Nej, det är inte ekonomin!

”The economy, stupid!”. Talepunkten från Bill Clintons kampanj inför 1992 års presidentval har blivit ett populärt slagord för politisk argumentation i stort. I slutänden handlar det alltid om ekonomin, brukar vara tanken när slagordet används.

I Sverige har det ofta legat väldigt mycket i påståendet. I de flesta politiska debatter har den med bäst ekonomiska argument haft ett övertag, och ofta vunnit. Faktum är att det är svårt att hitta något val i svensk historia där det parti som väljarna uppfattat som bäst för ekonomin inte har vunnit.

En avgörande förändring i svensk politik på senare år är att detta mönster har brutits. Mycket tyder på att ekonomins betydelse för politisk opinionsbildning och valresultat är mindre idag än någonsin tidigare i modern tid.

Under hela Alliansregeringens andra mandatperiod, 2010-2014, var väljarnas förtroende för Alliansens ekonomiska politik avsevärt högre än för socialdemokraternas. Men Alliansen förlorade valet 2014. Väljarna var övertygade om att ett regeringsskifte skulle vara negativt för ekonomin, men ville ändå byta regering.

Var inte det mest en konsekvens av den märkliga valrörelsen 2014 – där invandringspolitiken spelade en större roll än de etablerade partierna räknat med? Knappast. Redan under finanskrisen 2008 var samma mönster synligt. Ekonomin spelade betydligt mindre roll för den politiska opinionen än vad som varit fallet under tidigare finanskriser.

Historiskt har den ekonomiska utvecklingen setts som ett kvitto på hur regeringen sköter sig – går ekonomin bra belönar väljarna sittande regering, går ekonomin dåligt straffas den. Så är det inte längre. Naturligtvis är en god ekonomisk utveckling en tillgång för regeringspartier som ber om om förnyat förtroende, men sambandet är påfallande svagt.

Den just nu största partipolitiska mediedebatten handlar om moderaternas opinionssiffror. Visserligen är den verkligt dramatiska opinionsförändringen på senare år socialdemokraternas eroderade stöd, men det mediala perspektivet är kort.

Det korta perspektivet missar också underliggande förklaringar. De främsta skälen till att M tappat väljare handlar mer om ett historiskt allt för stort fokus på ekonomi än om den senaste tidens turer i regeringsfrågan och eventuella samtal med SD.

En betydelsefull aspekt av fenomenet Nya Moderaterna och av Fredrik Reinfeldts långa statsministerperiod är den enormt starka betoningen av ekonomisk politik, särskilt stabila statsfinanser. 

En övertygande ekonomisk politik var en avgörande förutsättning för att Alliansen skulle vinna valet 2006, och även betydelsefull för valsegern 2010. Men fixeringen vid ekonomin – den nymoderata ekonomismen – eskalerade med tiden, på bekostnad av andra för väljarna viktiga politikområden.

Lag och ordning, försvaret, polisen, företagens villkor, integrationen, familjepolitiken… Allt blev mindre prioriterat. Reinfeldt och Borg gjorde M bäst i klassen i en fråga som sakta men säkert blev allt mindre viktig. Det isflak partiet stod på smälte långsamt, när problemet blev uppenbart var det för sent.

När Novus i slutet av januari i år lät väljarna ranka sina viktigaste frågor hamnade ekonomin på sjunde plats. När Demoskop nyligen ställde öppna frågor om den viktigaste politiska sakfrågan angav färre än var tionde väljare ekonomin.

Samma utmaning gäller även Socialdemokraterna. När partiet nyligen samlades till kongress innehöll partiledningens riktlinjer bland annat förslag om fortsatt restriktiv invandringspolitik, stopp för tiggeri och hårdare tag mot brottslighet. Den ekonomiska politiken nämns knappt. Och detta var alltså före terrorattentatet på Drottninggatan.

Jag tror inte ett sådant fokus kommer att revolutionera S opinionssiffror, detta är områden där S förtroende i utgångsläget är lågt. Men det är en effektiv illustration till vilken typ av frågor som står i den politiska debattens centrum.

I detta nya politiska landskap har den ekonomistiska erans stora partier – Moderaterna och Socialdemokraterna – definitivt viktiga roller. Men de måste orka tänka om, våga skifta fokus från den ekonomiska politik väljarna bryr sig allt mindre om. 

Det är betydligt viktigare än den cirkus som utspelats kring den så kallade regeringsfrågan. I slutänden är väljarna nämligen mer intresserade av vad partierna har tänkt göra än vilka de vill göra det med.