Nordeas frälsare har en tuff uppgift framför sig

Nordeas nyutnämnda vd Frank Vang-Jensen har ett tydligt uppdrag från styrelsen att ”öka intäkterna och sänka kostnaderna”. Det låter genialiskt i all sin enkelhet. Problemet är väl bara att vi har hört det förut. ”Det låter ju lysande. Varför har ni inte tänkt på det tidigare?”, som min dåvarande kollega på Dagens Industri Marin Hammarström kommenterade ett företags liknande ambition för 15 år sedan. 

Högst sannolikt har Nordea både försökt, som alla företag, men inte riktigt lyckats. Delvis kan det förklaras av interna felsteg men även att man har haft en omständighet som heter omvärlden emot sig. Frank Vang-Jensen uttalade, som man måste om man tillträtt som vd för Nordea, att ”banken har genomfört en av de mest framgångsrika bankfusionerna i Europa”. 

Det kan förvisso ligga någon sanning i det, men det är bara de gränsöverskridande europeiska bankfusionerna i Europa har varit en kompott av usla till direkt katastrofala affärer. Tänk Fortis, Royal Bank of Scotland och Deutsche Bank. Sanningen tycks vara att det, än så länge, inte har funnits några skalfördelar av att vara verksam på flera marknader. Nordea är ett bevis för det.

Lönsamheten är klart sämre än för de jämförbara storbankerna i Norden. Det tycks vara så att det är skalfördelarna, marknadspositionen, på varje enskild marknad som är avgörande för lönsamheten. 

Nordeas avkastning på eget kapital är knappt 8 procent, för årets första halvår, vilket är klart lägre än de större nordiska konkurrenterna. Men samtidigt är det en anständig nivå om man jämför med hur det ser ut i resten av Europa. Och i ärlighetens namn är det inte så dåligt om man ändå beaktar att man har en balansräkning som motsvarar 130 procent av Sveriges BNP och en miljö med minusräntor och därmed nedpressade avkastningskrav och sjunkande tillväxt.

Vang-Jensen och styrelseordföranden Tomas Magnusson pratade mycket om att ”banken behöver förtjäna samhällets tillit”. Efter alla skandaler som Nordea har varit involverad i så var det väl också något som måste sägas.

Även om de inte vill höra det så är en del i detta att det finns en tradeoff mellan för hög lönsamhet och allmänhetens förtroende för en bank med Nordeas storlek och roll. De svenska bankernas höga lönsamhet är exempelvis till mycket stor del kopplade till de mycket lönsamma bolånen. Avkastningen på eget kapital för Handelsbankens Stadshypotek, Swedbank Hypotek och SEB Hypotek ligger på drygt 30 procent, men runt 50 procent på marginalen för ett nytt lån som tecknas till samma ränta som stocken. Nordeas svenska bolånerörelse stapplar strax efter. I rådande politiska klimat kan vindarna kan vända snabbt och det kan komma förslag på regleringar som begränsar bankernas lönsamhet (spana in brittiska labours ekonomiska program).   

Vän av ordning kan komma att ställa frågan hur det kommer sig att hypoteksinstitutens räntemarginaler för bolån har ökat från 0,3 procent före 80-talets stora bankavreglering till dagens 1,5 procent. Vem har vunnit, bankerna eller bolåntagarna? Och har den mycket kraftiga bolåneexpansionen varit det samhällsekonomiska smörjmedel, allokerat finansiella resurser dit de ger bäst avkastning, vilket är bankernas officiella roll? Och har det sänkt risken i det finansiella systemet?

Och bortser vi från bolånen så är lönsamheten hos de svenska bankerna sisådär. Och det är bara att blicka ut i Europa för att förstå läget. De tyska storbankerna Deutsche Bank och Commerzbank har en usel lönsamhet, trots den tyska ekonomins hittillsvarande styrka. Men inte bara där. Intäkterna för världens största investmentbanker sjönk till 13 års lägsta för första halvåret i år. Europeiska investmentbanker är mest pressade. Det kan förklaras av Mifid II, högre kapitalkrav och de mycket låga räntorna. De nordiska bankerna är här inga undantag.

”Jag skall leverera”, deklarerade emellertid Frank Vang-Jensen på presskonferensen. Han lovade även att se till att hjälpa kunderna att ”realisera sina drömmar och ambitioner, för allmänhetens bästa”. Tankarna for i väg till psalm 787 ”Himlen”  – Jag har hört om en bank ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder…”