Ny nivå av mansplaining

Det han inte hade läst, men ändå ville kommentera, var ett debattinlägg jag skrivit om jämställdhetsparadoxen. Alltså att ju mer plats kvinnor tar i samhället, desto råare och hårdare blir tonen. Som exempel tog jag bland annat hur socialförsäkringsministern blivit kallad hora av en politisk motståndare i direktsändning.

Adams kommentar, om än förtäckt i en retorisk fråga, sammanfattar så kärnfullt hur det är att debattera jämställdhet idag.

På mindre än 140 tecken har Adam tagit mansplaining till en helt ny nivå. Han behöver inte ens läsa inlägget för att upplysa mig om orsaken till problemet jag adresserar.

Och orsaken då? Jo, enligt Adam finns det en retorik som han kallar ”alla män är våldtäktsmän.”

Jag har aldrig hört någon säga det (bortsett från troll på nätet), men låt säga att någon har sagt det i jämställdhetens namn. Betyder det att Annika Strandhäll, som jag kan ta gift på inte har sagt så, förtjänar att kallas hora? Och betyder det att jag som arbetar med jämställdhet måste ta ansvar för vad alla andra sagt? Det blir så dubbelt ironiskt att generalisera feminister för att någon (eventuellt) generaliserat män…

Att kasta ur sig saker utan några som helst belägg, är ett privilegium man bara kan unna sig om man är normen. Om du ifrågasätter normen, eller avviker ifrån den, så måste du alltid vara beredd på förhör. Ner till fotnoten!

Det kan vara värt att tänka på innan man kastar ur sig klyschan att kvinnor inte söker toppjobben.

Den förklaringsmodellen till den ojämna maktfördelningen i näringslivet är så tunn att den flyger ut genom fönstret vid nästa utandning. Man söker nämligen inte till den nivån. Dit blir man rekryterad. Men låt oss för diskussionens skull stanna vid myten om kvinnorna som inte söker. Så här brukar det låta:

”Män söker om de har tre av tio kvalifikationer i en annons. Kvinnor måste vara helt säkra på att de har alla tio. Om kvinnor bara vågade släppa sargen lite…”

Detta sagt i all välmening, för att vi kvinnor ska våga ta för oss lite mer. Inte vara så blyga, liksom.

Pepp. Pepp.

Men ärligt. Om du skriver tio kvalifikationer i en annons, vill du då inte att den som söker ska ha dessa?

Är det verkligen kvinnorna det är fel på om män får jobben trots att de bara klarar 30 procent av det som angetts? Hur inkompetent är inte den som rekryterar en sådan person? Eller den som skrev annonsen?

En alternativ förklaringsmodell skulle kunna vara att en del annonser skrivs och läggs ut på företagens intranät, eftersom många tjänster måste utlysas internt innan man söker externt. Men så råkar det finnas en härlig snubbe i kulisserna som faktiskt redan blivit lovad jobbet av någon som ingår i hans nätverk.

Vad gör man då? Då kan man formulera en annons som man vet att ingen matchar. Jo, du vet att det går till så. Och må så vara, men stå för det då. Lägg inte skulden på det täcka könet för att de spelar efter reglerna. Fundera istället på varför det otäcka könet kommer undan med att inte göra det.

Camilla Wagner är journalist, debattör och författare. Hon har tidigare varit redaktör för VA Ledarskap på Veckans Affärer, med framför allt jämställdhet och ledarskap som bevakningsområden. I dag driver hon konsultbyrån Management by Kerstin och affärsnätverket Klara K.