Omstarts-kommissionen med doft av 90-talets lösningsmedel

Det är i alla fall intrycket när man läser Klas Eklunds inledande sammanfattning av rapporten. Det doftar 90-talets lösningsmedel rakt igenom, fast lite mer av allt. Vi som minns det så kallade humorprogrammet ”Har du hört den förut?” vet att vissa historier inte blir bättre av att man drar dem en gång till. Många av de som presenteras här var inte ens roliga eller träffande eller adekvata när de först berättades.

Men det som kanske är mest tröttande är när högt ställda förväntningar kommer på skam även hos rapportförfattare som borde kunna bättre. Det hände vid läsandet av professor Lars Calmfors kapitel ”Finanspolitik för ett starkare Sverige”.

”Calmfors visar ibland ett mod som få svenska nationalekonomer visar upp, där han kan lämna kören för att sjunga solo.”

Jag har stor respekt för Calmfors. Han visar ibland ett mod som få svenska nationalekonomer visar upp, där han kan lämna kören för att sjunga solo. Det gäller exempelvis EMU utredningen i mitten av 90-talet där han, mot det rådande grupptrycket, rådde oss att avvakta med att gå med. Det receptet har bara blivit bättre med åren. Det gäller även hans strid för en större dynamik i den svenska lönebildningen, där han gett sig på en annan helgad 90-tals ikon, den svenska lönebildningens ”märke”, som stipulerar att industrin ska vara löneledande i evighet, amen.

”Märket” liksom så många andra rigida ekonomiska policypålar som vi bankade ner på 90-talet, tycks utgå från att vi har en fast växelkurs och att vi ständigt måste kämpa för att behålla vår konkurrenskraft. Det är ett spöke från 70-talets och 80-talets kostnadsinflation, vilket verkar ha präglat merparten av det svenska ekonomiska etablissemanget djupt under deras ”formativa år”.

Så man blir riktigt trött när Calmfors börjar svänga med rökelsekaren runt den kanske mest helgade ikonostasen från 90-talet i den svenska ekonomiska ortodoxa kyrkan, ”det finanspolitiska ramverket”, med sitt ”överskottsmål” och sitt ”skuldankare”. Det första är numera satt till 0,5 procent av BNP och det andra är att den offentliga bruttoskulden på medellång sikt ska vara 35 procent. De senare tavlorna är ju dessutom inkonsistenta. För om man uppfyller överskottsmålet så lättar man ju på det senare.

Calmfors, liksom många andra ekonomiska kommentatorer och beslutsfattare, framför allt vår finansminister, rabblar den ”utantill läxa” som säger att ”överskottsmålet har tjänat oss väl”. Vår låga skuldkvot har gjort att staten har kunnat plocka ur sina ”lador” nu när coronpandemin har slagit hårt mot de offentliga utgifterna och inkomsterna.

Calmfors realistiska scenario för coronapandemins statsfinansiella påverkan visar också att vår bruttoskuld kommer att öka från 35 procent vid förra årsskifte upp mot 50- 60 procent till 2021. Budgetunderskott och sjunkande BNP är det som driver upp skuldkvoten.

”Men Göran Persson har aldrig varit någon lysande makroekonom, vilket tyvärr också kan sägas om många svenskar som uppbär professorstitlar i ämnet.”

Låter det alvarligt?  Det är det inte. För det första handlar det om bruttoskulden. Netto är läget ett helt annat. De samlade offentliga ladorna hade vid ingången av 2020 räntebärande fordringar på motsvarande 30 procent av BNP, så där är vi nere på noll. Därtill kommer aktier för motsvarande 50 procent av BNP. Den svenska staten sitter således på finansiella nettotillgångar.

Och det låter mycket bättre än vad det är, om man vill se till landets ekonomi och dess medborgare som helhet.  Här kan man höra ekot av förre statsministern Göran Perssons gammaltestamentliga läxa om ”den som är att i skuld är icke fri”. Men Göran Persson har aldrig varit någon lysande makroekonom, vilket tyvärr också kan sägas om många svenskar som uppbär professorstitlar i ämnet.

Skulder är nämligen grundbulten i hela den moderna ekonomin.  Utan skulder stannar ekonomin upp helt. Steget från byteshandel till finansiella betalningar bygger på att någon initialt har satt sig i skuld.  Våra betalningsmedel utgörs av skulder. På motsidan av skulderna står definitionsmässigt lika stora fordringar. Finansiellt sparande går ut på att samla på sig fordringar, och kanske även växla in dem mot andra typer av finansiella kontrakt, som aktier. Dessa fordringar är då alltid någon annans skuld. Sitter staten på finansiella fordringar netto, så innebär det att medborgarna har motsvarande skuld (såvida den inte byggt upp fordringar mot omvärlden, vilket den inte har.) Blir den svenska ekonomin stabilare av detta förhållande?

”Den svenska staten är vad gäller skulder i kronor den mest kreditvärdiga av alla aktörer.”

Svaret är ett tveklöst nej. Den svenska staten är vad gäller skulder i kronor den mest kreditvärdiga av alla aktörer. Den senare backas upp av den svenska paradgrenen, beskattningsrätten, och om denna inte räcker till av Riksbank som kan se till att staten alltid kan rulla över sina skulder. Detta gör att staten är mest lämpad att initialt ta på sig den skuld som ska utgöra ett stabilt betalningsmedel. Att staten och dess vasaller, kommuner och regioner, måste ”rätta mun efter matsäcken”, det vill säga inte spendera mer än den har plockat in i skatt, låter kanske både lutherskt och typiskt svenskt, men är mindre begåvat då det både förstärker konjunkturrörelserna och gör verksamheterna som de ska bedriva både mera svårstyrda och inneffektiva. Staten kan helt enkelt spendera först och beskatta sedan.

Det faktum att vi har en flytande valuta gör att den enda restriktionen för en att allt för stor statlig upplåning i dessa kronor är att inflationen skulle ta fart. Och har någon sett den, inflationen?

Tillgångsinflation! Ropar någon, lite till höger. Ja, men den beror inte på att staten har lånat för mycket, tvärtom. Den beror inte ens på Riksbanken. Den beror framför allt på att en allt större del av krediter, inklusive det vi använder som betalningsmedel, inlåning i bankerna, skapas i den privata sektorn. I Sverige framför allt genom våra storbanker, där våra bolån är det stora privata tryckerimaskinen. Ungefär 40 procent av bankernas bolån finansieras genom inlåning, och 60 procent av deras totala utlåning. Denna inlåning, som är bankernas skulder, skapas samtidigt som de beviljar lånen. Det vill säga ur intet, så länge de har den skärv eget kapital som behövs. Detta tryckeri är mycket lönsamt. Beaktar man kapitaltäckningskravet så ligger avkastningen på eget kapital på 25 procent. Beaktar man att bankerna är överkapitaliserade så är marginalavkastningen på nya lån extremt god.

”Detta system är helt enkelt instabilt då det kräver att skulderna och fordringarna ständigt växer snabbare än den underliggande ekonomin.”

Problemet är att de nya krediterna och den nya köpkraften i mycket liten omfattning hamnar hos dem som har någon högre konsumtions- eller reell investeringsvilja. De vill hellre växla sin inlåning mot någon annan finansiell produkt som ger högre avkastning, och de som sålt denna vill också jaga vidare mot andra finansiella grejer. Så dessa nya privata krediter driver ner avkastningen och därmed  priset på pengar i en självförstärkande spiral. Den finansiella balansräkningen sväller medan den reala ekonomin, som i slutändan ska generera de kassaflöden som ska underbygga de finansiella kontraktens värden står och stampar, och som nu krymper. Britten Adair Turner och taiwanesamerikanjapanen Richard Koo, liksom Hyman Minsky och hans lärjunge Jerome Levy har beskrivit detta väl.   

Detta system är helt enkelt instabilt då det kräver att skulderna och fordringarna ständigt växer snabbare än den underliggande ekonomin. Börjar systemet löpa baklänges så kan korthuset rasa. Det var det som började ta fart under den inledande pandemin, men penning- och finanspolitiska stimulanser lyckades få fart på pumpen igen. Den finansiella balansräkningen har svällt, börsen har tokrusat, medan de underliggande kassaflödena från den reala ekonomin har krympt. Den nyskapade köpkraften följer de upptrampade stigarna, ”there is no alternative”, TINA, till aktier, som DI:s Henrik Mitelman brukar skriva. Hållbart? Ytterst tveksamt.

För de stora riskerna med hög skuldsättning finns med få undantag i världsekonomin i den privata sektorn. De privata aktörernas kreditvärdighet är inte lika bra som stater som lånar i sin egen valuta. Den sjunkande avkastningen leder också till att alltfler aktörer vill ta på sig allt mera risk för att kompensera för detta. Systemet blir allt mera instabilt.

”För svensk del så är det faktiskt så att vår samhällsekonomis funktion och stabilitet skulle må mycket bättre av en mycket högre statlig skuldsättning än den vi har idag.”

Men vi behöver skulder för att ekonomin ska fungera, det gäller i synnerhet det finansiella rörelsekapital som våra betalningsmedel utgör och som i Sverige backas upp av bolån. Vi lever i en märklig ordning nu när det anses korkat av en husägare att amortera sina bolån, medan staten ska betala av sina lån för allt vad tygen håller.

För svensk del så är det faktiskt så att vår samhällsekonomis funktion och stabilitet skulle må mycket bättre av en mycket högre statlig skuldsättning än den vi har idag. Om man hyfsat friktionsfritt vill sänkta skuldsättningen i den privata sektorn så måste staten öka sin upplåning.

Det vore exempelvis mycket bättre om betalningssystemet backades upp av Riksbankens skulder, så kallade reserver, än av bankernas bolåneuppbackade inlåning. Att det dessutom skulle innebära att det ”seignorage” (skillnaden mellan räntan på de fordringar som backar skulden och räntan på skulden) som nu tillfaller bankerna vid sitt ”inlåningstryckeri” skulle tillfalla de som egentligen och slutligen står för risken, medborgarna.

Den samlade inlåningen hos de svenska storbankerna uppgår till cirka 5 000 miljarder kronor. Endast en dryg tiondel av detta är vidareförmedlade fordringar på Riksbanken, reserver, resten har de skapat själva genom att ge ut lån. (Glöm det där med att bankerna vidareförmedlar sparande, det funkar inte så, har aldrig funkat så. Allt sparande backas upp av lån, alltid.)

Fullföljer Riksbanken alla sina coronaåtgärder kan dess reserver öka till 1 100 miljarder kronor. Här finns således även efter detta ett stort växlingsutrymme för staten. Hur stort? Svaret på det är hur hög inflation vi kan och vill tolerera. Skulle vi få för mycket reserver i omlopp och inflationen drar iväg så är statligt budgetöverskott lämpligt, då kan reserverna ”dödas” genom att dra in skatt, eller om man så vill genom att ge ut obligationer, eller att Riksbanken höjer räntan. Det är modern monetär teori. Det borde åtminstone ha kommenterats om man vill göra en omstart.