Operatörernas hunger efter innehåll är ren desperation

Den amerikanska presidenten Donald Trump sa under valrörelsen att han skulle stoppa den föreslagna jätteaffären mellan AT&T och innehållsproducenten Time Warner, som äger HBO, CNN och Warner Bros.

Det fanns tydliga politiska undertoner till detta. Trumps animositet mot nyhetskanalen CNN, enligt honom en av dessa ”fakenews-producenter”, överskuggade processen om det egentliga problemet, om det är rätt att en dominerande distributör även ska få äga en innehållsproducent.

I samma anda har Donald Trumps uttalande om att e-handelsjätten Amazon utnyttjar det amerikanska postverket kopplats till Amazongrundaren Jeff Bezos ägande av den mycket Trump-kritiska tidningen Washington Post.

”Den stora fixaren i det blå” och hans justitiedepartement lyckades emellertid inte stoppa AT&T-Time Warner-affären, utan domstolen godkände den utan några större krav på eftergifter. Detta trots att det finns mycket goda skäl att de på ett eller annat sätt kommer att gynna det egna innehållet framför andra innehållsleverantörer. Varför skulle de annars göra den?

Det finns inget som säger att en teleoperatör som ägare på något sätt gör att CNN blir bättre, eller för den delen att TV4 skulle bli mindre ointressant, (möjligen kan Cmore inte bli sämre), med Telia som ägare. Att det skulle ge nya möjligheter till interaktivitet är en ballong som är lätt att sticka hål på. För sådant är knappast gemensamt ägande nödvändigt.

Det fanns en del historiska omständigheter som talade för ett godkännande av affären, som att sådana vertikaler godkänts tidigare. Det gäller exempelvis AOL:s köp av just Time Warner och den franska teleoperatören Vivendis köp av Universal, där det första blev ett fiasko och det andra ett misslyckande, men i än högre grad kabeloperatören Comcasts köp av NBC Universal.

Men det verkliga skälet är att på innehållssidan på internet så är Google, med Youtube, Facebook, i USA Amazon och i viss mån Netflix, redan så dominerande. Att låta operatörerna köpa innehållsföretag sågs av domaren Richard Leon som ett sätt att möta de senares dominans.

Beslutet har fått stora effekter. Comcast har exempelvis kastat sig över Rupert Murdochs Fox, som är eller var i färd med att slå ihop filmdelen, men ej TV-kanalerna, med Trumps pålitliga kamrat Fox News, med Disney.

Det mesta talar för att det kommer en flod av sådana affärer och då inte bara mellan digitala operatörer och innehållsföretag utan i de flesta branscher, det vill säga alla, som påverkas av digitaliseringen. Räkna med att investmentbankerna kommer att väva nya affärskläder, och då inte bara till kejsaren utan även till hovet och fotfolket.

Så att Telia vill köpa Bonnier Broadcasting är knappast någon överraskning.

Telia tar i sin fantasilöshet rygg på sina internationella kollegor och väljer innehållsspåret efter att tillväxtstrategin, utveckling av operatörer i tillväxtländer som Uzbekistan, Långtbortistan med flera, havererat såväl etiskt som ekonomiskt.

De är långt ifrån ensamma. Danska TDC ville köpa MTG:s Nordic Entertainment, men backade när de i sin tur fick nya ägare. Mycket talar för att Nordic Entertainment, med TV3 och Visast, förr eller senare kommer att hamna hos just fusionerade Tele2/Comhem, även om den planerade noteringen är en eftergift för att få ihop just den affären.

Det är svårt att se operatörernas hunger efter innehåll som något annat än desperation. 

Det ska ses som den chansning det är och en väg ut ur den rena operatörsrollen. Hur man än vänder och vrider på det är det en ganska enkel och basal tjänst, även om den för samhället i stort är extremt viktig.

Det är bara att se på kursutvecklingen och värderingarna. Tillväxten är borta. Ny teknik, som 5G, är de egentligen inte intresserade av annat än på ett retoriskt plan. De har ännu ingen affärsmodell som gör att det kan driva deras intäkter. Om inte annat så bevisar innehållsvurmen just detta.

Och även om det inte är politiskt korrekt just nu, men vindarna kan vända snabbt nu för tiden, så är det med stor sannolikhet inte så att fusioner mellan innehållsleverantörer och digitala operatörsjättar är det bästa sättet att ta sig an företag som Google och Facebooks dominans på nätet. 

Inte heller kan det rädda operatörerna och få dem att göra det som avregleringen av telemarknaden på 90-talet var tänkt att göra. Nämligen släppa loss de privata initiativen och kapitalet, med dess förmenta ekonomiska och tekniska effektivitet, för att driva på tekniksprången i branschen.

Det har blivit precis tvärtom. De håller emot investeringarna i ny teknik eftersom det pajar de gamla affärsmodellerna. Det är bara att se på bredbandskapaciteten där de amerikanska kabeljättarna dominerar. Den är usel. Flaskhalsar och brist på kapacitet är ju en monopolists stora tillgång, för då kan de differentiera sina produkter och sälja premiumpaket.

Det finns också en växande insikt om att den digitala infrastrukturen egentligen är något som samhället bör driva och utveckla.

För det första är det naturliga monopol och för det andra gör dess vitala betydelse för samhället i stort i kombination med det växande säkerhetstänkandet att det är av större samhällelig betydelse än vägar och järnvägar, och närmast att jämställa med försvaret.

Insikterna finns där, men de har starka krafter emot sig, än så länge. En amerikansk statlig utredning föreslog exempelvis att staten skulle ta ansvaret för 5G-utbyggnaden, dels för att den skulle bli av och dels för att det var nödvändigt för att USA skulle kunna ligga vid fronten av den digitala utvecklingen. Det blev naturligtvis ett ramaskri, inte minst från operatörerna och andra fria marknads-förespråkare.   

I Sverige har insikten i alla fall funnits. De borgerliga, med Carl Bild och Bengt Westerberg i spetsen, ville behålla den fysiska infrastrukturen i statens ägo när Telia privatiserades. Rent samhällsekonomiskt och säkerhetspolitiskt har de argumenten inte blivit svagare.

Men några misslyckade innehållsaffärer kanske kan ändra på detta.

British Telecoms vd Gavin Pettersson fick sparken för några dagar sedan. Hans stora insats var köpet av rättigheterna till Premier League 2013 och byggandet av BT Sports. BT aktiekurs har dalat kraftigt sedan dess och satsningen på sport har mest varit ett kostnadsställe, där förmågan att locka in betalande kunder till TV-satsningen har varit klen.