse.

Compliance tycks vara ett begrepp utan verkligt innehåll. Hållningslösheten och det bristande omdömet och moralen sticker dock ut.

Företeelsen som sådan har också betydelse ur allmänpreventiv synpunkt – hur skall hårdare tag mot ”vardagsbrottslighet” motiveras medan av samhället förtroendegynnade verksamheter typ bank kan sko sig med miljarder och företagsledande personal få fantasifulla stora belöningar och avtackas – om nu detta kan visas.

FI har fallerat och är en del av problemet. Nu har till och med generalldirektören förklarat sig jävig i Swedbankärendet. Lagstiftningen är otillräcklig och i vart fall dysfunktionell och också en väsentlig del av problemet.

Min personliga uppfattning och erfarenhet är att risken att amerikansk myndighet kommer att vidta åtgärder som stänger Swedbank är överhängande med hänsyn till omständigheterna, varvid bankens själva förnekande och inställning, särskilt bristande ansvarstagande, kan visa sig vara avgörande. Det mest anmärkningsvärda är att företrädare, ägare och rådgivare ingenting lärt.

Raoul Smitt
Advokat och delägare; Advokatfirma Smitt AB

Källor:
DI 29/3 2019 Penningtvättsregler måste hanteras på styrelsenivå av Fredrik Hulting och Caroline Wänglund
VD avtalet av Raoul Smitt, Norstedts juridik

Fotnot: Texten har även publicerats på Dagens Juridik