Nu väntar Johnsons största politiska prövning

Folkomröstningar tenderar inte ena, utan att splittra ett folk, en nation. Polariseringen av det politiska landskapet i Västeuropa och USA är en stor trend under 2000-talet. Trots globalisering, utsuddande av nationsgränsernas betydelse och behovet av ökat samarbete finns starka drivkrafter bland populister för att föra tillbaka kontrollen över politiken till nationen. 
I folkomröstningen om skotsk självständighet i september 2014 vann nej-sidan en betryggande seger med 55 procent av rösterna. Det var med den i ryggen som dåvarande premiärministern David Cameron beslutade att spela hårt och utlova folkomröstning 2013 vid valvinst 2015. Det gick ”för bra” för Tories och han tvingades leverera på det löftet. Resten är som man brukar säga historia.

Den politiskt mycket skicklige Johnson lovade likaså att leverera brexit inför valet i underhuset våren 2019. Nu i efterhand får han betala ett dyrköpt pris, en pyrrhusseger, för den massiva valvinsten i form av krav på skotsk och nordirländsk exit från det förenade kungariket. Samma argumentation, som Johnson använde mot enligt honom EU:s svällande byråkrati och centralmakt, används nu mot honom och den London-centrerade makten i Storbritannien. Skotska nationalister och nordirländska separatister vädrar morgonluft.

Men hur nära är vi ett sönderfall av det förenade kungariket? Inte särskilt nära är min analys. Jag ska förklara varför. 

I valet till skotska parlamentet den 9 maj var nationalistpartiet SNP en parlamentsplats ifrån en egen majoritet. Tillsammans med stödpartiet de grönas åtta platser har koalitionen en betryggande majoritet. 

SNP vill utlysa en ny folkomröstning strävar efter självständighet när ”tiden är rätt ” efter pandemin, det vill säga enligt SNP våren 2022. 

Det är brexit som förändrat de politiska förutsättningarna och spelplanen. Brexit förändrade allt, har SNP-ledaren Nicola Sturgeon sagt. För hela 62 procent av skottarna röstade för att stanna kvar i EU. Det tar SNP som intäkt för att utlysa en ny omröstning. 
Den i Skottland illa omtyckta Boris Johnson har varit iskall i sina kommentarer och sagt att Skottland redan röstat om självständighet, det inte är aktuellt med ny, utan det kan ske max en per generation. 

För att en folkomröstning om självständighet ska kunna äga rum behöver det brittiska parlamentet ge Skottlands regering befogenhet att utlysa en sådan, vilket skedde 2014. För SNP att dra frågan till domstol och utlysa en ny folkomröstning i strid med brittiska parlamentets vilja är svårt att föreställa sig hända om inte opinion kraftfullt svänger till självständighetsrörelsens favör.

Det politiska etablissemanget i London missade totalt att läsa av opinionen inför folkomröstningen om landets medlemskap i EU. Det leddes då av Cameron, som var en moderat ledare i det politiska mittfältet. Men Boris Johnson är en annan typ av ledare, en folklig populist ut i fingerspetsarna, som många britterna gärna skulle ta en pint med. Han kommer försöka samla landet efter pandemin och har redan kallat de regionala parlamentsledarna till ett ”Team UK summit” om nystart av samarbete efter pandemin. Den brittiska regeringen har pumpat in miljontals pund i offentlig sektor och företag i Skottland under pandemin, vilket tydliggör beroendet till London.

I den berömda frasen ”It’s the Economy, stupid” beskrev USA:s tidigare president Bill Clinton 1992, kärnan i dagens globala världsordning. Ekonomi har alltid spelat en nyckelroll för att definiera politisk verklighet på nationell och global nivå. Så också i allra högsta grad i brittisk politik. Den skotska oljan och gasen i Nordsjön ger inte, enligt skottarna, tillräckligt med pengar för att motivera en Scoxit.  

Skottland, Nordirland, och Wales är helt enkelt hårt ekonomiskt bundna och beroende av England och regeringen i Westminister. ”It is all ’bout the money”, som popartisten Meja sjöng. Därför har jag svårt att se att det förenade kungariket faller sönder. 

Rickard Ydrenäs
EU- och brexit-expert, grundare av kommunikationsbyrån Ydrenas Communications, redaktör för Brexitpodden och Tullpodden.

Pyrrhusseger
Den grekiske kungen Pyrrhus, sägs ha utropat efter det vinnande slaget mot romarna i Asculum år 279 f.Kr. ”en sådan seger till, och jag är förlorad.
En pyrrhusseger är en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av ”segern” visar sig leda till en förlust längre fram. Källa: Wikipedia.