Med uppgifterna från den norske advokaten och tidigare åklagare och assisterande chef för den norska ekobrottsmyndigheten Erling Grimstads rapport om misstänkt penningtvätt så rämnade Swedbanks försvarslinje totalt. Banken som hävdat att den inte hade några som helst kopplingar till Danske Banks gigantiska estniska penningtvätteri, visade sig ha en egen mycket stor ”toppmatad” tvättmaskin. Från att inledningsvis ha hävdat att Swedbanks baltiska verksamhet hade helt andra, lokala, kunder än vad Danske Banks filial hade och att de inte varit motpart till Danske Bank, så indikerar rapporten som är daterad redan den 10 december 2018, att Swedbanks smutsiga byk av misstänkta transaktioner uppgår till 1400 miljarder kronor. Danske Banks smutstvätt omfattade 2000 miljarder kronor.
Patetiskt försvar av Idermark!
Mest läst i kategorin
Proportionerna har således vuxit rejält från de 40 miljarder kronor i transaktioner med Danske Banks misstänkta kunder, som SVT:s Uppdrag Gransknings numera klassiska reportage kunde påvisa.
Lars Idermarks försvar för sitt agerande, eller snarare brist på agerande, är patetiskt och kunde ha varit ett aprilskämt om inte saken varit så allvarlig.
”Det har varit svårt i ett massmedialt uppskruvat läge att få gehör för proportioner, sakfrågor och att kunna bemöta direkta felaktigheter. Till detta kommer också värnandet om banksekretess och de lagar och regler som en bank har att följa på de marknader där den verkar. Detta gör kommunikationsaspekten extra utmanande”, skriver Lars Idermark i sitt avskedsbrev.
Det är ganska tydligt vem som saknar sinne för proportioner och som därmed knappast hör till de ”bäst lämpade” att leda en banks styrelse eller sitta i den. Visserligen är Danske Bank-caset tydligare, då deras estniska filial enbart var inriktad mot kunder som kunde misstänkas vara ute i ogjort väder. Och den bankens historiska styrelse, med kända svenskar som Urban Bäckström, som var vice ordförande, och Cevians Lars Förberg framstår som mindre kompetenta eller hedervärda då de borde ha förstått att det var något ”ruttet” i Danske Banks estniska grevskap.
Financial Times ”chief business commentator” John Gapper skriver i sin senaste krönika ”Criminals got a good service at Nordic Banks” att Danske Banks estniska filial redovisade en avkastning på allokerat kapital på 400 procent. Det vill säga en avkastningsnivå för att utföra basala transaktioner, ”där man inte tog några signifikanta kreditrisker”, som Danske Bank skrev i sin interna rapport, som borde få en räknemaskin som Lars Förberg att reagera. Så hög ”riskfri” avkastning är ofta för bra för att vara sant.
Men i och med och med att Swedbanks ”tvätteriproportioner” håller på att växa i kapp Danske Banks så måste man ställa samma fråga till Swedbanks styrelse. Att Idermark hävdar att han inte läst Grimstadsrapporten måste vara hans största underlåtelsesynd, om den utsagan stämmer, vilken är högst tveksam. Storägarnas beslut att ge honom ansvarsfrihet för 2018 framstår som obegripligt.
Den avslutande knorren, och det som knyter ihop säcken för Swedbanks ledning och nuvarande styrelse, är att banken hela tiden hävdat att de samarbetat fullt ut med berörda myndigheter. Av det som framkommit från Grimstadsrappporten är att den uppmanar Swedbank att ”omedelbart” informera svenska och estniska myndigheter, samt genomföra en ”grundlig undersökning” av Swedbanks estniska verksamhet vad gäller penningtvätt.
Denna rapport ville styrelsen belägga med ”advokatsekretess” och därmed förhindra berörda myndigheter från att ta del av. Bilden av en Swedbankstyrelse som intagit positionerna för de tre japanska aporna, som varken ser, hör eller kan säga något växer fram på näthinnan.
