Otryggheten är problemet

Historiskt har lag och ordning varit en ganska liten fråga i den svenska opinionen. Om man ska tro SOM-institutet vid Göteborgs Universitet (och det ska man) får vi gå tillbaka 20 år för att hitta en tidpunkt då detta var en av de viktigaste frågorna för svenska folket.

Mycket tyder på att mönstret håller på att förändras. När Novus i slutet av november förra året undersökte vilka frågor svenska folket tycker är viktigast handlade lag och ordning högt upp på listan, efter endast de allra största: vård, skola och invandring.

De politiska partiernas reaktion har varit tydlig. I dagarna har även Miljöpartiet – det parti som kanske starkast förordat en annan syn på lag och ordning – krävt hårdare tag mot brottslighet. ”Vi måste lämna debatten om att det skulle finnas en motsättning mellan att vara hård mot kriminalitetens orsaker och kriminalitet”, som Gustav Fridolin uttryckte det i DN.

Utanför partipolitiken går debattens vågor höga. Förenklat kan man beskriva den som ett ställningskrig mellan två läger.

Från den ena skyttegraven hörs en beskrivning av ett Sverige i socialt sönderfall, ett laglöst land där hederligt folk inte längre vågar gå ut på kvällarna och kriminella tagit kontroll över flera av storstädernas förorter. Ett land där kvinnor som vistas i offentliga miljöer får räkna med att utsättas för grova sexuella övergrepp.

Från den andra skyttegraven hörs en helt annan beskrivning: Sverige har aldrig varit tryggare, brottsligheten är mindre än någonsin men framstår som större för att anmälningsbenägenheten har ökat. Skulden ligger enligt detta läger på klickjagande medier och cyniska politiker som utnyttjar irrationell oro för sina egna syften.

Det råder knappast någon tvekan om att BRÅ-rapporten försvagar den senare positionen. Inte nog med att otryggheten har ökat och fler utsatts för brott, dessutom har anmälningsbenägenheten minskat på senare år.

Men låt mig föreslå en annan och mer radikal lösning på ställningskriget om hur det egentligen ligger till med brottsligheten i Sverige: det spelar inte så stor roll.

Missförstå mig rätt: givetvis är det viktigt hur brottsligheten utvecklas. Det är förstås bättre ju mindre brottsligheten är, och de åtgärder som bör vidtas är naturligtvis olika beroende på hur brottsligheten faktiskt utvecklas.

Men för ansvariga politiker spelar den exakta statistiken ingen avgörande roll. Det finns en stor och växande oro för att utsättas för brott, och det behöver i sig tas på största allvar oavsett statistiken.

I dessa tider av debatt om ”faktaresistens” och ”falska nyheter” kan det säkert framstå som lite oseriöst att inte låta brottsstatistiken avgöra hur vi ska se på opinionen kring lag och ordning.

Men faktum är att detta är det sätt på vilket vi diskuterar mängder av andra samhällsproblem. Och att det är klokt.

Ingen skulle komma på idén att ignorera oron för, säg, förlossningsvården efter att ha läst statistik över spädbarnsdödlighet. Om blivande föräldrar känner oro för den kommande förlossningen är det ansvariga politikers ansvar att lindra denna oro. Inte att vifta bort den med överlägsna fnysningar om vad statistiken egentligen säger.

På samma sätt vore det – försiktigt uttryckt – inget särskilt lyckat svar på oron för exempelvis kvaliteten i den svenska skolan att göra metodologiska invändningar mot hur skolkvalitet mäts i olika länder. Därför ser vi normalt sett inte sådant i skoldebatten, istället är de allra flesta överens om att ta väljarnas oro på allvar.

Politik handlar i slutänden alltid om förtroende, och om politiken inte kan svara på de frågor väljarna ställer vittrar demokratin sakta men säkert sönder. Den politiker som inte inser detta spelar ett mycket högt spel med mer än sina egna förtroendesiffror.

Jag förstår naturligtvis varför debatten om brottsstatistik är så infekterad: den är ett slags proxy för den numera ständigt pågående diskussionen om invandring och integration. De som vill se ännu mindre invandring använder ofta brottslighet som argument, och de som vill se ökad invandring upplever att de måste försöka skjuta ner det argumentet.

Men ändå. Låt oss vara förnuftiga, och lämna statistikseminariet till en annan gång. Det alla borde kunna enas om är att många är oroliga för sin och sina anhörigas säkerhet, och att den oron i sig är ett stort problem. Eller?

Markus Uvell driver analysföretaget Nordic PA Research, tidigare bland annat vd för Demoskop, United Minds och Timbro samt Sverigechef för Kreab.