"Omtag krävs – helikopterpengar-politiken har gått in i väggen"

Sedan tidigt 1960-talet har den svenska staten och flertalet övriga liberala västerländska demokratier ägnat sig åt ett gigantiskt monetärt experiment för att försöka förbättra levnadsvillkoren i mindre lyckligt lottade länder. Detta numera institutionaliserade och nästan automatiska flöde av pengar påminner om nobelpristagaren Milton Friedmans kända teoribildning om ”helikopterpengar”; att släppa ut pengar över ett område som befinner sig i en djup ekonomisk kris för att skapa en efterfrågechock som kickstartar ekonomin. 

Att det inte fungerat, vilket haveriet i Afghanistan är det senaste beviset på, bottnar i att staternas helikopterpengar släppts över, framför allt, mer eller mindre djupt korrupta och/eller auktoritära regimer. I Afghanistan har regeringen varit helt beroende av internationellt bistånd. I runda slängar har 75-80 procent (cirka 80 miljarder, där Sverige står för 1 miljard) av statsutgifterna finansierats av helikopterpengar från väst. Trots enorma monetära insatser i tredje världen är de fattiga fortfarande fattiga. 

När den afghanska semidemokratiska regimen föll, i princip utan motstånd trots massiva utbildningsinsatser av den afghanska armén, så fort den islamistiska Talibanrörelsen visade sig utanför Kabul försvann sannolikt också betydande summor med flyende regeringsmedlemmar. Korruptionen har varit brutal. Kvar finns en fattig befolkning med allt mindre möjligheter och resurser till utveckling och välstånd. 

Detta är inte unikt för Afghanistan utan har upprepats ett antal gånger under den förhärskande helikopterpengar-politiken. Sannolikt inser inte de politiska systemen i västländerna att denna typ av pengaflöden snarare gör mer skada än nytta på en aggregerad nivå. Snarare argumenterar vissa av godhetsskäl för att framstå som mer humana än andra att, till exempel Sverige, det är dags att lasta penninghelikoptern med ännu mer likvida medel. Visst finns det hård kritik mot politiken som bottnar i en mycket lång rad av historiska misslyckanden, men den handlar mer om att de västerländska demokratierna borde minska pengaflödet av inrikespolitiska skäl; till exempel att pengarna behöver omallokeras till andra behov som den inhemska sjukvården eller pensionssystemet. 

Förmodligen har förespråkarna av en aktiv och generös politik gentemot den så kallade tredje världen rätt i sak, men helt fel i sin analys av hur detta sker på ett så bra och effektivt sätt som möjligt. Detta beror sannolikt på att det finns en övergripande kolonial syn i västvärlden på människorna i fattiga och underutvecklade länder; de klarar inte sig själva helt enkelt. Detta känns igen i de västeuropeiska nationer som utvecklat sina välfärdssystem till att omfatta mycket stora delar av människors liv. Det finns en syn att staten fattar bättre beslut åt den enskilde än vad individen själv gör.  I sin ursprungliga hårda kärna bygger den förda helikopterpolitiken på att ekonomiskt välstånd i fler länder gör planeten mer fredlig och minskar migrationsflödena, men att pengarna skall gå från stat till stat av ovan angivna skäl. Detta gäller oavsett om mottagarstatens högsta politiska positioner innehas av kleptokrater, vilket ofta visat sig vara fallet. Utfallet har, som sagt, varit minst sagt magert. 

”Förmodligen har förespråkarna av en aktiv och generös politik gentemot den så kallade tredje världen rätt i sak, men helt fel i sin analys av hur detta sker på ett så bra och effektivt sätt som möjligt. Detta beror sannolikt på att det finns en övergripande kolonial syn i västvärlden på människorna i fattiga och underutvecklade länder; de klarar inte sig själva helt enkelt.”

Politiken har gått in i väggen och det krävs ett omtag. Mer naturligt vore om den västerländska biståndspolitiken styrs om till att mer efterlikna Milton Friedmans klassiska teori. Att flyga in med jättehelikoptrar och släppa ner säckvis med pengar på presidentpalatsen och regeringsbyggnader borde ersättas med små ”weedhoopers” (ultralätta helikopterliknande flygande farkoster) som släpper ner pengar i slumområden och byar på landsbygden. Där det finns pengar uppstår självklart en efterfrågan på produkter och tjänster, och när efterfrågan finns kommer ett utbud att utvecklas via driftiga lokala individer för att suga upp efterfrågan i vinstsyfte. På sikt skapas nya arbetstillfällen; en god ekonomisk cirkel skapas. Svårare än så behöver inte den biståndspolitiska strategin vara. 

”Att flyga in med jättehelikoptrar och släppa ner säckvis med pengar på presidentpalatsen och regeringsbyggnader borde ersättas med små ”weedhoopers” (ultralätta helikopterliknande flygande farkoster) som släpper ner pengar i slumområden och byar på landsbygden.”

Vän av ordning frågar sig förstås hur detta ska gå till. USA och EU kan ju knappas flyga runt och släppa ner sedlar i fattiga länder. Nej, det handlar förstås att använda den moderna teknologin kring betalnings- och transaktionssystem. Det kräver naturligtvis att de tänkta mottagarna av helikopterpengarna har möjlighet att ta emot betalningar. Den digitala revolutionen har spritt sig mycket snabbt över världen. Det som för oss i väst setts som självklarheter under flera år finns nu även i de mest avlägsna och underutvecklade länderna i världen. I till exempel Afghanistan, som tillhör ett av de fattigaste länderna på planeten och uppfattas av många som ett land som ligger minst 100 år efter i utveckling, är internetpenetrationen drygt 20 procent (2020). Det betyder att var femte afghan har tillgång till internet via bredband, vilket innebär att betydligt fler i praktiken har tillgång. Antalet mobiltelefoner i bruk var närmare 28 miljoner (befolkningen uppgår till 37-38 miljoner) eller drygt 70 procent av invånarna (om vi antar att ingen har mer än en telefon). En mängd andra länder i tredje världen har kommit än längre än Afghanerna i mobil- och internetpenetration.  

Den snabbväxande digitala tekniken gör att blixtsnabba transaktioner direkt till mottagarens konto är fullt möjliga idag utan inblandning av mellanhänder. Det öppnar upp betydande potential för ett reformerat och effektivare biståndsarbete utan att blanda in korrupta statsledningar och stater. Problemet är förstås att illvilliga makthavare kan blockera denna möjlighet genom att stänga ner internet. Så har skett i flera länder tidigare. 

”Den snabbväxande digitala tekniken gör att blixtsnabba transaktioner direkt till mottagarens konto är fullt möjliga idag utan inblandning av mellanhänder. Det öppnar upp betydande potential för ett reformerat och effektivare biståndsarbete utan att blanda in korrupta statsledningar och stater.”

Det finns också, återigen bland annat i Afghanistan, internationella betalningsförmedlingskoncerner som är verksamma i tredje världen. Till exempel är amerikanska Western Union och Moneygram aktiva i Afghanistan (visserligen har de lagt verksamheten i viloläge efter talibanernas maktövertagande). Dessa bolag har varit en mycket viktig livlina för afghanska familjer som fått pengar från den globala afghanska diasporan. Att pengaflödet nu stoppas då västländerna misstror, sannolikt med all rätt, talibanerna kommer att leda till en radikalt försämrad situation för betydande delar av befolkning. Drygt 1,5 miljard dollar har slussats in i landet 2019-2020 av exilafghaner via de amerikanska bolagen. Denna typ av betalningsförmedlare skulle, åtminstone i teorin, även kunna användas för helikopterpengar till människor i fattiga länder. 

Att vrida biståndsmedel direkt mot befolkningen ger enskilda människor betydligt större möjligheter till självbestämmande, vilket ändå måste vara det yttersta syftet med biståndspolitiken. Slöseriet som syns i bristande resultat under många år har också undergrävt förtroendet hos befolkningen i givarländerna. Ett direkt stöd via “helikopterpengar” som lyfter befolkningen ur misär och skapar förutsättningar för en bättre mikro- och makroekonomisk utveckling i tredje världen skulle sannolikt också underlätta nödvändiga politiska och civilrättsliga förändringar i många länder. Befolkningen i givarländer, åtminstone undertecknad, skulle gärna bidra med mer om helikopterpengarnaträffar rätt mål. 

”Att vrida biståndsmedel direkt  mot befolkningen ger enskilda människor betydligt större möjligheter till självbestämmande, vilket ändå måste vara det yttersta syftet med biståndspolitiken.”